"Jaha, vad gör man åt sånt här...?"

Så sa han, läkaren, under mitt besök igår. Det känns kanske inte helt... kosher... Jag började med att berättade lite om en del av de metafysiska funderingar jag har: Vad är skönhet? Vem är god och vem är ond? Vem har rätt? Hur kan vi ha ett samhälle/en civilisation som bygger på att människan är något hon i grunden inte är och tro att det ska fungera? Vad är det som gör om något är roligt eller tråkigt? Varför är det så svårt att vara glad? Är det värt något, allt detta vi håller på med? Hur stor roll spelar jag i universums teater? Och eftersom den sannolikt är mycket mycket liten, varför bry sig om den? Det finns hur mycket som helst som upptar min tid. Helt utan att det leder någon vart.
   Han svarade att det nog trots allt är viktigt att man hamnat rätt med de här frågorna för att kunna fungera i livet. "Ja, jo" sa jag, "självklart. Men jag hamnar ju aldrig rätt." För vem, enligt en av de största frågorna jag har, kan säga vad som är just rätt? Det är det fina med mig. Jag lägger upp det så att man aldrig kan komma i mål. Det kan alltid ifrågasättas. Kanske ett av de största problemen.
   Och sen kom de vanliga frågorna: bra relation till föräldrarna, bra relation mellan/till barnen, bra relation till sonens pappa, bra relationer på jobbet, motionerar jag, får jag sova, känner jag stress/oro, älskar jag min man... Svaren på dessa: ja, ja/ja, ja, ja, jag försöker hålla igång 3-4 ggr/vecka, nej men inte på grund av barnen, ja och slutligen gränslöst.
   Sen var det dags för skattningstest där jag skrev ihop 24 poäng. Enligt mallen är det då medelsvår depression i poängskalan 20-32. Rock n roll.
   "Jaha, vad gör man åt sånt här då..." mumlade han och läste igenom remissen igen där det framgår att man föreslår en grundlig genomgång på vuxenpsyk för att sen kunna diskutera eventuell medicinering. Men det var då han vann mark i huvudet på mig med den enkla frågan: "Vill du äta medicin för detta?" Jag, som redan testat två sådana som väg ut utan att jag direkt kan säga att det funkade, svarade otippat lättat: "Nej".
   "Har du kollats upp nån gång om du har vitamin-/mineralbrist eller något annat som kanske ställer till det för dig?"
   "Nej". Kanske ett skott från höften, men om det nu kan ligga något sånt bakom känns det kanske vettigare att försöka komma till rätta med det snarare än att slå på stort med psykofarmaka. Missförstå mig rätt, jag har stor respekt för psykofarmaka och jag vet flera som absolut mår mycket bättre av sådan medicin. Men jag vet också väldigt många som ätit olika sorter fram och tillbaka under flera år, med alla möjliga otäcka biverkningar, och som inte alls blivit bättre och som lyser upp i mörkret när de får/vågar/kan prata om saker istället. Men jag får prata, jag har pratat i så många timmar så jag för längesen borde ha gjort slut på alla ord jag blivit tilldelad, så det är liksom inte det heller...
   Så iväg till sköterskan som tappade inte mindre än 4 rör med blod ur armen och nästa vecka ska läkaren ringa och berätta om systemen verkar funka eller inte. Till dess är det väl bara att jobba vidare, konsumera och bekämpa fattigdomen. Fortsättning följer.