Tur. Det är bara det det handlar om.

Ni har säkert läst det, brevet som Anna Berglund skrivit till statsminister Fredrik Reinfeldt. Den uppdaterade här på Lyran vet att jag sällan (aldrig) är den som står främst på barrikaderna. Inte heller är jag den som står på andra sidan. Jag är ointresserad, tycker hela ämnet är tråkigt. Det är för komplext för mig. Jag har ett starkt rättvisepatos, men jag har också lite för lätt för att sätta mig in i allas situation. Därmed flyter det en smula ihop. Jag kan se allt ifrån alla perspektiv och lika ofta som det går att peka ut en solklar syndabock i en given situation efter att ha lyssnat på alla iblandade, lika ofta går jag ifrån situationen med ett uppgivet ryck på axlarna – här har ju alla varit med och hållit i kniven…
   Men det är ju inte så att jag skiter i allt. Absolut inte. Bara de riktigt nonchalanta skiter i allt. Det vi skapar idag är det som våra barn tar över och jag vill ju att deras framtid ska vara bättre och ljusare än… så som det är nu. Liksom.

På ytan kan det tyckas som att Anna Berglund och jag är mil bort ifrån varandra. Men jag ser det inte så. Visst, jag är nästan 15 år äldre och lite sånt, men… för bara 4 år sen hade jag heller ingen bostad och ingen klar bild över hur jag skulle lösa det. Med barn, vilket krånglar till det något.
   Och visst har jag utbildning, mer universitetspoäng än jag kan räkna, men inom alla de ämnen jag idag INTE arbetar med. Utbildning är överreklamerat, min bestämda åsikt. Alltså kan jag inte se en enda koppling mellan mina studier och min nuvarande situation. Jag är inte där jag är tack vare min utbildning.
   Och jag har också jobbat dubbelt. Fram till för ca 6 år sen har jag alltid jobbat mer än heltid, jobbat när jag pluggat, jobbat extra på kvällarna osv osv. Allt för att få pengarna att räcka till och i bästa fall kanske räcka till något roligt också.
   När jag sen valde att inte jobba dubbelt, jobbade jag långt över heltid ändå, fast bara på ett ställe. Och som egenföretagare hade jag förmånen att göra de extra timmarna alldeles gratis.
   Som 29-åring drog jag på mig ett diskbråck, men vården lät mig veta att jag var för frisk för att operera och diskbråcket läkte ut av sig själv, fast hann under tiden ställa till oreda i ryggen med kronisk värk som följd.

Så Anna Berglund och jag är inte så långt ifrån varandra som man skulle kunna tro om man skulle ställa oss bredvid varandra.
   Det som skiljer oss åt är en sak, som jag ser det. Inte rika föräldrar, för det har inte jag heller. Inte nåt flådigt ställe att växa upp på, jag kommer från ett problemfyllt arbetarområde i en förort.
   Inte att jag sprungit på någon osedvanligt kompetent person på Arbetsförmedlingen eller någon bostadsförmedling. Efter att ha varit arbetslös en gång som ung, förvisad till samhällets hjälp och det enda som mötte mig var en uppgiven arbetsförmedlare som sa ”du får hoppas att du har friska och snälla föräldrar”, insåg jag att den vägen inte var en möjlig väg att gå. Man får klara sig själv. Och det i såväl socialdemokraternas som moderaternas Sverige.  
   Och bostadsförmedling? Är det århundradets största skämt?
   Så det enda jag haft som Anna Berglund inte haft är tur. Tur att råka vara på rätt plats vid rätt tillfälle. Och framför allt, det mest oumbärliga i vår värld, turen att springa på rätt personer. Men det är inget strävsamt och medvetet arbete från min sida, för jag har aldrig varit skicklig på att knyta ytliga kontakter, introvert som jag är. Utan det är tur, ren och skär tur.
      Via en dåvarande arbetskamrat fick jag ett förstahandskontrakt på en fin liten hyreslägenhet, så att jag kunde flytta hemifrån. Den lägenheten löste boendeproblemen då och senare, tills jag ställde till det för mig själv med en relation som inte fungerade och hamnade i ett läge att börja om, utan någon biljett, så att säga. Då var det inte långt från bostadsproblem, men även denna gång räddade turen och slumpen mig.
  Och via nuvarande arbetskamrater och andra kontakter har jag fått fler uppdrag som gjort det möjligt för mig att starta eget som faktiskt rullar på ok. Tusentals är de, vars företag och drömmar går i stöpet innan de ens blivit varma i kläderna. Just nu funkar det. Men jag har varit med så pass länge att jag vet att det kan vara över, upp som en sol och ner som en pannkaka på en vecka. Jag är ödmjuk. Man vet aldrig.

Anna Berglund. All respekt. Din situation visar på det allra mest orättvisa i samhället. Jag blir så sur, det känns trist och hopplöst.
   Och Fredrik Reinfeldt. Hur tänkte du nu? I ett Sverige där hårt arbete skulle löna sig? Och hur tycker du det fungerar så långt? Är det inte bara klubben för inbördes beundran? Vi som redan är bäst ska bli ännu bättre? De andra – de behöver vi inte bry oss så mycket om… eller? Sånt där trivialt som nånstans att bo. Och vård. Nja, ska det verkligen vara nödvändigt?

Tyvärr är min bittra erfarenhet (och då är jag ändå en av dem som, i alla fall för ögonblicket, ser ut att ha lyckats, jag är en av de där som kan göra lite mer som de vill; ingenting jämfört med de som är en av de där på riktigt, där är jag ljusår bakom, men jag har det bra och jag har det jättebra och jag har framför allt möjligheten att påverka min egen situation) dock att det bara handlar om tur. Jag har varit vuxen både under vänster- och högerstyre, haft problem både under vänster- och högerstyre, hade behövt hjälp från samhället både under vänster- och högerstyre och känner att det mesta är slumpmässigt. Ibland har jag fått god hjälp, ibland ingen alls. Det har handlat om vem man haft turen att springa på. Om de varit på gott humör den dagen, om deras chef skickat schyssta signaler den veckan. Om det regnar, solen skiner, månen står i rätt linje mot solen... vad vet man?  
   Man är förvisad till sin lyckliga stjärna och till de man har runt sig, vänner och arbetskamrater. För min del har det fallit väl ut. Jag är tacksam och ödmjuk inför det, men jag har varit med så länge att jag vet att det kan tas ifrån mig lika fort. Och då kommer jag kanske också att behöva samhället. Men då tror jag det kommer gå åt skogen. Vare sig mitt brev, likt Anna Berglunds, då kommer att vara adresserat till Fredrik Reinfeldt eller någon annan.