Oftast orkar jag inte uppbåda kraft att engagera mig. Jag är med andra ord oftast en dålig människa. Det finns så mycket elände i världen och jag blir så förtvivlad när jag läser och hör om det. Förtvtvlad pga maktlösheten. Och för att jag känner mig så bortskämd, vilket jag nästan sköms för då... Det är en för komplex känslobild helt enkelt.
Men Damini har jag läst om. Damini... För er som missat var Damini en 23-årig indisk tjej som hamnade ensam på en buss tillsammans med en grupp män som våldtog henne i omgångar. I vissa texter står att läsa att de avslutningsvis valde att köra upp någon typ av rör/stav ordentligt långt in i underlivet på henne innan de slängde av henne från bussen och fortsatte sin turné genom Delhis fina områden.
Hon blev liggande en timme, naken och blödande, innan polisen kom och tog hand om henne.
12 dagar senare dog hon på sjukhuset. Inre blödningar och hjärnskador.
Damini... Det var inte hennes riktiga namn, utan ett namn som hon symboliskt tilldelats efter en film där Damini är en tjej som kämpar för våldtagna kvinnors rättigheter till upprättelse i någon form.
Usch. Jag kan gråta. För Damini finns överallt. Det händer överallt. Att män tar sig friheten att skada en kvinna, just bara för att hon är kvinna. För att hon har en kvinnas kropp. För att hon är född med vagina och bröst istället för penis.
Och det verkar vara enda skälet. Jag har aldrig förstått varför. Jag kan inte förstå varför. Jag vill inte förstå varför. Jag ska inte behöva förstå varför.
Som om vi gick där, men våra vaginor fladdrande i vinden och provocerande tryckte dem i ansiktet på dessa män: "Nananananaaaa, du har ingen vagina... Nananananaaa, du kan inte ta mig..." Tills männen blir så ilskna och frustrerade att de tänker: "Du ska fanimig få för att du har en sån...!!!"
Så är det ju inte. Vi har inte valt. Den är bara där. Liksom. Vi kan det ni inte kan: bära och föda barn. I det avseendet är ni beroende av oss. Helt och fullständigt. En by behöver hundra kvinnor för att överleva. En by behöver bara en fertil man för att överleva. Är det denna inneboende känsla av mannens tillkortakommande som tar sig uttryck på detta fruktansvärda sätt, världen över? Som om vi kvinnor är glada, malliga och stolta för att det är så? Tro mig, den kvinna som någon gång varit gravid, skulle gladeligen låta mannen sköta varannan graviditet om det var möjligt.
Men nu är det så här. Gilla läget. Och låt oss bara vara. Låt oss ha denna förmåga utan att kränka oss för det. Det är fel. Vi har inte valt, inte bett. Det var det kortet vi tilldelades när det var vår tur. Kunde lika gärna ha blivit tvärtom. Och då hade ni blivit varse.
När sånt här händer, blir det fel i ett led till. Det är lätt att skrika "MÄN ÄR SVIN!" Men det är ju också fel. Alla män har det inte i sig. Det finns miljontals som aldrig ens skulle kunna tänka tanken att skada en kvinna på det sättet. Det finns miljontals som skulle längta efter att plåga, tortera ihjäl de män som ägnar sig åt detta. Det finns män som älskar kvinnor, på det rätta sättet. Respektfullt och omtänksamt. Som är rädda om sina tjejer, fruar, döttrar, systrar, mödrar, som tar strid för att allt ska gå rätt till. För att alla ska kunna slappna av.
Idag, så här sista skälvande timmarna på 2012 med huvudet fullt av tankar på Damini, är jag tacksam för att jag har en sådan make. Han står där, i vått och torrt, stöttar och tar om hand. Han är varm och snäll och rättvis. Igår kväll somnade jag, liggandes sked, men hans varma bröstkorg mot min rygg. Trygg och lugn. Jag vet att här är jag säker. Våra döttrar är säkra. Vi kan andas ut här. Damini hade sällskap av en manlig vän, minuterna innan det hemska hände. Hade hon blivit kvar i hans sällskap, hade det säkert sett annorlunda ut. Hon hade kanske också kunnat somna den dagen, lugn och varm. Istället för alldeles trasig inuti på ett sjukhus.
Jag är också glad att jag har en son. En son som jag kan uppfostra till den rätta synen på tjejer. Att tjejer är cool. Att tjejer är som killar, att killar är som tjejer, men att vi fick lite olika kort när de delades ut. Det i sig, gör ingen skillnad mellan hur livet ska se ut för oss. Via min son har jag chansen, även om den är liten, att förändra saken. Om han står för en annan syn, kanske han kan påverka dem runt omkring att ta efter.
Men jag är också orolig för de två döttrar jag har. Att en dag få uppleva att någon av dem är Damini. Den dagen skulle jag inte kunna inte fungera längre.
Men idag kan jag skydda dem ifrån det. De är små, vi har dem hemma hela tiden och kan styra över allt som händer. Så idag ska vi vänta in ett 2013, pilla med leklera och se på Lilla Spöket Laban. Men Damini finns där. Alla Damini världen över. Jag hoppas att det finns en alldeles speciell plats i himlen för er. Och de som skickade er dit, för dem hoppas jag att det finns en alldeles speciell plats i helvetet. Där de varje dag genomlever era sista timmar, för evigt satt på repeat. Inget annat är rättvist.
Gott nytt år alla. Må det bli ett bättre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar