Det har varit en intessant vecka. De goda nyheterna har varit hur många som helst senaste 10 dagarna. Det har löst sig med det mesta - på bästa tänkbara sätt. Fostervattensprov - allt ok. Jag har fått in nytt uppdrag som gör det möjligt för mig att anställa en person till. Flera som jag jobbar med känner ny luft under vingarna och ser framåt för första gången på länge. Vi har fått napp och komme rinom kort att ha möjlighet att byta bil - tiull ett enligt vår bedömning regelrätt lyxåk. Våra småtjejer har fått plats på nytt dagis, alldeles i närheten istället för 7 km söderut när både maken och jag jobbar norrut.
Med andra ord, det är nästan väl mycket räkmacka för stunden. Sakerna ovan är liksom bara det jag kommer att tänka på såhär nu, jag vet att det varit ännu mer bra grejer. Glassigt värre.
Men, det kan då konstateras, att glädje och lycka inte är något som kommer till en utifrån och in. Alla sakerna ovan pekar unisont rakt uppåt, en stor, tjock, färgglad pil rakt upp i himlen. Nu blir det åka av, allt är på rulle, bara att hänga med. Fick en riktigt schysst hand tilldelad mig - jag kommer kunna spela hem storkovan.
Ändå, har INTJ Sträng haft en dålig vecka. Inuti. Riktigt dålig. Trött, bekymrad och håglös. Ser ingen glädje, problem. Ingen lust. Med någonting alls.Vill inget, orkar inget, ser inte poängen.
Visst är det märkligt. Likväl som jag i motvind kan stå rätt stadigt och känna att det här, det ordnar sig.
Glädje är inget som kommer till mig utifrån, det är något jag måste känna inuti, annars funkar det inte. Och kanske är det så för alla. I viss mån. Eller så är det ett privilegium vi har, vi nedstämda, vi som inte är glitterpinnar. Att vi kan se, och framför allt känna, regnet och ishalkan mitt i den varma, torra högsommaren.
Kanske är det en tillgång, kanske inte. Det kanske är värdeneutralt. Liksom bara är.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar