1-åringen, trött och ledsen, stora tårar rinner längs kinden medan hon med eftertryck förklarar: "Pippiiii!!! Pippiii!!!"
3-åringen, hoppandes upp och ner: "Jag vill titta på Byggare Bob!!! Jag VILL det! Jag vill inte titta på Pippi!"
Mamman, alldeles trött. Huvudet på annat ställe. Hungrig, lite deppig. Börjar ladda inför veckan. Budgetarbete, uppstart av nytt uppdrag, anställningsintervjuer, kurser att hålla. Det gäller att vara på tå. Mamman hamnar inför ett val. Och ska föreställa vara den som vet. Den som kan bestämma. Den som kan avgöra vad som blir bäst. Pippi eller Byggare Bob?
Mamman tittar på sina barn, ett i taget, från storgråtande 1-åring till hoppande 3-åring. Mamman skulle också kunna tänka sig att hoppa och gråta. Minsann. Mamman kan tänka sig massa saker. Men inte vad som blir bäst: Pippi eller Byggare Bob... Vi kanske skulle sjunga en sång istället?
Utan mer eftertanke fattar mamman ett beslut och helt utan inbördes ordning vinner 1-åringen för tillfället slaget. Pippi på Rymmen spelas snart upp på TV-skärmen. 1-åringen slår sig till ro i soffan, tårarna slutar rinna. Alltid nåt.
Men än ger inte 3-åringen upp. "Jag VILL titta på Byggare Bob", får ett sammanbrott. Mamman, som helst bara hade struntat i alltihop och gått och lagt sig, säger: "Nästa gång tittar vi på Byggare Bob. Du får gå och göra något annat om du inte vill titta på Pippi."
"Då vill jag sjunga Gazonoo", säger 3-åringen kallt.
Med det menar den lilla 3-åringen att mamman ska gå ut till bilen och hämta in iPoden för att spela Moves like Jagger ("I've got the moves..." tolkar 3-åringen till Gazonoo). Men det projektet är mamman övermäktigt. Mamman vill inte göra något mer idag. Inte resa sig upp ur soffan, vare sig för att gå på toaletten vid behov eller för att släpa sig in till sängen om några timmar. Och definitivt inte gå ut till bilen för att hämta in nån musikspelare. Mamman vill heller inte fatta några beslut alls mer idag. Mamman vill inte ens bli hugrig idag, med risk för att behöva bestämma vad i kylskåpet som kan anordnas till något ätbart. Och mamman orkar heller inte tänka ut något bra att säga till 3-åringen för att komma ur knipan. Mamman vill och orkar ingenting. Mamman vill bara vara tom, alldeles tom, alldeles öde och ekande inuti. Stirra ut på en punkt rakt ut i luften ca 60 cm från näsan. Resten av kvällen. Inte tänka alls. Stänga ner. Gå i depå. Låta skärmsläckaren gå på. Lite strömavbrott liksom.
Mamman kan ibland vara så trött på sitt eget huvud.
Så mamman tittar bara på 3-åringen utan att säga något. Mamman visar, så att säga, sitt care face. Hissar intressevimpeln. Och försöker starta igång hjärnan för att på något sätt tillmötesgå den starka 3-årsviljan. Men 3-åringen har redan lämnat situationen, en Nalle Puh-bok var plötsligt av större intresse än Byggare Bob och Gazonoo tillsammans. Tack och lov.
Pappan seglar in som den Onedin-hjälte han just nu är (har skapligt buskiga polisonger att stoltsera med inför världen) och säger: "De är trötta. Ska vi prova att lägga dem redan nu?"
Mamman tittar på klockan. 18.15. Reflexmässigt, nånstans bak i reptilhjärnan, går tankeprocessen igång, för- och nackdelar med att lägga dem ca en timme före normal läggdags. Beslut. Igen. Mamman som inte orkar det, inte vill det mer idag.
"Gör det", säger mamman. Skit i eventuellt trassel. Den där punkten i luften, 60 cm framför näsan, nu kommer jag. Låt oss hänga. Resten av kvällen. Då och då tänker jag slå ner blicken för att titta på den klick hallonsorbet jag kommer att äta. Men det är allt. I övrigt kommer du ha min fulla uppmärksamhet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar