Man ska göra sånt man är bra på, tänker jag. Och undvika sånt man kanske inte gör så bra.
Jag tänker att jag är skapligt bra på att vara gravid. Fjärde gångn ut och genrellt ganska små problem. Bra blodvärden, inte särskilt mycket värk och ingen extrem viktuppgång. Och sen är jag rätt bra på att föda barn också. Känns väl kanske inte så när man är mitt uppe i det, men resultatet har blivit bra de tre gånger jag gjort det hittills.
Sen är jag mycket bra på att amma. Har funkat klockrent alla gånger i många månader. En talang så god som någon. Det är inte alla som har sådan tur.
Jag är skaplig på att byta blöja.
Men sen, där någon gång, slutar jag att vara bra. Jag tappar humöret. Enligt vad 3-åringen berättat för sin farmor skäller jag ofta på henne. Det är inte bra.
Jag tycker det är tråkigt att läsa sagor. Ja, jag är stor nog att erkänna. Jag tycker det är skittråkigt, rent ut sagt. Jag gör det, märk väl, vid behov, men det är inte min starka sida.
Pyssla? Nej. Inte direkt. Jag gör det också, vid behov, men har svårt att hålla humöret uppe under tiden.
Jag tänker kanske att det bästa för alla inblandade vore att jag inte längre "har hand om 'et" från det att barnet är... sisådär en 8-9 månader och amningstiden är över.
Efter det är jag bara bra på att kramas och mysa. Stimulans för barnets bästa? Nej. Fel mamma.
En annan sak som jag vet att jag är bra på, men som jag lite grann glömt av att jag faktiskt kan så bra, det är att gråta så fort jag är ensam i bilen. Jag har inte haft tillfälle att träna på det på länge med den intensitet som jag har nu.
Periodvis har jag haft möjlighet och tillfälle att förfina detta till något av en konstform. Stänga dörren, starta motorn, få igång en bra spellista på poden och ge det runt 5 minuter, så är vi igång serni. Jajamen. Nemas problemas. Jag gråter för att 2000 barn om dagen dör pga brist på rent vatten (Musikhjälpen, tack). Jag gråter för att alla människor jag ser i bilarna bredvid också har sin historia som de bär på, sina gråskalor av helvete och även om jag inte känner till dem, vet jag att de finns där... och det gör mig sorgsen. Jag kan också gråta för att vi som människor är så dåliga på att förstå att alla de vi möter har just sin gråskala av helvete, att vi inte kan ge varandra lite mer slack, lite mer utrymme, lite mer omtanke. Alla försöker vi mest att få dagarna att gå, att få livet att fungera, vad nu livet består av för en och en.
Jag gråter för att jag fräste åt barnen i morse när de inte tog på sig sina kläder när jag bad dem. Jag gråter för att jag förra året inte fick ordnat ett födelsedagskalas åt sonen - jag minns inte idag varför, men jag vet att det inte blev av.
Jag gråter för att det överhuvudtaget finns något sådant som prostitution.
Jag gråter för att det finns så många runt omkring, i ett sånt land som Sverige som ska föreställa fritt och fullt av möjligheter, som inte ser en morgondag med hopp.
Jag gråter för att jag snart är 40. Medelålders. För att min kropp känns förbrukad. Kronisk värk, rynkor och allt annat som hör medelåldern till. Jag gråter av bitterhet över att jag inte hade vett på att uppskatta den när jag hade chansen.
Jag gråter för alla de tåg jag missat längs vägen.
Ibland gråter jag bara för att jag gråter liksom. Frö att jag behöver släppa på trycket, för att jag är trött, för att jag är förvirrad, för att hjärnan funderar över universums krökning och makroekeonomi som är alldeles för komplext för mitt simpla sinne att förstå sig på... För att det är så mycket på en gång längs vägen på såväl den inre som den yttre resan.
Jag gråter för... fyll i själv. Det finns hur mycket som helst. Allt och inget. Och både och.
Jag är bra på att gråta så fort jag hamnar ensam i bilen. En udda talang kanske, men få klår mig på området.
Så, när man kommer fram till nästa destination, får man stänga av motorn, dra några djupa andetag, rota fram en näsduk i väskan och rädda vad som räddas kan. Och det är då jag märker att jag måhända är duktig på att gråta ensam i bilen, men jag gör det inte snyggt. Och ni vet alla: det viktiga är inte att vinna utan att se bra ut.
Snyggt... Ni vet som Demi Moore i filmen Ghost (ca 1,40 in på länken nedan). Värdigt rullar tårarna ner för kinderna och under tiden är hon vacker som en dag. Badda lite med näsduken bara, så är du back on track.
Demi Moore
Nejdå. Sträng gråter mera som Helena Bergström i Black Jack (och nästan alla andra filmer hon är med i). Ansiktet helt förvridet, snoret rinner, liksom dreglet, näsan är knallröd, det svider på kinderna och mascaran hänger nere vid knäna innan saken är löst. Om jag så hade haft med hela min beauty box (som jag inte har någon IRL, utan mest fiktivt i detta inlägg), hade det inte gått att få ordning på det fullt ut. Det är mer såhär:
Fördelen är att det blir mindre att tvätta bort på kvällen. Glaset är så jävla halvfullt ibland att man kan bli förbannad, eller hur.
God kväll.
Du är klok som en bok och skriver vackert som berör på djupet. Fint. Tack.
SvaraRadera