En köttbulle i kylen

Idag körde jag hem från jobbet vid 17-tiden. Det har varit en fin dag med strålande sol och hög luft, såsom den bara är på hösten. När jag åkte hem var himlen underbart vacker. En svart silhuett av den vackra staden utgjorde basen, som en horisont, följt av en strimma himmel i lila-rött. Några grader upp i vinkel gled det lila-röda över i en vacker, nästan självlysande, nyans av aprikos-orange, sen gult som övergick i en kall blå färg och till slut hela den stora himlen mörkt gråblå. För en stund, några minuter och det är så vackert att man nästan inte kan andas. Sen blir det svart över alltihop. Såklart. För vi befinner oss trots allt i Norden, om än inte i nordligaste Norden, där det aldrig blir sol under vintern.
   Det är något ödsligt med vintern. Norden blir som en bortglömd plats, avlägsen, långt bort, avklippt från allt annat, från alla platser där det finns liv.

Det är som att vara en köttbulle. Under sommaren är man med alla andra köttbullar och myser i stekpannan. Varmt och gott, smöret spottar och fräser och man värms från plattan såväl som från lampan i spisfläkten. Vi är fler köttbullar i stekpannan än vad som går att räkna till och till himlen är det långt, gott om utrymme.
   Så blir det höst. Kocken lyfter ut några av köttbullarna, lägger dem på en tallrik att svalna. Vi tittar förvånat på varandra - vad hände där?
   Efter en stund lägger han en djup tallrik upp och ner, som ett lock över oss. Det blir mörkt och klaustrofobiskt, kontakten med omvärlden försvinner. Det går inte att se ut, ljuden är dova och avlägsna. Och vi ser inte varandra heller därinne, var och en drar sig undan i sitt hörn.
   Då kommer dödsstöten. Kocken lyfter upp hela kalaset och ställer in i kylen. OK, tänker vi och drar på oss höstkläderna. Här blir ruggigt.
   Men, det här är västkusten och kocken har svårt att bestämma sig... Ska jag äta köttbullarna nu, snart? Eller... nja, bäst jag ställer in dem i frysen istället. OK, tänker vi och plockar fram vinterkläderna.
   Kocken kommer på att det kan vara bra ändå att ha köttbullarna tillgängliga, och ställer tillbaka dem i kylen...
   Det där kommer att hålla på, från nu och fram till april. Kylen, frysen, kylen, frysen, kylen, frysen. Fram på våren velar kocken ännu mer och lyfter då och då på den djupa tallriken, släpper in ljus och låter oss få skymta värmen, ljuset och de klara glada ljuden utanför, innan han snabbt lägger ner locket igen: haha, där fick ni tji!  Kylen, frysen, kylen, frysen... Vi hinner varken tina eller frysa till is mellan varven.

Men maken hade tänt en underbar eld i kaminen och när jag kom hem under den svarta himlen, kunde jag krypa in i ett fiktivt sommarljus, en fiktiv sommarvärme bestående av en varm (i synnerhet äldsta dottern, men en skyhög feber) och härlig familj. En god middag med ett gott glas vin till och värmen kommer åter tillbaka till de frusna tårna. Och för några timmar kommer kocken att få oroa sig för att köttbullarna kanske tinar upp lite tillfälligt ändå, men det är inte mitt problem.