Punktering. Bildligt och bokstavligt.

Det har varit en underlig vecka. Upphackad, splittrad och oförutsägbar. Som livet i stort? Med andra ord en vecka som livet i miniatyr.

Det mest spännande var väl i tisdags morse, när jag backade ut från uppfarten här hemma. Bilen full av barn, hjärnan full med information, kroppen full av stress, väskan full med förberedelser inför dagen.
   Men tydligen inte bildäck fulla av luft.
   Strax kunde jag konstatera att jag hade punka och körde in på närmsta parkering och fick ett nervöst sammanbrott.
   Jag hanterar sådana saker väldigt dåligt. Ringde maken med darrande röst. Hjälp. Ynkligt. Hjäääälp...
   Bredvid mig i bilen satt 1-åringen, som inte ätit frukost hemma och därför var på väg att härskna ordentligt. I baksätet satt 3-åringen, som förvisso var på ett strålande humör, men som... utan att gå in i detalj, det lilla barnet har haft lite trassel med magen och hade precis dagen innan fått en rejäl kur med linfrön och katrinplommonpuré. Och vardagsedge-junkie som jag är chansade jag denna morgon på att skippa blöjan. Fatta själv vilket läge. Vad gör jag nu? Ställer in dagen? Sluter ögonen och gör en struts - blundar jag försvinner det? Situationen var mig övermäktig. Jag ger upp, sätter mig ner och gråter och ropar på mamma, så får hon lösa alltihop.
   Punka. Och då blir det punka på hela systemet, liksom såväl bildligt som bokstavligt. Hjärnan stänger ner, skärmsläckaren går på och jag blir fullständigt handlingsförlamad.
   Dagen fortsatte på samma tema sedan med att kund och jag missuppfattat tid så det blev precis inget gjort och framför allt stressade jag helt i onödan.

Dessutom startade två nya uppdrag igång denna vecka. Och, som jag skrev på fejsbukk: "Att vara konsult: de man kommer till behandlar en som att man är lösningen på alla problem de någonsin haft. Själv vet man inte ens var toaletten finns eller hur kaffemaskinen funkar och hade behövt en ny-på-jobbet-knapp på bröstet."
   Alla ni därute som jobbar så, ni vet hur trött man är när man kommer hem. Och mitt i detta ska man träna, äta bra, ha vuxentid och hinna med barnen. Föräldramöte. Handbollsträning. Liksom.

När fredagen kommer är man en spillra, vaknar med huvudvärk och undrar hur det ska gå. Men jag överlevde även denna gång. I alla fall så långt. Klockan är 20.19 och jag är fortfarande vaken. Fantastiskt.

Trevlig helg alla.