Kom plötsligt att tänka på kvinnan jag såg på flygplatsen i Turkiet när vi var på väg hem från vår fina semesterresa här i september.
Klockan var väl runt 23-tiden lokal tid och vi satt vid gaten och väntade på att tiden skulle gå. Sonen hade somnat utsträckt på några stolar, minsta tjejen gled in och ut ur Johns Blunds grepp i min eller makens famn och den av oss som inte satt still med de två och alla packning släntrade slitet efter mellandottern som var piggast av oss alla. Upp och ner i rulltrappan för femtioelfte gången.
Jag vet sen gammalt att människor har olika knep att få tiden att gå. Själv läser jag om jag har möjlighet, men jag har sett att alkohol i olika mängd och koncentration är ett gångbart alternativ bland andra. Det gällde inte minst den kvinna i 40-årsåldern iklädd höga klackar och smyckade glittriga jeans, som kom gående från baren till sin gate medan hon utövade ett balanskonststycke av dignitet.
Först hade hon självklart en handväska som hängde på axeln men som helt klart var på vippen att glida ner längs överarmen till den böjda armbågen, vilket kan ställa till det om man har vätskefyllda kärl i sina händer, vilket var fallet. Djupt koncentrerad skulle hon få med sig en till bredden fylld stor stark och ett mindre glas, likaså fyllt till bredden med annan gulbrun, svagt trögflytande vätska, gissningsvis cognac. Med en bråkande handväska och höga klackar vid 23-tiden kan ju det vara tufft nog.
Men, grädde på moset, momsen, liksom det lilla extra, försökte hon samtidigt få det dyrbaraste av allt, trots dess hala underdel, att lilla kvar uppe på glaset med öl: en gigantisk kanelbulle. Kanske inte den kombination jag hade sett som mest naturlig. En stor stark, en cognac och en kanelbulle. Jag tänker att hon nog redan hade varit och hämtat kaffet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar