Så var det dags igen. För femtioelfte gången, som vi sa förr.

Japp, imorgon börjar vi om igen. I högstadiet var det en kurator, i gymnasiet valde jag att hålla mig väldigt smal och när jag började på universitetet var det kurator igen via studenthälsan. Hon skickade mig till psykiatriker och sen var det antidepressiv medicin i två år. Sen blev jag äldre, fick barn och försökte jobba vidare i ämnet på egen hand.
   Så för tre år sen sprack relationen jag levde i och så blev det dags igen. Kognitiv beteendeterapi är väldigt på modet, så jag sökte kontakt med en terapeut inom området. Fantastisk kvinna, på riktigt asgrym, många härliga och hemska insikter. Mycket att tänka på. Ibland med framgång, ibland med bakgång, ibland med krabbgång. I ca 2,5 år, 2-3 ggr/månad. Några månader innan minsta barnets födelse var det dags för uppehåll. Man orkar inte alltid jobba med sig själv, liksom...
   Efter förlossningen, på återbesöket på MVC, pratade jag med barnmorskan som ganska snart skickade mig vidare till psykolog. Samtal ca 1 gång per vecka under större delen av våren. Man kom fram till att det var läge att skicka mig på utredning på vuxenpsyk. Så nu ska jag till en husläkare som ska vara min kontaktperson medan jag utreds. Alltså blir det i ordningen den sjunde personen jag börjar om från början med imorgon, för att inom kort berätta allt igen för den 8:e. Snart är jag så trött på min egen historia, mina egna spöken att jag inte längre orkar jobba med dem. Kanske är det det som är nyckeln? Istället för att jaga reda på dem och skrämma bort dem, kanske jag istället varsamt ska sköta om dem, vårda dem, föda dem, göda dem. Låta dem få ännu mer plats, låta dem styra och ställa, pynta dem som utställningshundar. Kanske som små pudlar? Sådär härligt bollfriserade? Istället för att se dem som de hemskiteter jag hittills ansett dem vara, hålögda och fula, otäcka monster som Cenobiterna i Hellraiser då plågan är ungefär densamma som den de erbjuder (se bild för er som glömt). Nytänkande, nydanande, modigt. Bejaka dem, släpp in/ut dem till fullo, låt dem hållas.

Eller kanske inte... trots allt. Bit ihop, ta det ett varv till, med en dåres envishet. Jag får se vad jag orkar.