Den uppdaterade vet att en envis magsjuka har härjat i hushållet Sträng de senaste två veckorna. Först 3-åringen, nästan en vecka, lagom till att vi trodde att det bara var hon som drabbats fick 2-åringen det. I 5 dagar och sen fick fru Sträng det. Inte så illa som barnen, men ändå. Ett drygt dygn av toabesök och den där äckliga hissen som åker upp och ner i halsen: dags att ta fram spannen eller inte? Oklart...
Nu verkar det dock som att det lagt sig. Men jag är trött. Så evinnerligt trött.
Såna här perioder, där man varit på helspänn i två veckor, beredd att rycka ut så fort något av barnen andas eller rör sig... så tänker jag: kommer man någonsin att känna sig avslappnad? Någon mer gång i livet? Någonsin?
Våren har inte varit toppen. Det är inte mycket slack vi fått här i hushållet sen jul. Det har varit slitsamt. Bortsett från lilla underverket, den coola, lugna fantastiska lilla bebisen vi fick i mars, har den här våren inte varit mycket att skriva hem om. För mycket arbete, för lite sömn, för mycket trotsåldrar samtidigt och framför allt en bristande hälsa.
Det har kostat på. Jag har inga axlar längre, utan örhängen. De är lika min axlar, det kan jag se i spegeln, men de sitter alldeles för högt upp, där de verkar ha frusit fast i ett krampartat tillstånd. Det ger huvudvärk och bristande tålamod.
Lika bristande som immunförsvaret då kan jag känna. Det har inte stått pall för värst mycket det sista. Influensa och lunginflammation vilket rann ut i en förkylning som höll i sig 8 veckor. Mmmm. Marabou. Och sen resten av familjen varav två dagisbarn. Immunförsvaret får slita hund.
Så är det egentligen så konstigt, att man en dag som denna hade velat lämna bort 3- och 2-åringen? I 2 dygn. De är friska nu, uttråkade och överenergiska. Men det är inte jag. Och inte maken heller. Vi har inte sovit något att tala om på över två veckor.
Tänk att få sitta i soffan, halvsova nån halvtimme-timme här eller där. Inte hela tiden vara på språng, halvt i beredskapsställning. Med en bok att sjunka in i när man inte njuter av den underbara doften, de mjuka kinderna och de lena händerna på världens finaste 5 veckors bebis. Sova, sova och sooova en natt. Tills man vaknar av sig själv den här gången. Kanske till och med hinna börja längta efter dem en liten smula...
Dåligt samvete. Den som inte har barn tänker kanske: då skulle ni inte skaffat några barn. Nej. Det har du kanske rätt i. Men nu är det så, att hade barnen varit det enda uppdraget man hade här i världen hade man orkat mycket mer. Men man har ett jobb också. Det är kombinatitonen som knäcker en. En bra idé i teorin, men i verkligheten... Nej.
Dags att lägga 3- och 2-åringen. Hoppas på en lugn natt. Vi kanske kan låtsas att de inte är hemma.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar