Idag är det en sån där dag. Jag orkar helt enkelt inte. Köra full sula, plattan i mattan.
Vaknade i vanlig ordning strax före 6 då maken går upp, gick själv upp strax därefter. Och vid frukosten slog den till, tröttheten och... håglösheten.
En snabb blick i spegeln och jag möttes av en blek och glåmig, lätt genomskinlig, zombie. Tomma ögon stirrade tillbaka på mig - vaddå, finns det liv här bakom nånstans?
Så jag tänkte om. Visst har jag jobb att göra idag, men jag vet inte exakt vad och hur mycket och om och inte ens riktigt varför, så det är lite svårt att förhålla sig. Jag har i vilket fall inte bråttom idag.
Jag stoppade tvättmaskinen full, startade, krängde på mina två små hjärtna dagens kläder, packade ner varmare ytterkläder i en påse och körde barnen till dagis.
Nu är jag hemma igen. Jag tänker tillbringa en timme, eller kanske två, med att surfa, hänga upp tvätten, vattna blommorna, betala räkningarna, ta en kaffe i lugn och ro och lyssna på lite musik. Gråta en skvätt (jag påminner om att jag är i femte månaden - mina hormoner gör mig lipig av bara satan), fundera över livet, världen och dess komplexitet.
Det är bara dags. Det är bara en sån dag.
Och trots allt, för att vara jag, var det väldigt längesen jag hade en sån dag. Om det nu är bra eller dåligt. Eller så kanske det bara är.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar