Pojken och vapenskåpet

Jag passar på att använda denna blogg lite som dagbok. När barnen sagt något kul som man vill kunna dra när de kommer hem med första pojk-/flickvännen om några år (hänga ut dem sådär fint pinsamt, that’s right: I’m bad), gäller det att ha skrivit ner det så man inte glömmer av. Just denna lilla berättelse har de flesta som känner mig redan hört ett par gånger, men den är likväl ett guldkorn.  

Följande utspelade sig för ca 3 år sedan när sonen var 5 år. Han är ju kille och såsom varandes kille kan han inte gå på toaletten utan att ha nåt med att läsa (trillar de av stolen om de inte har nåt att hålla sig i, undrar jag?). Och såsom varandes kille, är Hobbexkatalogen ett självklart val som toalettlitteratur. Det här är på våren, strax innan hans födelsedag. Han sitter därinne länge och väl och småsjunger medan han bläddrar. Så plötsligt brister den lilla gossen ut i ett: “Nu vet jag vad jag vill ha i födelsedagspresent, mamma!” Mamman ilar till toaletten, lättad över att födelsedagsproblematiken verkar ha nåt en bra lösning. Nyfiket lägger hon örat mot dörren och frågar “vaddå?” Dörren är stängd, men mamman kan lätt förställa sig sonen rak i ryggen medan han nickar menande innan han högt och tydligt deklamerar: “Ett vapenskåp!!”
   Mamman brukar ha svar på det mesta, men i detta läge finns inget att säga. Tanken är: “självklart min son, alla pojkar med självaktning ska väl ha ett vapenskåp…”
   Sonen fick lego i födelsedagspresent. Så kan det gå.