Vi och de andra paren

Oftast brukar jag inte hinna. Eller ha lust. Eller anledning. Att befinna mig på stan mitt på dagen om lördagarna.
   Jag brukar välja bort det. Dels för att slippa slåss med folk – gör man ju veckorna i ända ändå, dels för att jag inte hinner – på helgerna är det ju alltid dags att tvätta, städa och laga mat. Göra rent spisen. Alla de där underbara sakerna man inte hinner med under veckorna.

Men så, igår, hände det. Jag var där. Och jag såg dem. Paren.

Vilka då? Tänker vän av ordning.

Jo, låt mig berätta. Paren är alla dessa fina människor som rör sig ledigt på stan på lördagsluncherna. Åldern varierar, allt mellan 22 och 52. Lite ledigt klädda, men ändå liksom tillfixade, medvetna. De håller handen, det glittrar lite om dem. Höga på kärlek, höga på varandra. Låt mig berätta hur deras dag ser ut. I min sinnevärld i alla fall.

Morgonen börjar runt 9-10 efter en natt med avslappnande, helande sömn. Tillsammans. Solen lyser in genom persiennen och genom fina gardiner som hon har valt. En frukost, fullkorn och nyttigt pålägg. Juice och kaffe. I lugn och ro. Planerar dagen. Vad ska vi göra idag? Ett oskrivet blad, en hel skål med godis att välja mellan, choklad, lakrits, sega råttor och syrliga karameller.
   Äh, vi tar en promenad och kollar lite i affärer. Hade behövt köpa en ny top, säger hon och sagt och gjort. Efter en lång dusch, eller kanske ett bad, lite smink (i badrummet finns små tvålar formade som hjärtan, rött genomskinliga och de får ligga där alldeles ifred), lite skön musik, ger de sig ut.
   Tar sig till ortens shoppingcenter. Tar en kaffe och något litet gott, pratar, tittar på folk och njuter av dagen, av varandras sällskap, lönehelg. De pratar om de ska gå ut och äta middag idag eller om de bara ska stanna hemma. Se en schysst film. Mysa i soffan.
   På vägen hem köper de en fläskfilé och en grönpepparsås, halvfabrikat, man är ju så trött på helgen, orkar inte göra allt rätt hela tiden…
   Hemma slappar de en stund, surfar, bläddrar i senaste Amelia, ringer en vän.
   Maten lagas, det småhånglas, sådär bara lite mysigt, medan potatisen blir klar i ugnen. De delar på en flaska vin till maten och fyller på med en liten whiskey och en liten skål godis framför TV:n till filmen med Hugh Grant. Eller så är det den senaste Resident Evil beroende på ålder och smak.
   När det är dags att lägga sig blir det långligg, mysligg, maratonligg med lampan tänd. Lite närhet, lite spooning, lite kuddsnack, en känsla av att allt är som det ska när de somnar. Kanske somnar de tätt ihop, eller med en rejäl luftspalt emellan, men de är sams och de är nöjda med dagen.
   Lördagen följs av en söndagmorgon när solen lyser in genom de gardiner hon valt. Släntrar upp vid 10-tiden, utvilade, efter att ha pratat om livet en stund i sängen. Lördagen är bättre såklart, men söndagen, den är bra den också.

Alla dessa par. Jag önskar dem lycka och välgång under varje sekund de har som är sådär. Jag har haft det också. Men det var 11 år sen jag hade det heltid och sen hade jag det halvtid i nåt åt för fyra år sen. Sen dess, inte. Och inte lär det hända heller under de närmsta 12-14 åren. Men sen, kanske, kanske.
   Vår lördag är istället sån här.

3-åringen smyger sig in till oss strax efter 5 på morgonen. Vilket är ok. Tills hon genom att småsjunga och peta väcker 1-åringen, som genast ska upp. Jag går upp med dem, vimmelkantig och förvirrad. Placerar dem framför TV:n och startar igång en maskin tvätt. Plockar undan den gamla tvätten. Gör iordning flingor till 3-åringen, betalar räkningar, går igenom veckans post. Allt det där goa.
  En inventering i kyl och skafferi, skriver en inköpslista. Barnen bråkar. 9-åringen släntrar upp, vill ha frukost.
   Jag äter min egen frukost stående medan jag langar pålägg, mjölk och annat genom köket. Såklart är det fel sked till tallriken och för lite kaviar på smörgåsen.
   Städar. Skurar WC:t. Halvsover en stund framför Bolibompa med en tjej på varje knä. Bråka inte nu tjejer…
   Vid 9-10-tiden kommer maken upp, fixar frukost och tar en kaffe. Vi stämmer av läget. Dags för lunch till de små. Sen tar jag 3-åringen och åker och handlar så tar maken 1-åringen. Ica Maxi, 2 timmar, 4 överfulla stora påsar med mat och 1800 kronor senare.
   Lassar in mat medan maken byter däck på bilen. Tar en kaffe stående medan jag hänger upp dagens andra maskin tvätt. Kör sonen till pingisträningen. Hade behövt duscha, orkar inte.
   Jobbar några timmar, ligger lite efter.
   Maken fixar mat, alltid alldeles underbar, och sen ska två timmar slås ihjäl med griniga småtroll som är trötta och inte vill någonting. Men för tidigt för att lägga. Alla 4 går vi omkring som osaliga andar, väntar ut varandra, 9-åringen har flytt fältet och är inne hos grannen.
    Klockan 19 lägger vi de små. I konstant stress. Är de magsjuka? Tyckte hon åt dåligt…
    Klockan 20 vill sonen se på Americas funniest videos. Jag är inte så intresserad utan jobbar en stund, eller beställer kläder (vem hinner gå och handla sånt live liksom), fixar med ekonomin eller nåt annat upplyftande.
   Klockan 21 går sonen och lägger sig, snabbt som ögat får vi igång en film för att hinna se klart innan man slocknar i soffan. Egentligen är man för trött redan innan filmen börjat.
   Läggdags. Om det liggs är det ett sprinterligg. För trött redan från början, men man saknar varandra ändå och vill. Det gäller att hinna klart innan 1-åringen gnyr. Och lampan är släckt, för man vet aldrig när sonen kommer insläntrande nästa gång i sömnen med en tandborste i mun. Man vill inte skada hans framtid med den synen på näthinnan.
   Med lite tur hinner vi med några minuters spooning innan 1-åringen vill få plats emellan. För trötta för att ta matchen med henne, somnar vi på varsin kant i sängen vid 23-tiden, farligt nära att trilla ut och med plastspadar och leksaksvispar lite varstans.
   Kvart över 5 på morgonen därefter är det dags igen. En ny dag. Farligt lik lördagen. Det enda som gör en glad är att ingen verkar blivit sjuk under natten. Och att man inte behöver packa ihop barn i overaller och ge sig ut i morgonmörkret.

Jag är rädd att när vi nästa gång kan ha det som de där andra har det… Då är vi för trötta för att uppskatta det, pensionärer som vaknar klockan 4 och sitter och väntar på tidningsbudet och som lägger oss så fort det börjar mörkna. Dvs en tillvaro som är otäckt lik den vi har nu, fast på ett annat sätt. Shoppingturerna vid lördagslunchen då? Titta på folk?  

Ibland undrar jag om det här fjärde barnet var så genomtänkt. Men så såg vi det på ultraljud nu i veckan. Och jag längtar redan efter det så att det gör ont. Lilla vän, när du nu tänker titta ut. Du är välkommen ut till oss. Din trötta och stressade familj. Bara du inte är som din äldsta storasyster och vaknar kvart över 5 på helgerna, så ska vi nog dra jämnt.