Dumheter

I morse, när jag och alla de tre små tjejerna skulle iväg till skola och jobb, valde 2-åringen påpassligt att avlägsna alla kläder samt blöja och nöjt kissa på golvet i köket. Utöver detta hade hon hunnit vräka ut pusselbitar till 3 pussel på golvet. Allt medan jag ammade minsta barnet. Jag är ingen bläckfisk, kan inte ha alla samtidigt.
   Till saken hör att hon i förrgår också kränglade sig ur alla kläder samt blöja för att sedan förvånat bajsa på mattan i vardagsrummet.
   Med andra ord är jag just nu kanske inte så stolt och glad över hennes nyss upptäckta förmåga att klä av och på sig.
   Det hela resulterade i morse i en kraftigt förhöjd puls hos mig och tiden rann iväg. Som grädde på moset valde hon att sätta sig på tvären med vilka kläder hon skulle ha på sig. Inte den tröjan, inte den jackan och framförallt är alla kläder som storasyster har mycket bättre... vilket kanske storasyster inte alltid håller med om.
   Stressat fräste jag åt henne att skärpa till sig och sluta bråka.

3-åringen ville då bekräfta sin plats i tingens ordning och sa: "Jag bråkar inte mamma."
   Ett sting av dåligt samvete slog mig då, rakt i hjärtat. Varför fräser jag så åt barnen? Är inte tanken att jag ska vara vuxen, mogen och balanserad?
   "Nej, älskling, du bråkar inte. Det är lillasyster som hittar på så mycket dumheter", sa jag och klappade om 3-åringen.
   "Näää", sa hon och log sitt varma, snälla leende. "Jag hittar bara på snällheter."

Lilla barn. Det är kanske inte alltid helt sant. Men du hittar inte på så mycket... kreativa saker... som lillasyster. Det är däremot alldeles sant.