Damp. Till husbehov.

Det är lördag. Komadag. Efter en vecka med tidiga morgnar, tre barn som ska förpassas till rätt utbildningsinstitution. Och själv ska man ha med sig dator, bankdosor och åka runt bland 10 olika uppdrag i veckan.
   Sonens träning, ens egen koll på kosten. Maken jobbar lite över. Liksom.
   När fredagkvällen kommer inleds första matchen i Coma Cup och igår klingade jag i klockan 21.15 och plockade ihop mig för sängen.
   Jag orkade helt enkelt inte mer.
   Lördagen är ungefär likadan som fredag kväll. Man är liksom bakfull efter veckan på nåt sätt. Det är skit.
   Barnen väckte mig 06.15 imorse (tack för den, televerket) och jag tog igen någon dryg timmes sömn tillsammans med minsta dottern när hon sov middag.
   Dagens värv: en maskin tvätt och en middag hos mamma. Mer än så räckte inte orken till. Jag är helt slut och börjar redan nu snegla på klockan - när är det liksom moraliskt ok att gå och lägga sig?

Då slår den in. Avundsjukan.

På alla dem i min närhet som har DAMP. Alla dessa underbara människor. Och tro mig, jag råkar ha en förhållandevis hög koncentration av dem runt mig. Diagnoser högt och lågt, ADHD, manodepressivitet och en del varianter som ännu inte forskats kring och fått namn.

Vad de får mycket gjort. Man ser när rastlösheten kryper på dem och VIPS så har de möblerat om, tapetserat om en vägg, sågat ner ett träd eller renoverat ett badrum. Gått och tränat, sprungit milen. Organiserat sig och kommit iväg ut med kompisar på en fika eller kväll på stan. De är aktiva i föreningar och de är uppe med tuppen. Vissa verkar inte ens behöva sova.

Jag skulle offra ett ben för att få ha den rastlösheten. Den energin. Som verkar komma till viss del ihop med vissa diagnoser.

Men nej. Istället är man strängt introvert, slö, slapp och likgiltig och upplever för det mesta att all världens tyngd hänger på ens axlar bara för att man behöver samla ihop sig och köpa skor till barnen.

Hemkommen från middag hos mamma, slängde jag en blick ut i trädgården. Gräset är ogenomträngligt högt och här och där ligger trädgårdsmöbler som blåst omkull i den senaste veckans kraftiga blåst. Det skulle ta ca 6,5 minut att gå ett varv runt huset och ställa iordning trädgårdsmöblerna.
   Du hade lika gärna kunnat be mig försöka springa rätt ut i rymden av egen benkraft. Eller satt mig framför en kemibok och försökt lära mig, en gång för alla, vad en mol egentligen är (viss kunskap kommer för evigt att vara höljt i dunkel för mig).
   En tung suck, skakar på huvudet, låser upp och går in istället. Blundar jag försvinner det.

Lite damp, tack. Lite. Liksom sådär till husbehov. Då och då. För mig är det lika exotiskt som Borneos djungler. Att ha energi kvar. Någon gång någonsin. Energi är som en svag doft som man hastigt förnimmer men inte riktigt kan sätta fingret på var man minns den ifrån. Gäckande. Flyktig. Spännande. Otillgänglig.

Klockan är halv åtta. Ska jag ha någon chans alls att se klart en film utan att somna måste jag börjar nu. Genast.
   Skål och tack så mycket för visat intresse.