Det är morgon. Mamman är ensam med de tre barnen och alla ska komma iväg och låta dagen komma igång.
Det har redan varit sedvanligt tjafs om frukost som inte äts upp och sonen som släpar benen efter sig och allt det där vanliga.
Men så kommer slutklämmen; ytterkläderna ska på så att vi kan komma hemifrån. Två små tjejer sitter tillfälligtvis lydigt på skohyllan i hallen och låter sig iklädas strumpor och skor. För att få plats i hallen släpper mamman ut de tre små och hoppas tyst för sig själv att den minsta åtminstone inte lägger sig i närmsta vattenpöl medan mamman rafsar ihop det sista.
Mamman behöver tid för sig själv för att lyckas med detta.
Ty, listan är lång.
Mormor ska hämta barnen, så jag får inte glömma vagnen. Och blöjor. Och gröt till den minsta. Och nappar till den minsta.
Och extra trosor, 3-4 par, till den stora. Och extra byxor ifall de leker ute och blir blöta. Och extra byxor till den mindre också.
Och den store, det är gympapåse (kolla en extra gång så att allt är med), frukt till fruktstunden på förmiddagen och sen skulle de på utflykt i skogen, så det ska vara kexchoklad, festis och kakor med. Och eftersom han ska till pappa en vecka efter det får vi inte glömma hans jacka och regnbyxorna. Och golfprylarna, eftersom det är träning ikväll. Får inte glömma lämna dem hos hans pappa efter jag släppt av honom i skolan...
Och just det, det skulle eventuellt regna i eftermiddag, så jag får inte glömma regnskyddet till vagnen.
Och sen var det grejerna till mamman själv. Utöver väskan (dubbelkolla glasögon, solglasögon, plånbok, lypsyl, nycklar, mellanmål, telefon, iPod...) ska det vara lunchpåsen med, datorn (glöm inte nätdel och mus) och tre olika bankdosor. Och regnjacka. Och en kofta, för ingen människa orkar ha mer än något lätt på sig efter alla turer fram o tillbaka till bilen om alla dessa saker ska med. Och allt ska delas upp, lite ska hit, lite ska dit, resten ska dit. Går liksom inte att göra annat än packa det på 8 olika ställen.
Sen får jag inte glömma inköpslistan - och påsarna att lägga maten i - eftersom jag ska storhandla på vägen hem efter jobbet.
Såja, nu är vi skapligt med, är det något jag glömt? Bilnyckeln. Och så måste jag tanka på vägen in, var är Statoil-kortet? Vilken jacka hade jag igår?
När morgonens bestyr är avklarade, barnen lämnade och man sitter i sin totala bliss, ensam i bilen på väg till jobbet (med tur kanske lite bilkö), slutkörd, genomsvettig, törstig och trött... Då är klockan kvart över 8. Och bakom ratten sitter en spillra.
Vän av ordning därute säger kanske nu redigt: skyll dig själv, du hade kunnat packa allt dagen innan, så slapp du allt det här.
Kanske är du så duktig. Men jag är... låt oss kalla det... lite mer bohemisk? än så. På kvällarna sitter jag mest och undrar hur mycket större man måste gäspa innan käken går ur led och somnar framför TV:n kvart över nio. Jag orkar inte vara proaktiv inför morgonen efter redan innan jag äter middag dagen innan.
Jag är inte kvinna nog.
Så, ibland om morgnarna, känner jag mig som Kelly Bundy. En enda sak till att hålla reda på, så är hjärnan full och så trillar något annat ut. Kanske talförmågan? Eller all min kunskap om tempus på franska? Receptet på pannkakor? Förmågan att räkna? Eller kanske bara helt enkelt, förnuftet i sin helhet?
Vi får väl se. Om jag fortfarande kan formulera mig i skrift ska jag meddela vilken förmåga som strök med när systemet kollapsar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar