Den som har barn vet att det här med att plocka är en livsstil. Det är tvätt. Duka fram, duka av. Tömma diskmaskinen. Tumla. Byta lakan. Leksaker som ligger överallt. En helt sinnesjuk mängd udda strumpor som ligger under tv-bänken och bakom soffan. Blöjpaket som ligger framför tv:n där de nyligen utgjort blöjtåg (fråga inte). Lillasysters kläder bland storasysters och tvärtom. Omaka skor i fåtöljen. Pusselbitar till pussel vi inte har dyker upp. Det hela är underligt.
Och det tar aldrig, aldrig slut. Man kan gå omkring och plocka en hel helg och det ser likadant ut som när man började. I all oändlighet.
Jag tillbringade en dag med att plocka och sortera igår. Dela in efter materialslag, liksom. Urvuxna kläder sorterades i storleksordning. Vinterkläder hängdes undan. Skräp källsorterades och skafferi rensades. Dammsög. Jag höll på i sex timmar och kände väl inte att det direkt märktes någon skillnad. Tröstlöst.
Tänk om var sak låg på sin plats. Allt där det skulle vara. Ordning och reda, måndag på fredag. Vilken grej.
Alla kläder på rätt plats i garderoberna. Leksakerna inne i barnens rum (och i en drömvärld, köksleksakerna i leksaksköket och pusselbitarna ihop i rätt kartong, men det kanske är överkurs). För små kläder bortskänkta till bättre behövande. Flingor i barnens magar eller kvar i flingpaketet istället för spridda över köksgolvet. Kall, kladdig pasta i soporna istället för fastkletade i strumporna. Handdukar i linneskåpet istället för framme i vardagsrummet om ifall att något av barnen fortfarande är magsjukt. Skor i hallen istället för under soffan eller i barnens sängar. Små bebismössor kvar i bilstol och/eller barnvagn istället för i spridd ordning någonstans där det tar 40 minuter att hitta dem. Axlarna i axelhöjd istället för som örhängen (jag som inte ens gillar smycken). Brösten i brösthöjd. Blicken rakt fram istället för precis framför tårna. Och, inte minst, var och en i sin egen säng nattetid.
Det är sådant som en 4-barnsmamma kan drömma om när hon sitter vaken 2,5 timmar på natten för att få 2-åringen att somna om. Jag är inte bitter.
Det är en utopi. Jag vet. Men ta det inte ifrån mig. Låt mig få tro att det finns ljus i slutet av tunneln.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar