Att vara mamma till någon annans barn en kort sekund

För drygt 2 år sen var en mina bästa vänner, hennes syster och jag på väg hem från vännens möhippa som hade firats en bit norrut. Strax norr om Kungälv, på väg söderut, ser vi hur en bil i norrgående körfält av okänd anledning snurrar varv efter varv, studsar mellan vägräcke och medtrafikanter i högerfil.
   Vi stannar direkt, vännens syster ringer larmcentralen, vännen springer fram till föraren i en av de andra inblandade bilarna och jag rusar fram till den mer eller mindre totalkvaddade bilen. Förardörren är illa intryckt och går inte att få upp. Medan jag står där och rycker i dörren tittar jag över vägbanan bakom bilen och ser att den är full av leksaker och barnkläder. Jag är gravid med lilla A i sjätte månaden och jag får snart bilder för mitt inre öga... Vad kommer jag att få se i baksätet på den här bilen? Kommer jag någonsin bli mig själv efter det?
   När jag inte får upp förardörren och kan hjälpa den unga kvinna som jag ser sitter framåtlutad med ansiktet mot ratten, går jag vidare runt bilen. Även vänster passagerardörr är så illa intryckt att det inte ens är idé att försöka få upp den. Andra medtrafikanter strömmar till, bland annat en man som börjar rycka och slita i höger bakdörr. Jag drar efter andan och tittar in i baksätet. Där, i bakåtvända bilstolar, sitter två små barn, av allt att döma en pojke och en flicka. Jag springer runt bilen och kommer fram lagom till att mannen får upp bakdörren och ett bedövande skrik från det ena barnet fyller öronen. 
   Den som skriker har fungerande system, tänker jag efter att nyligen ha gått en kurs i hjärt-lung-räddning och när mannen slänger sig in i bilen för att få loss den lille pojken säger jag: "ge honom till mig". En annan kvinna skriker hysteriskt och springer omkring och jag hör min röst säga åt henne att hålla tyst eller gå därifrån, för hon gör allt bara värre än vad det är. 
   Jag tar den lille pojken, som jag senare får veta bara är två år gammal och sätter mig på vägräcket med honom, håller honom så hårt jag vågar och försöker få reda på om och i så fall var han har ont. Han gråter hysteriskt och när jag kommer åt hans ena ben blir han alldeles stel. "Jag vill att mamma ska trösta mig", skriker han. "Det gör ont. Det är inte roligt".
   Jag kan inte göra annat än bara hålla honom, alldeles intill, hålla honom varm, vänd bort från hans mamma som hjälplöst sitter fast, och säga: "Jag vet att mamma är bäst, men hon kan inte komma just nu..."
   Vid det laget har de fått ut hans storasyster, 4 år gammal, som är i betydligt sämre skick. Ett annat par tar hand om henne, bär henne bort till deras bil. 
   Polisen kommer till platsen. En poliskvinna står plötsligt vid min sida och hon är märkbart påverkad av situationen. Hon säger: "det här är min brors familj..." Hon försöker prata med pojken i mitt knä, men han vill inte, orkar inte ta in mer, utan skriker bara. Hon ringer då sin bror, förklarar att hans familj har varit med om en allvarlig bilolycka... Och sen ska hon göra sitt jobb, dirigera om trafik och allt vad det är. En hjältinna. 
   Ambulanspersonalen kommer strax därpå och gör en snabb undersökning. Det konstateras att pojken i mitt knä trots allt nog är i bäst skick, så man väljer att ta hans storasyster i den första ambulansen och sedan lägger man all mankraft på att få mamman ur bilen. Det tar ca en timme för räddningstjänst och ambulanspersonal att få loss henne. Jag sitter kvar, still, på vägräcket och pratar lugnande med den lille, pussar hans varma panna. Ambulanshelikoptern står stand-by, men efteråt fick jag veta att hon var i för dåligt skick för att åka med den. Till slut ser jag ambulansen åka iväg med henne och i det läget vet jag inte om hon lever. Har jag suttit med en pojke i knät medan hans mamma lämnar denna värld?
   Polisen frågar min vän och hennes syster en massa, såg vi vad som hände, vad vet vi om det hela... Den lille pojken somnar i min famn. Ambulanspersonalen frågar om jag kan åka med i ambulansen, hålla den lille som äntligen kunnat slappna av. 
   Men jag kan inte det. Jag är i sjätte månaden, har en pojke på 6 år hemma och jag vill bara hem hem hem. Jag kan inte sitta på en akutmottagning och se en pappa dundra in, en panikslagen pappa som inte vet om kvinnan och barnen han älskar är i livet. Jag bär den lille till ambulansen, lägger honom på sängen. Han vaknar till för ett kort ögonblick, skriker när jag lägger honom ifrån mig och tar sen min hand och håller den hårt, så hårt. Jag kramar hans lilla hand tillbaka, polisen tar mina uppgifter, namn och telefonnummer. Tårarna rinner ner för mina kinder och när han sakta somnar om igen och tappar greppet om min hand pussar jag honom igen på pannan, lägger min kind mot hans och lämnar sedan ambulansen. 
   
Det är tyst en stund i bilen när vi återigen startar motorn och kör hemåt. Jag kör in till stan för att lämna min vän och hennes syster och åker sedan hem, där jag knappt hinner innanför dörren innan jag fullständigt bryter ihop. Det är alldeles för lätt att tänka att det kunde varit jag, med min lilla fina pojke i bilstol i baksätet och med den lilla bebisen i magen som kanske inte skulle överlevt en sådan smäll.
   Strax kommer J hem och jag kryper ihop hos honom och gråter och gråter i vad som känns som flera timmar.


Det rider mig i ett par veckor. Hur gick det för dem? I media står bara notiser om att si och så många människor förts till sjukhus efter olyckan, men inget om hur de klarat sig. Tänk hur livet kan vara...
   Men så, efter ca 4 veckor, ringer en man. Han presenterar sig som pappan i familjen. Han tackar oss för vår insats. Min väns syster hade plockat ihop alla barnens tillhörigheter från vägbanan och sett till att de kom med och där hade flera av barnens favoritleksaker kommit till rätta. Pappan berättar att storasyster hade haft inre blödningar, men att de avtagit fort och att hon efter ett par dagar varit på benen igen. Den lille pojken hade brutit benet, men var i övrigt oskadd. Mamman hade inte oväntat varit riktigt illa ute. Krosskador kring bäcken och ryggrad, flera timmars operation den natten, svävande mellan liv och död, men var nu hemma och förväntades återhämta sig utan bestående fysiska men. Pappan sa att de ville skicka mig lite blommor för min insats. "Nej tack", sa jag, "det är mer än man kan önska att du ringer med såhär goda nyheter." Men han insisterar och säger "Vi vill visa vår uppskattning för att du gjorde det som vi som föräldrar till honom inte kunde just där och då, att du var där som hans nära anhörig".
  Då, i sjunde månaden, var det omöjligt att inte börja gråta igen. Och aldrig har väl blommor luktat så gott, choklad smakat så gott som de jag fick levererat med bud några dagar senare. En doft och en smak av liv, av en familj som inte gick sönder, en svag vindfläkt av vingarna från den ängel som vakade över alla inblandade den dagen. 


Man ska vara rädd om sig själv och de sina, varje dag, varje sekund. Änglarna har mycket att göra i vår hårda värld, ibland hinner de kanske inte fram i tid...