Jag älskar zombiefilmer. Jag hatar zombiefilmer. Det är den bästa - och värsta - typen skräckfilm. Zombies är läbbiga, vare sig vi snackar tröggående från 70-80-90-talet eller sprinterlöpande zombies à la Resident Evil. Men läbbigare än själva zombien i sig är det hopplösa i det hela. Det finns ingen lösning och även folket i huvudrollerna färskar av på löpande band. Inget är längre som det ska vara. Jag älskar att blir skrämd, men ligger sen och ångrar mig hela natten och lyssnar efter konstiga ljud.
Vi har två kvällar i rad kollat på typ zombiefilm, nämligen 28 days later och 28 weeks later. De är väl inte riktigt zombiefilm enligt mall, men bra nära. Ett virus slipper ut ur forskningscentrat och alla som smittas blir helt galna, drabbas av The Rage. På bara några sekunder förvandlas de till ilskna mördare helt utan urskiljning. En man vaknar upp på sjukhus helt ovetande om vad som hänt och ger sig ut i en öde värld där ingenting fungerar och ingen syns till.
Ponera då en lättskrämd, känslomässigt något labil, mamma som matats med sådana scener två kvällar i rad. Klockan ringer strax före 7 på morgonen och hon vaknar upp till ett alldeles tyst hus. Barnen brukar göra sig påminda långt tidigare än så, men just idag är de såklart knäpptysta. Mamman går upp, tittar ut genom fönstret i köket, men ingen syns till. Inga bilar kör förbi, inga grannar är ute. Hon smyger till barnens rum och samtliga barn ligger kvar i sina sängar med ryggen vända mot mamman. Det är alldeles för lätt att föreställa sig de vanställda, djuriska ansikten som de lurar med vända mot väggen; den falska känslan av att alt skulle vara som det ska... Mamman skakar av sig olustkänslan och går för att göra frukost, men se då är det nåt skumt fel på elen... Spisen blir inte varm, men den lyser ändå. Vattenkokaren klickar förvisso igång, men det tar evinnerligt lång tid innan vattnet ens blir ljummet; det går inte att tända i tvättstugan... Vad är det frågan om? Ska mamman börja hålla sig borta från att synas i fönstren? Barrikadera sig? Utrusta sig med något långt vapen - tänk på att slå mot huvudet, bara mot huvudet...
Ett ljud ifrån ett av barnens rum, skrapande, släpande... Och plötsligt dyker tvååringens söta lilla glada ansikte upp i dörröppningen och hon kommer springande till mamman och skriker "Gosa!" Strax därefter släpar sig åttaåringen ut ur sitt rum och lillfisen börjar jollra. Puh. Det verkar ok. Alla verkar ok. Det verkar, som vanligt, som att den mest zombie-aktiga i familjen är just mamman själv. Inget nytt under solen.
Hoppas ni har en trevlig dag på jobbet.
LÖVE YA!!!!
SvaraRadera