70-talisternas medelålderskris

Jag är född skapligt i mitten på 70-talet. Många i min närhet likaså. Vi börjar nu närma oss nån typ av medelålder.
   När vår föräldrageneration hamnade i medelåldern (tyckte man inte för övrigt att de var i medelåldern redan vid 30, fruktansvärt gamla som de var liksom redan från början...??) handlade det mycket om att mammorna plötsligt umgicks med väninnorna, drack lite vin och gick ut mitt i veckan. Papporna skulle ha en frän bil eller på annat sätt med prylar visa att de uppnått en aktningsvärd ålder där de liksom jobbat ihop till något fint.

70-talisterna då? Hur ser vår medelålderskris ut?
   Som jag ser det är det ett helt annat upplägg på det. De flesta har det bra, behöver inte skryta med prylar på samma sätt. Och vi har bevarat våra "tjejkvällar" eftersom papporna är hemma med barnen till stor del redan från början. Och de flesta av oss har inte fått barn förrän vid över 30, så vi har små barn, vilket begränsar en smula vad vi kan ägna oss åt på fritiden, för det har vi ingen. Och så jobbar vi lite för mycket också.
   Så vad gör vi då, för att liksom kliva in i medelåldern till synes så smärtfritt som möjligt?
   Göteborgsvarvet, Vätternrundan, korpfotboll, singelmaltwhiskey... och egenproducerat surdegsbröd. Bland männen.

Alltså, att helt livsfarligt utsätta kroppen för fysisk ansträngning den inte ens sett på vykort de senaste 15 åren (om någonsin; de flesta jag känner var inte direkt några idrottsfantaster som unga heller) och på sätt dra på sig skador i menisk och diskbråck... och att gå back to the roots matlagningsvis, laga mat som toppkockarna inte ens uppfunnit ännu, sätta egen vildjäst och fiska sin egen middag lite Hemingway-hårt. Det är så vår medelålderskris bland männen ser ut.

Och vi tjejer då? Det får jag återkomma till i ett annat inlägg, orkar jag inte ens börja på nu. Puh... God kväll.