Jag är snart 40 år. Snart 4-barnsmor. Egen företagare i olika former och konstellationer sedan jag var 24 år och har nu alldeles eget med ett par anställda. Hus.
Men jag väntar dagligen på den, på känslan. Känslan av att uppfyllas av vetskapen om att jag nu är vuxen. Att jag inte längre går trakt fram till T-shirtavdelningen när jag ska köpa kläder. När jag själv ser mig i spegeln och känner, inifrån och ut, att en business controller av högre skolan kanske inte alltid åker ut på sina uppdrag iklädd converse och en T-shirt med Bobba Fett på.
När blir man vuxen? När man flyttar hemifrån? När man reser på första resan utomlands utan föräldrarna? När man får sitt första jobb? När man förlorar jobbet första gången? Klarar av att laga mat själv, mer än makaroner och korv? När man förlovar sig? När man skaffar sin första bil (hur risig den än må vara)? Första gången man lite ångestladdat undrar om man är med barn? Pensionsspar, ICA-kort, rabattkuponger, storhandlingar? När man, om man nu gillar sånt, investerar stora pengar i ett boende, hus eller insatslägenhet? Blandar tvätten fel så att allt kommer ut efteråt är svagt rosa? När man börjar lyssna på P4? När man lyssnar på den nya musiken som ett sgtort frågetecken - vad är detta för skräp, kan de inte ens göra musik rätt nuförtiden?
Eller är det en blandning av allt ovanstående?
Jag har gjort dem alla. Några av dem flera gånger (borträknat P4 och jag hoppas det dröjer). Och nej, det har inte funkat. Jag är ju fortfarande 17 liksom. Måhända med en stundtals mer stabil ekonomi (låt mig leva i den tron) och framför allt med mycket mer att ha ansvar för. Fruktansvärt mycket mer. Idiotiskt mycket mer, faktiskt. Ogenomtänkt mycket. Och att allt detta hamnat i händerna på en 17-åring, verkar ju inte riktigt klokt.
Jag vet att jag är en del av den s k Peter Pan-generationen, men ändå. Det får finnas gränser. Någon gång förväntar jag mig ändå att den ska infinna sig, känslan av att man nu är en av de som räknas, en av de som ska kunna och veta saker om livet. En av de som varit med förr, så att säga. När slutar man, så fort det blir jobbigt, utgå från att den sista lösningen alltid är att sätta sig ner och gråta uppgivet, så får mamma komma och ta hand om alltihop, hon som världsvant vet och kan allt?
Undrar om mina barn tror att jag vet och kan allt.
Det är illavarslande i så fall.
För min del hann jag bli rätt många år innan jag förstod att mamma och pappa faktiskt allt som oftast hade lite fel, om lite av varje... Mina barn lär genomskåda mig någonstans i mellanstadiet, om det ens håller så länge, stackars små liv. Jag förlitar mig på maken. De får också förlita sig på honom. Att han är vuxen, att han är världsvan, att han kan och vet saker om världen. Stabil och lugn, med lösningar i rockärmen gällande det minsta.
Så kan jag i lugn och ro vara mamman som gick ut i snön och inte kom tillbaka.
Kanske redan idag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar