Shorter of breath and one day closer to death

Det är sista dagen på semestern. Imorgon börjar dagisinskolning och inom kort ska alltså både mamman och pappan jobba heltid. Det är första gången på 3,5 år. Skräckblandad förtjusning. Skräckblandad skräck.
   Men det ska bli skönt. Också. Jätteskönt. Lite rutiner.
   Ni därute som nu skrattar hånfullt åt min uppmålade bild, kan jag ta ur er det direkt. Jag har haft barn på dagis förr. Jag vet att rutinerna är imaginära. I bästa fall. Nån gång i oktober drar dagissjukorna igång och möjligen får man till någon vecka här och där av heltidsarbete.
   Men låt mig få tro på dem för nu, såhär de sista brännande timmarna innan semestern 2012 är ett minne blott. Låt mig få ha det.

Dessutom ska maken börja på nytt jobb. Inte vara bortrest så mycket längre, vilket vi tackar särskilt för, vi som varit kvar på hemmaplan annars. Och själv håller fru Sträng för fullt på att få igång sitt eget.
  Så det är nytt överallt. För stor som liten. Nystart. Ny storlek på alla barnkläder (hur mycket kan de växa på 5-6 veckor egentligen?), utveckling, framåtanda och ny, klar, hög höstluft under vingarna. Nya träskor och ny skolväska (ja jag är ett barn av 70-talet).


Och det är då som det stora vemodet rullar in hos fru Sträng. Självklart. Vad annars. Var ska sleven vara om inte i grytan?
   Så den text som bitit sig fast på näthinnan denna vecka är Pink Floyds Time. Se nedan. För den som tycker att det är på tok för mycket text, fetmarkerar jag det som rullat som ett mantra denna vecka när jag borde blicka uppåt framåt, men istället mest ser djupt ner i myllan och hälsar trött på daggmaskarna.

Ticking away the moments that make up a dull day
You fritter and waste the hours in an offhand way.
Kicking around on a piece of ground in your home town
Waiting for someone or something to show you the way.

Tired of lying in the sunshine staying home to watch the rain.
You are young and life is long and there is time to kill today. 
And then one day you find ten years have got behind you.
No one told you when to run, you missed the starting gun.

So you run and you run to catch up with the sun but it's sinking
Racing around to come up behind you again.
The sun is the same in a relative way but you're older,
Shorter of breath and one day closer to death. 

Every year is getting shorter never seem to find the time.
Plans that either come to naught or half a page of scribbled lines
Hanging on in quiet desperation is the English way
The time is gone, the song is over,
Thought I'd something more to say.

Lite där hittar ni fru Sträng för ögonblicket. Vad hände? Ena dagen hade man all tid i världen, undrade hur sjutton vuxna inte kunde komma ihåg vilka filmer de sett eller inte? Jag menar ärligt, hur svårt kan det vara att ha lite koll? När vuxna tyckte de hade mycket att göra, tänkte man: hur svårt kan det vara då? Hur mycket kan man egentligen ha att göra? Äh, de är bara trötta och griniga.
   Man hade all tid i världen och framtiden och framgångarna låg bara där utanför och väntade. Minsann, vänta bara, ni ska få se vad jag kan när jag väl får upp ångan... Ni kommer att undra vad som hände... Här kommer bli åka av.
   Nu är det knappt två år kvar till 40. Och det börjar gå upp för en hur många tåg som gått, som bara dundrat förbi medan man satt och tog en kaffe på perrongen, så övertygad att det alltid skulle komma nya, ännu häftigare tåg till ställen som skulle slå en med häpnad.
   Men hur blev det då? Kroppen bjuder på kronisk värk, hjärnan börjar ledsna på att ta in nytt och allt som oftast märker man hur lätt det är att helt enkelt... inte tycka något. Välja 0-lösningen liksom. Man väljer sina strider och de blir allt färre.
   Vad hände? Man hamnade i medelåldern på nåt sätt.
   Tiden går fortare och de drömmar man skapar åt sig själv är inte längre spännande och häftiga, höljda i romantiskt dunkel, utan bara imaginära skäl till att gå upp en morgon till, att starta en trött kropp och ett trött huvud och slå sig igenom ett år till. De är inte längre nervkittlande, självutmanande fantasier utan praktiska planer för att ha något alls att tro på, något att hänga upp dagarna, veckorna och åren på.
   De är desperata försök att hinna ikapp i ett race som startade för så länge sen att man blivit varvad flera gånger om utan att ha fattat att det ens börjat. Nu springer man och springer och springer lite till, tungan hängande som en röd slips med en kropp som skriker av ångest och trötthet. För, om jag inte springer, vad finns då? Lite som en haj. De ska tydligen dö om de inte simmar.

Snart är även denna dagen slut. Till vilken nytta, undrar man. På många sätt har den inte lett till något mer än att man är shorter of breath and one day closer to death, precis som alla andra dagar. 


Där har ni det. Njut av den semester som är kvar och alla de tåg som fortfarande lämnar perrongen i en strid ström. Själv kommer jag aldrig sluta vara övertygad om att de flesta av de bästa tågen redan gått. Och jag såg dem inte ens.