Jajamen. Halva julledigheten passerad. Fast jag tycker jag gjort det rätt bra den här gången. En och annan match med barnen, men sen har jag haft många dagar då jag inte gjort någonting. Alls. Slappat. Ätit gott. Kramats med barnen. Inte jobbat. Sovit middag flera gånger. Antagligen välbehövligt.
Jag är nöjd så långt.
Och i förrgår fick jag nöjet att spendera en dag på stan med sonen, snart 10 år. Underbart. Det är det allt handlar om.
Sista tiden har jag haft lite huvudbry kring mitt föräldraskap. Men efter att ha varit på stan med sonen, har huvudbryt skingrats en smula.
Trots att en del av det vi skulle göra på stan handlade om sonen; han skulle få nytt spel till sitt ds och simkort så han får igång sin nya telefon han fick i julklapp (och, ärligt talat, när man är 9 år, hur mycket tålamod har man då med allt annat när man har sånt som väntar?), gick han tålmodigt med mig i affärerna, letade efter rätt storlek på kläder till systern. Vi tog en fika, satt och pratade om ditten och datten. Han var med och storhandlade, höll ordning på inköpslistan, strök det vi plockat åt oss, körde vagnen, hjälpte till att lägga upp på bandet och plocka ner i påsar. Utan en enda tråkig min, pustande och stön eller himlande med ögonen.
Liksom sina systrar är han också en ängel. En av de riktiga. En som kommit oss till låns från himlen.
Och när vi stod där i kön på Ica och chit-chattade om allt möjligt slog det mig. Om jag lyckats vara högst delaktig i att skapa denna varelse, detta fantastiska barn, med sitt lugna humör, tålamod och sin värme... Med sin sociala kompetens, sin enorma snällhet... Då kan jag inte vara så kass på detta ändå.
Trots att han är skilsmässobarn dessutom. Så har jag lyckats bra. Vi har lyckats bra. Riktigt bra. Hans pappa, hans nya extrapappa och jag. Och alla andra runt omkring också, såklart. Men jag tar åt mig en del av äran. En rätt så stor del.
Det är lätt att det känns hopplöst halv 3 på natten med en trotsig 2-åring, då man bara är trött och helst hade önskat att jag själv - eller allt runt omkring - bara stannade till. Lite som i Matrix. Världen slutade snurra och jag för ett litet ögonblick bara kunde lägga mig ner, alldeles stilla, och vila. Andas. Låta axlarna sjunka ner till nedanför örsnibbarna. För en stund.
Men när man står där i köket och förbereder tapas och sonen glider fram och hjälper till att mosa, pressa, hacka, skala, bära ut skräp. Helt utan att man bett honom.
Då känns det inte lika jobbigt.
Bra jobbat, Sträng. Fortsätt njuta av julledigheten. När den är slut har du 11 tajta veckor kvar innan touchdown för nästa lilla ängel du får låna från himlen. Och erkänn, visst längtar du redan nu?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar