Vi var ju på Way out west i fredags, som går att läsa i tidigare inlägg. Jag gillade det. Vi såg bara första 2-3 låtarna med Prince eftersom vi behövde skynda hem till de små. Och dessutom hade vi missbedömt kläderna och jag frös som en toka, hade tappat känseln i fötterna och med en trasig, kortisonbehandlad armbåge, var jag inte sugen på att dansa mig varm heller.
Jag har dock förstått att det var en fantastisk upplevelse och det tror jag säkert. Jag kan ha lite svårt för en del uttalanden han gjort, den lille prinsen, och tycker kanske att han, liksom t ex Madonna, missat lite av vad det här med konst kanske mest borde handla om. Men musikmässigt är jag inte dummare än att jag inser storheten; karln är en begåvning utan motstycke. Och hade jag inte varit rädd att behöva amputera kroppsdelar efter att ha förfrusit dem, hade jag gärna stannat kvar.
Jag har dock förstått att det var en fantastisk upplevelse och det tror jag säkert. Jag kan ha lite svårt för en del uttalanden han gjort, den lille prinsen, och tycker kanske att han, liksom t ex Madonna, missat lite av vad det här med konst kanske mest borde handla om. Men musikmässigt är jag inte dummare än att jag inser storheten; karln är en begåvning utan motstycke. Och hade jag inte varit rädd att behöva amputera kroppsdelar efter att ha förfrusit dem, hade jag gärna stannat kvar.
Festivalen gav dock annat att fundera på för en sådan som jag, som var ung på 80- & 90-talet. Folk. Det var så mycket enklare då (inte i bemärkelsen “inte svårt”, utan bemärkelsen inte så komplext och nyanserat). Det fanns synthare (med inslag av en och annan depprockare och andra närliggande subkulturer som ett otränat öga nog tyckte såg likadana ut; svarta kläder och hår som trotsade tyngdlagen), och så fanns det hårdrockare-ish. En och annan övervintrad punkare syntes till i kulissen. Sen fanns det resten. Oftast var det rätt lätt att se i vilket av de tre lägren man kände sig hemma.
Idag är det omöjligt att döma efter utseendet, det var enklare förr. Idag kan man ha hår från ena lägret, kläder från det andra och lyssna på musik från 26 ytterligare. Det är liksom ingen ordning. För en trebarnsmamma, lite tjejtantig sådär, är det svårt att hänga med i svängarna. Missförstå mig rätt; I’m all for it, men det finns liksom ingen enkel sanning längre. Var och varannan människa är tatuerad, alltifrån My little pony till klassiska ankare. Man smakar helt enkelt på alla godisarna i skålen och sen väljer man de man gillar, där det förr var antingen choklad eller lakrits.
Ett annat pikant inslag i folkmassan är de rike. På min tid frotterade de inte med pöbeln på samma sätt. De höll sig i sin del av förorten eftersom de annars kunde komma för nära och smittas av den kusliga “vanligt-folk-bacillen”. Men idag glider de runt i folkmassorna med sin underliga klädsel. Barfota i seglarskor, de urtvättade jag-går-hemma-och-degar pastellfärgade chinosshortsen, kombinerat med proper skjorta och rosa alt babyblå pullover. Jag fattar ingenting. (Ungefär som plagget som ser ut som ett linne, fast med polokrage… Jag menar, antingen är det väl för varmt för polo om man vill ha linne och tvärtom?) De ser sådär skönt blasé ut, lite som att: “Nej, Noppe, Putte, Dudde o jag hängde runt på båten och skulle bara gå iland och köpa cigg, men vi hamnade visst här på festivalen istället. Noppe hittade 4 biljetter i fickan när han skulle betala ciggen.” Hade det varit för några år sen hade de väl stekt också (och DÄR avslöjade jag hur hopplöst efter jag är i såväl lingon som allt annat).
Idag är det omöjligt att döma efter utseendet, det var enklare förr. Idag kan man ha hår från ena lägret, kläder från det andra och lyssna på musik från 26 ytterligare. Det är liksom ingen ordning. För en trebarnsmamma, lite tjejtantig sådär, är det svårt att hänga med i svängarna. Missförstå mig rätt; I’m all for it, men det finns liksom ingen enkel sanning längre. Var och varannan människa är tatuerad, alltifrån My little pony till klassiska ankare. Man smakar helt enkelt på alla godisarna i skålen och sen väljer man de man gillar, där det förr var antingen choklad eller lakrits.
Ett annat pikant inslag i folkmassan är de rike. På min tid frotterade de inte med pöbeln på samma sätt. De höll sig i sin del av förorten eftersom de annars kunde komma för nära och smittas av den kusliga “vanligt-folk-bacillen”. Men idag glider de runt i folkmassorna med sin underliga klädsel. Barfota i seglarskor, de urtvättade jag-går-hemma-och-degar pastellfärgade chinosshortsen, kombinerat med proper skjorta och rosa alt babyblå pullover. Jag fattar ingenting. (Ungefär som plagget som ser ut som ett linne, fast med polokrage… Jag menar, antingen är det väl för varmt för polo om man vill ha linne och tvärtom?) De ser sådär skönt blasé ut, lite som att: “Nej, Noppe, Putte, Dudde o jag hängde runt på båten och skulle bara gå iland och köpa cigg, men vi hamnade visst här på festivalen istället. Noppe hittade 4 biljetter i fickan när han skulle betala ciggen.” Hade det varit för några år sen hade de väl stekt också (och DÄR avslöjade jag hur hopplöst efter jag är i såväl lingon som allt annat).
En annan sak jag inte hängde med på var att det plötsligt är det coola att vara fjortis. Jag har från säker källa (en fjortis, alltså) att det tydligen inte är så högt ansett att vara emo. När jag var ung var det fruktansvärt töntigt att vara mainstream, dvs vanlig enkel fjortis, medan de fräna subkulturerna (motsvarande dåtidens emo m fl) hägrade. Tiderna förändras. Det kanske inte ens finns subkulturer längre… Man kommer vara hopplöst tvåa på bollen när barnen blir lite större.
Det har blivit helt annorlunda ute bland stora folkmassor, kan man sammanfatta. Jag gillar det och får väl krampaktigt klamra mig fast i periferin av utvecklingen så jag kanske kan se den på håll även om det är alldeles för sent för att hänga med i centrum av den.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar