Pojken och droppet

Här kommer ännu en härlig historia om vad den älskade sonen sagt. Det finns mycket att ta av. Jag är bara rädd att det kommer bli lika mycket förtvivlan ju äldre han blir, som glädje när han var mindre.

Det hela utspelade sig en sen höst när lille S var 4,5 år gammal. Stackaren hade fruktansvärt ont i magen och var hemma från dagis. Han åt och drack ganska bra vilket fick mamman att tro att han nog inte var så sjuk ändå. Fram på eftermiddagen tappade han dock humöret alldeles, kröp ihop i soffan och grät. Mamman smekte hans rygg för att trösta, men när hon kom åt området kring njurarna skrek S i högan sky. Mamman ringde då till A och sa att det var dags att åka till sjukhuset.
   En snabb undersökning senare på lokala akutmottagningen ledde till en remiss till ett större sjukhus i tron om att det kunde handla om blindtarmsinflammation (“va? blind i tarmen? Mycket skit han slipper se” muahahahaaa Magnus o Brasse).
   Vi blev inlagda för bevakning under natten då sonen var rätt medtagen och ledsen med feber som var knappt mätbar. Sköterskan skulle sätta dropp och smorde in båda armvecken med embla-salva (eller vad eländet nu heter). När hon skulle sätta nålen tittade hon i de båda armvecken för att se vilket som verkade lättast att jobba med, men fick efter en stunds studerande konstatera: “de ser ju lika fina ut båda två”.
   Sonen, med sina modiga 4 år, rak som en fura i ryggen om än med panik i blicken inför vad som komma skulle, svarade då med en självklar axelryckning: “Ja, jag har ju haft dem lika länge”. 

Mamman andades ut lite grann. Har han kvar sin förmåga att ge svar på tal, är det ingen fara med honom. Och sköterskan, hon kom av sig och fick gå ut på ett kort ärende innan hon kunde sätta droppet. Ett dropp som mamman sen fick släpa med in på toaletten då hon assisterade sonen på hans oändligt många toalettbesök den natten. Blindtarmen mådde prima, och så även sonen morgonen efter.