Jag har på kort tid klämt ur mig 2 barn och har nu på 3 år inte haft nån längre sammanhängande period då jag varken ammat eller varit gravid. Jag hann inte gå ner särskilt mycket i vikt mellan största och minsta tjejen och ligger väl nu på ca 10-12 kg för mycket mot vad jag känner mig hemma i. Västvärldens dilemma och strävan: man kan aldrig bli för smal. Jag hade dock en period i gymnasiet då jag vägde 47 kilo (är 175 cm lång) och jo, då var jag nog FÖR smal. 47 kilo är nu sannolikt (och kanske även förhoppningsvis) bara ett minne blott, à la recherche du temps perdu. Innan de två sista barnen vägde jag runt 67, vilket kändes najs. Nu ligger jag stadigt på 80, vilket inte känns riktigt lika najs.
Tidigare perioder i livet har jag också försökt gå ner och har i allmänhet lyckats i form av många och långa promenader och att dra ner ordentligt på godis, sist la jag till skön Pilates. Det har brukat räcka. Nu ger tyvärr inte livssituationen med 3 barn samma möjlighet till alla dessa timmars promenerande, utan nu måste även maten ses över. Och godiset… Ack du jämmerdal…
Viktväktarnas teorier har jag läst på om och då och då mjuktestat lite och det gjorde mig bara ledsen. Konstant hungrig och efter ett par dagar mer eller mindre galen då man måste tänka på mat hela tiden. Provade GI mellan barnen nu sist, men det sprack av två skäl: dels blev jag gravid igen och ett illamående från yttre rymden satte in och jag levde ett par månader på rostade mackor med marmelad, tjohooo… Det andra skälet var att det tog 4 gånger så lång tid att gå och handla. Man visste ju inte vad hälften var för nåt och det var en hel vetenskap bakom: tänk på att du måste ha den gula, för den röda är inte lika bra och det ska läggas i blöt och… Återigen upptog tankarna på mat 80 % av tankekapaciteten. Och jag måste tyvärr säga att min hjärna räcker inte till resten jag behöver ha koll på då.
Så nu, när det börjar bli dags att ta tag i vikten igen har jag fått göra som Balthazar: fundera. Så har jag en nära anhörig som börjat testa lchf; han har på två månader tappat 5 cm runt midjan och smalnat av rent allmänt. Han ger metoden två tummar upp och säger att sötsuget är som bortblåst. Suuuuure, tänker jag, eller huuuuur och London ligger på Island. Men, personen ifråga är en person jag litar på, så jag köpte väckelseskriften “Matrevolutionen” av Adreas Eenfledt och tog mig igenom den. Det är ju fantastiskt. Halleluja, Gud hör bön. Inte bara ska man slippa sötsug, vara mätt hela tiden, lätt kunna äta ute, slippa tänka på mat hela tiden, slippa frysa och under tiden bli smal (metoden förespråkar tom att man under omställningsperioden absolut INTE ska träna); man ska dessutom slippa få diabetes, bli av med alla magproblem och acne, karies, depressioner, adhd, astma, cancer, infektionskänslighet, värk… ja ALLT ont ska försvinna. Och den konspiratoriska delen av mig (har verkligen amerikanerna varit på månen, skulle inte TRO det va??!!) får sitt lystmäte flera gånger om. De onda, stora internationella läkemedelsjättarna och livsmedelsproducenterna som lurat i oss det ena efter det andra får med lchf ett stort, härligt långfinger rakt i näsan. Vi har blivit lurade i så många led och det har bara gjort oss fetare och sjukare och läkemedelsberoende. På dem bara, de svinen. Det är underbart; jag gillar det. Och om inte av något annat skäl, tänkte jag därför testa lchf ett tag. Bara för att gå emot alla vedertagna teorier och vara sådär skönt käringen mot strömmen och reta alla.
Tidigare perioder i livet har jag också försökt gå ner och har i allmänhet lyckats i form av många och långa promenader och att dra ner ordentligt på godis, sist la jag till skön Pilates. Det har brukat räcka. Nu ger tyvärr inte livssituationen med 3 barn samma möjlighet till alla dessa timmars promenerande, utan nu måste även maten ses över. Och godiset… Ack du jämmerdal…
Viktväktarnas teorier har jag läst på om och då och då mjuktestat lite och det gjorde mig bara ledsen. Konstant hungrig och efter ett par dagar mer eller mindre galen då man måste tänka på mat hela tiden. Provade GI mellan barnen nu sist, men det sprack av två skäl: dels blev jag gravid igen och ett illamående från yttre rymden satte in och jag levde ett par månader på rostade mackor med marmelad, tjohooo… Det andra skälet var att det tog 4 gånger så lång tid att gå och handla. Man visste ju inte vad hälften var för nåt och det var en hel vetenskap bakom: tänk på att du måste ha den gula, för den röda är inte lika bra och det ska läggas i blöt och… Återigen upptog tankarna på mat 80 % av tankekapaciteten. Och jag måste tyvärr säga att min hjärna räcker inte till resten jag behöver ha koll på då.
Så nu, när det börjar bli dags att ta tag i vikten igen har jag fått göra som Balthazar: fundera. Så har jag en nära anhörig som börjat testa lchf; han har på två månader tappat 5 cm runt midjan och smalnat av rent allmänt. Han ger metoden två tummar upp och säger att sötsuget är som bortblåst. Suuuuure, tänker jag, eller huuuuur och London ligger på Island. Men, personen ifråga är en person jag litar på, så jag köpte väckelseskriften “Matrevolutionen” av Adreas Eenfledt och tog mig igenom den. Det är ju fantastiskt. Halleluja, Gud hör bön. Inte bara ska man slippa sötsug, vara mätt hela tiden, lätt kunna äta ute, slippa tänka på mat hela tiden, slippa frysa och under tiden bli smal (metoden förespråkar tom att man under omställningsperioden absolut INTE ska träna); man ska dessutom slippa få diabetes, bli av med alla magproblem och acne, karies, depressioner, adhd, astma, cancer, infektionskänslighet, värk… ja ALLT ont ska försvinna. Och den konspiratoriska delen av mig (har verkligen amerikanerna varit på månen, skulle inte TRO det va??!!) får sitt lystmäte flera gånger om. De onda, stora internationella läkemedelsjättarna och livsmedelsproducenterna som lurat i oss det ena efter det andra får med lchf ett stort, härligt långfinger rakt i näsan. Vi har blivit lurade i så många led och det har bara gjort oss fetare och sjukare och läkemedelsberoende. På dem bara, de svinen. Det är underbart; jag gillar det. Och om inte av något annat skäl, tänkte jag därför testa lchf ett tag. Bara för att gå emot alla vedertagna teorier och vara sådär skönt käringen mot strömmen och reta alla.
Idag är jag två veckor in i lchf-dieten. Jag har aldrig i mitt liv ätit så mycket fet mat. Någonsin. Effekter? Tredje-fjärde dagen mådde jag illa och hade huvudvärk, vilket försvann efter någon dag, i övrigt ingen skillnad. Mår ungefär som vanligt, än så länge ingen som helst effekt på vikt eller midjemått (anmärkningsvärt är dock tydligen att man inte blir tjock av fett eftersom jag inte gått upp heller) men jag har inte varit godissugen sen andra dagen. Och en diet som tillåter obscena mängder ost och salami framför TV:n på kvällen… eller jordgubbar med lite krossad mörkchoklad och gott gott gott med grädde… jag ser egentligen inte uppoffringen. Jag kommer fortsätta ett tag till. Jag ammar fortfarande, så det där med viktminskning kan nog dröja i vilket fall.
Dags för dagens andra kopp kaffe. Sen några dagar tillbaka har jag växlat upp lchf-andet till att bli bokstavstrogen. Det innebär att jag har vispgrädde och kokosfett i kaffet. Bring it. Kopp.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar