...var det så genomtänkt egentligen?
Den uppdaterade vet att det i hushållet Sträng för närvarande huserar tre barn. En på snart 10 år. Han brukar inte räknas med i såna här sammanhang eftersom han nästan alltid sköter sig själv. Hämta och lämna, visst, men aldrig gnällig med mat, sover bra och är allmänt kompetent. Dessutom bra på att plocka upp efter sig (vi är bortskämda, jag vet, men jag väljer att se det som resultatet av näst intill militärisk drillning från mamman).
Sen har vi en som snart är 3,5. Lilla A. Hon är nästan en ängel. Visst, hon har sina dagar, men oftast är hon ganska medgörlig. Eller så är det bara så det känns eftersom hon har den lilla gangstern...
...Lillasyster, som om två veckor fyller 2 år, att jämföras med. Under senaste veckan har lillasyster glidit in i en trotsperiod. Aldrig förr har ett "NÄÄE!" varit så bestämt och innehållsrikt. Nog för att hon är intensiv normalt sett också, men tvåårstrots med den intensiteten... är karaktärsdanande för vårdnadshavarna. För föräldrar vet jag inte om vi vill kännas vid att vi är. Om ni hajjar.
Som joker i leken har vi då slutligen ett fjärde barn i antågande. Typ mars. Kanske april. Men av magen att döma hade man kunnat gissa januari. Och det är såna dagar som den här som man undrar om det var så klokt att skaffa oss den där magen egentligen.
Igår var det sedvanligt sängdags för systrarna vid 19-tiden. Äldre systern köpte det rätt snart och slocknade. Lillasyster? Inte så alls. En dryg timme tog den matchen. Och den slutade med något mamman inte är helt förtjust i, nämligen en mild fasthållning av barn i säng. När hon tappar relationen så fullständigt, är det det enda som får henne att lugna ner sig. Men mamman känner sig ändå som en skurk och bandit. Medan hon håller det lilla barnet i ett vänligt men bestämt grepp tills ögonlocken till slut sakta fladdrar igen och täcker över de vackraste ögon som finns. Efter en timmes hård kamp innefattande allt från mild övertalning till, som sagt, ett visst mått av kärleksfull brottning. Allt under mammans förtvivlan och ilska.
Så sov hon till slut. Och det dåliga samvetet sköljde över mamman när hon tittade på det sovande lilla barnet. Hur går det till? Hur kan jag någonsin vara trött och arg på denna mest underbara av varelser? Ett avslappnat litet ansikte med en napp hängande i ena mungipan, en svag tillstymmelse till snarkning. Inte en djävul, en ängel. En av de riktiga änglarna. En av dem som vi har fått till låns från himlen.
Mamman gick trött och uppgiven till pappan och satte sig att titta på några avsnitt Sons of Anarchy.
Så när vi skulle lägga oss att sova, vid halv ett, vaknade hon igen.
Hon har lagt sig till med olaten att ställa till med ett rent h-e om hon inte får sova mellan mamma och pappa när hon vaknar på natten.
Men nu hade mamman - helt plötsligt - fått nog av det. Foglossningar, värk i armar och axlar, ichias. Inte blir det bättre av att man ska behövas slåss om nätterna om möjligheten att vända sig om. Att ha armar och ben i de vinklar man sover gott med. Och dessutom börjar magen blir för stor för att befinna sig i höjd med storasysters små sparkande, tryckande fötter.
Hon fick därför INTE, under NÅGRA omständigheter, komma till mamma och pappa denna natt. Jag orkar inte mer. Nätterna måste få bli frizon. Vila för min trötta kropp.
Om det så skulle vara det sista jag gjorde.
Ja. Jo. Skam den som ger sig. Jag vet inte mycket om barnuppfostran, men hittills har jag lärt mig en av få regler: Ta inte en kamp om du inte är beredd att fullfölja den tills du vet att du vunnit. Oavsett vad. På riktigt.
Så jag satte mig tillrätta på golvet. Viskande. "Lägg dig ner. Du får inte komma upp. Du får inte sova hos oss. Lägg dig ner nu. Nu ska du sova." Som ett mantra som jag till slut nästan själv somnade av.
Lillasyster lyckades såklart väcka storasyster då de delar rum. Men den stora ängeln fattade läget, mumlade något om att "Jag bråkar inte, jag är en ordentlig tjej" och somnade snart om.
Det tog väl en halvtimme innan hon slutade skrika. Den lilla odågan.
Men somna? Nejdå, neeejdå, inte alls. I tre timmar satt, halvlåg, låg jag på golvet bredvid snart 2-åringen. Du må vara envis, älskade barn, men du ska veta att du ärvt det av någon. Så don't bullshit a bullshitter; jag tar dig direkt. Eller ja. Jag tar dig på tre timmar.
Nu vet jag dock inte hur bitterljuv den segern var. Att höggravid ligga på ett kallt golv utan kudde men med ichias, foglossningar och lite annat smått och gott. Det smakade inte fågel. Halt och lytt, utan känsel i större delen av vänster ben, släpade jag mig till slut till sängs vid halv fyra.
Halv sju vaknade det lilla barnet igen. Reptilhjärnan gjorde en snabb uträkning - ta henne till sängen och du får sova lite till, eller gå upp med henne. Nu. Efter knappa tre timmars sömn.
Mamman är bara så hård. Det lilla barnet lyftes över till föräldrarnas säng trots att varningsklockorna ringde i kör i huvudet - vilket budskap ska lilla barnet snappa upp nu? Ja eller nej? Rund eller fyrkantig? Svart eller vitt? Rätt eller fel? Eller allt på en gång?
Jag vet inte. Jag är inte lämpad till barnuppfostran. Det är för komplext. Jag älskar mina barn, tänker på dem tusen gånger om dagen, kramas med dem tills de knuffar bort mig, är konstant på tå, försöker tolka alla signaler: mår de bra, såväl fysiskt som psykiskt? Är de ok?
Men ibland är jag för trött, står inte pall hela vägen. Ibland blir saker väldigt viktiga som annars inte alls spelar någon roll. Ibland... är jag inte så klok, så vuxen, så konsekvensmedveten, så påkopplad. Så bra. Som jag borde vara. Som de hade förtjänat.
Tröttare än tröttast, helt blank i huvudet, har jag idag varit ute med dem på lekplatsen, pusslat golvpussel och bakat kakor i leklera. Ovanligt mycket lekstimulans för att vara jag. Jag försöker. Ungefär som en elefant i en porslinsaffär.
Så, till den stackare som nu ligger i den här enorma magen... Älskade barn. Förlåt mig. Redan nu. För allt. Det var inte meningen. Jag menade väl.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar