Jag har precis varit och lämnat sonen på skolan, första dagen i andra klass. Ny fröken, nytt klassrum, halva klassen nya kompisar… Mmm. Man minns själv, nya skolböcker, ny skolväska, olidlig spänning.
För mamman blev det lite annat som upptog tankarna en dag som denna. Jag stod där lite vid sidan av och såg sonen springa runt med de andra killarna i klassen, lagom uppskruvade sådär, drack lite kaffe och tittade runt lite i folksamlingen i övrigt. Där fanns väldigt mycket vuxna människor, föräldrar till de andra barnen. Och så jag. Inte så vuxen känner jag för det mesta.
För ett tag sen pratade jag med mamma om pappas 40-årskalas och konstaterade att hon då var lika gammal som jag är nu. Förvirrat tittade jag på henne och utbrast i ett: “men då var ju du vuxen ju!” För visst var det så? Mamma och pappa hade stenkoll på allt man behövde veta i hela världen. Alla sanningar. Själv är man plågsamt medveten om att det finns väldigt få sanningar som faktiskt gäller på riktigt. Hur ska man hålla masken inför barnen om det? SKA man hålla masken inför barnen om det? Det är skönt att gå på toaletten om man är kissnödig, rymden är väldigt väldigt stor och äta bör man annars dör man. Det mesta annat är upp till diskussion. Lite som Phil Dunphy i den underbara serien Modern Family säger: “Your parents fake their way through it, you fake your way through it, and then you just hope you don’t raise a serial killer.”
En annan sanning är att mellanbarnet hellre äter sin kritor än målar med dem (no shit), vilket kräver mammans uppmärksamhet här och nu. Ämnet att bli vuxen får - och lär - jag återkomma till många gånger. Du där ute, känner du dig vuxen? Och i så fall, vad kännetecknar ett sådant tillstånd?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar