Snart halvvägs in i Shantaram, en bok som jag annars tycker är rätt skaplig så långt, blir jag nu sittandes helt trött över följande stycke:
"Jag tryckte läpparna mot denna himmel och slickade i mig stjärorna. Hon tog in min kropp i sin och varje ögonblick var en besvärjelse. Vår andhämtning var som om hela världen bad böner. Svett rann i strömmar till raviner av njutning. Varje ögonblick var en kaskad av sidenhud. I ömhetens sammetskåpor drogs våra ryggar samman till skälvande, hetsande hetta som driver musklerna att fullborda det som tankarna påbörjat och som kropparna alltid får till skänks. Min kropp var hennes vagn och hon körde den in i solen. Hennes kropp var min flod och jag blev hennes hav. Och det klagande stön som till slut drev samman våra läppar var den värld av hopp och sorg som extasen vrider loss ur de älskande när den översvämmar deras själar med salighet."
Ja, eller hur. En olidligt högtravande omskrivning av: "Vi hade varit kåta på varandra länge och äntligen blev det ligga. Schysst ligga."
Riktigt så oromantisk behöver man väl kanske inte vara heller å andra sidan, men stycket ur boken ovan slår det mesta jag läst. Svaga minnen av kärleksscenen i Umberto Ecos Rosens Namn är det enda jag tycker kommer i närheten. Men då är det mer OK, för det är 1300-tal, en stackars ung munk hamnar i läge med en ung vacker kvinna, mer vild än tam till sin natur och Eco lider inte av samma Hemingway/Greven av Monte Christo/Papillon-komplex som Roberts gör.
Men missförstå mig rätt, i övrigt tycker jag boken hittills varit schysst, fart och fläkt och färgsprakande. Men han får lägga ner det högtravande samlivet, för det blir ingen människa lyckligare av.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar