Japp, så är det. Fru Sträng och hennes fina familj var en vecka på Cypern. Mamma/mormor var också med.
Upplägget var perfekt. En vuxen mer än antalet små barn att hålla ordning på. Flådigt boende med egen pool och 3 sovrum. Ingen anledning att klänga på varandra. Najs.
Maken och jag var inte sena att njuta av situationen och det perfekta läget. Vi åkte på måndagen och fram på torsdagen började vi fantisera om att det här borde man ju göra om nästa år. Allt är ju hur götta som helst. Vädret är perfekt. Stället är perfekt. Medelhavet precis så salt som man minns det och som man gillar. När huden känns liksom lite taggig av saltet fram på eftermiddagen - ja då kan man inte vara annat än snäll och nöjd.
Men se, man ska inte vara nöjd. Man ska inte ropa hej förrän man är över ån. För på torsdag kväll kräktes ettåringen. Det där borde man sett komma. Liksom.
Men, till allas förtjusning, var det över lika fort som det kom och efter bara någon timme somnade det lilla barnet om och sen märktes inget mer.
Ha! Minsann! Lite medvind i seglen ändå! Ett litet straff för att vi njöt, men ändå helt hanterbart. Det här ska nog gå bra.
Fredagen passerade utan större dramatik och maken och jag började åter fantisera om nästa års semester. Hur länge kan vi vara borta? Vad kostar det med maten? Vi diskuterade högt och lågt där vi kramades i det salta vattnet. Njöt av vädret, av varandra, av våra underbara barn och den goda maten.
Att man aldrig lär sig.
Pang på pung, direkt på lördag morgon, öppnar 3-åringen stort med att kräkas. Nåja, tänkte vi, visa av erfarenheten från några dagar tidigare, om nån timme är väl det här över... Men nej. Inte så.
Det lilla barnet kräktes och kräktes där hon satt med mormor (inte många andra räknas när mormor finns nära). Själv förströdde jag mig denna morgon med att passa på ettåringen så att hon inte skulle springa ut i gatan i väntan på att gå och äta frukost.
Och då mina vänner, det är då det händer. Med den lilla oskyldiga ettåringen i ett fast grepp i vänster hand, trampade jag snett på det enda trappsteget som fanns på framsidan huset och faller framstupa. Självklart drar jag med mig den lilla i fallet så att ett ljudligt, lite ihåligt "tock!!" ekar mellan husväggarna när hennes lilla lilla panna åker med farten av hennes tunga mammas fall ett trappsteg och rakt i betonggolvet. Vilken god mor man är. Sällan skådat slag.
Jag ropar på hjälp. Maken kommer rusande. Blåmärket i lillans panna syns redan, och det är välgjort för det är alldeles vitt i mitten och lite grus sitter fast.
Själv sitter jag kvar på marken. Länge. Oklart om jag brutit foten. Jag vet bara att jag har så ont så ont som man bara kan ha. Till slut tar jag mig upp, haltar fram till poolen och sänker enfaldigt ner foten i den för att svalka den (yeah, right, säkert bara 26 grader däri). Brister så ut i hysteriskt fnissanfall som jag alltid gör när jag gör mig illa men inser att det inte gått sådär vansinnesilla trots allt. Sonen tittar förvirrat på modern som tjuter av skratt så tårarna rinner medan foten sakta sväller till sin dubbla storlek. Han skakar klokt nog på huvudet. Vad ska man säga?
Vid frukosten ber jag om is i baren och får med en påse hem som jag med jämna mellanrum under dagen vårdar mig själv med. Medan 3-åringen kräks, sitter jag bredvid henne i soffan med foten invirad i is i högläge och tittar på Bröderna Cartwright. 2 avsnitt. Textade på norska.
Senare på eftermiddagen samlas vi allihop och tittar på Doobidoo tillsammans.
Det, mina vänner, det är semester det. Den bästa sorten.
Fram på eftermiddagen har jag så ont i foten att jag inte kan stödja på den utan att tårar rinner ner för kinderna. Ett kort ögonblick diskuteras läkarbesök, men det avfärdas lika fort. Vad sjutton. Det är bara en stukning. Måhända mycket välgjord. Står sig även internationellt. Så här i efterhand är jag nöjd med hur bra jag gjorde det.
Resten av dagen förflyter på nåt sätt ändå ok, den värsta smärtan lägger sig, 3-åringen slutar kräkas fram på eftermiddagen. Man ska inte klaga.
Så på söndag, händer det, det som får allt att vända. 3-åringen, som förvisso absolut piggat på sig, återhämtar sig sakta i skuggan i vagnen (självvalt ställe) där hon lugnt sover bort hela förmiddagen. Detta gör att det bara är ett barn att hålla ordning på. Vilket i sin tur innebär att jag hinner läsa lite. Med foten i höglöge hinner jag faktiskt ta mig igenom 30 sidor i min bok och det är min själ inte dåligt för att vara semester. Visst var jag optimist när vi åkte hemifrån och hade med mig två böcker (vet inte hur det gick till; maken hade också med sig två och han hann läsa ut båda), men hoppet är ju det sista som lämnar människan.
Så där har ni det. En kanonsemester. Två magsjuka små barn, en stukning i absolut världsklass, Bröderna Cartwright, Lasse Kronér, 30 sidor och medelhavets salta vatten. Så hade vi det. Redan nu pratar vi om vart vi ska åka nästa gång och när.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar