Jo, så det blev lite Way out west igår. Vi anlände lagom till sista två låtarna med The Hives, vilket var en perfekt sysselsättning i sensommarsolen. Vårt stora mål med övningen var ju såklart Thåström och i väntan på honom fyllde vi tiden med Santigold som jag inte hade nån som helst koll på innan, men som absolut väckte intresse. Efter det blev det en transportsträcka till Thåström. Lite Robyn för att fylla tiden, men sedan tog hungern över och jag hade redan hemma bestämt mig för att synda (hur lössläppt och by the moment blir det när man har bilen, NÅT kul vill man ju ha) och frångå min stränga lchf-diet med en belgisk våffla. De innehåller socker för en månad, men vad sjutton och just därför… Jag sökte länge och väl efter en vagn som serverade belgiska våfflor, men de enda våfflorna som till slut stod att finna var… trumvirvel… lchf-våfflor. Så gick det med det rebelliska upproret. Den kloka trebarnsmamman i mig tänkte åh, vad bra, men den delen av mig som fortfarande tror sig vara inte fullt så vuxen kände sig snuvad.
Efter våfflan var det så dags för Sveriges i särklass bästa rockröst: Thåström. En mellanlandning på toaletten. Bajamajor. Alltid intressant. Kände väl redan när jag slutade åka till Roskildefestivalen i mitten av 90-talet att bajamajor inte var något för mig. Men well, nöden har bokstavligt talat ingen lag. Jag ställde mig lydigt i kön som trots allt matade på rätt bra och när det var min tur tillvisades jag en hytt och klev in. Men den otrevliga upplevelsen vändes till något ljust och positivt på en sekund. Någon under kvällen hade haft den goda smaken att lämna kvar ett nummer av serietidningen Hacke Hackspett (någon av de äldre besökarna misstänker jag) på toaletten. Lite litteratur till sin nästa, en oerhört medmänsklig handling. Tack, vem du än är.
Så Thåström. Jag har sett honom ett par gånger innan, lyssnat rätt mycket på allt fram till PLP. När han precis hade startat PLP och släppt första plattan såg jag honom. I min värld är väl det kanske inte PLP som är mitt favoritlyssnande med Thåström, men ändå. Han hade då den fantastiska humorn och härligheten att byta t-shirt innan extranumren (alltså inte bytandet i sig såklart, utan vad han bytte till), så han kom ut iklädd en t-shirt med texten “Vi vill höra Thåström sjunga på svenska” varpå de brände av en version av Blå Himlen Blues i hur låga bpm som helst. Låååångsamt och härligt var det.
Efter PLP var det soloprojekt igen om jag förstått saken rätt, men då befann jag mig på en plats i livet då det inte gick att ta in nåt nytt, vare sig i musikform eller annat. Så första delen av spelningen var det inte så mycket jag kände igen. Men stämningen var på topp. Maken rökte cigarr och indränkt i ett moln av sötluktande cigarrök, la jag märke till att himlen var stjärnklar och att mörkret sakta sänkte sig. Det var en vacker fullmåne som mötte min blick när jag vände mig om mot scenen där lille prinsen skulle spela senare. Thåström väljer då att sjunga rock n roll är död, vilket värmde i den kyliga kvällen. Men sen… “Nånstans nere under jorden…” Du ska va president, minsann. Det var religiöst. “…dunkar hammarslagens sång, om hur solen värmer kroppar efter vintern lång”… Med fullmånen och cigarrdoften låg inte längre ett enda hårstrå åt rätt håll på hela kroppen.
På storbildsskärmarna på scenen bakom lyste svart text på röd bakgrund, nåt i stil med “det är förbjudet att filma under konserten med Prince, vänligen respektera detta”. Självklart vill inte den lille diktatorn ha en situation där han inte har hundra procents koll.
Lagom till att texten bakom försvinner, går bandet framför av scenen och Thåström blir kvar ensam med gitarr. Och. Spelar. Die. Mauer.
Och där satt den. Kvällen var komplett. Efteråt tittade jag på min kollega från arbetet som stod alldeles bredvid och vi konstaterade tillsammans att Jaha, nu kan man gå hem. Han kan vara Prince och the Sign och The artist formerly known as bäst fan han vill den lille välpolerade amerikanske sprätten, kan aldrig toppa det vi just sett. I min bok.
Efter våfflan var det så dags för Sveriges i särklass bästa rockröst: Thåström. En mellanlandning på toaletten. Bajamajor. Alltid intressant. Kände väl redan när jag slutade åka till Roskildefestivalen i mitten av 90-talet att bajamajor inte var något för mig. Men well, nöden har bokstavligt talat ingen lag. Jag ställde mig lydigt i kön som trots allt matade på rätt bra och när det var min tur tillvisades jag en hytt och klev in. Men den otrevliga upplevelsen vändes till något ljust och positivt på en sekund. Någon under kvällen hade haft den goda smaken att lämna kvar ett nummer av serietidningen Hacke Hackspett (någon av de äldre besökarna misstänker jag) på toaletten. Lite litteratur till sin nästa, en oerhört medmänsklig handling. Tack, vem du än är.
Så Thåström. Jag har sett honom ett par gånger innan, lyssnat rätt mycket på allt fram till PLP. När han precis hade startat PLP och släppt första plattan såg jag honom. I min värld är väl det kanske inte PLP som är mitt favoritlyssnande med Thåström, men ändå. Han hade då den fantastiska humorn och härligheten att byta t-shirt innan extranumren (alltså inte bytandet i sig såklart, utan vad han bytte till), så han kom ut iklädd en t-shirt med texten “Vi vill höra Thåström sjunga på svenska” varpå de brände av en version av Blå Himlen Blues i hur låga bpm som helst. Låååångsamt och härligt var det.
Efter PLP var det soloprojekt igen om jag förstått saken rätt, men då befann jag mig på en plats i livet då det inte gick att ta in nåt nytt, vare sig i musikform eller annat. Så första delen av spelningen var det inte så mycket jag kände igen. Men stämningen var på topp. Maken rökte cigarr och indränkt i ett moln av sötluktande cigarrök, la jag märke till att himlen var stjärnklar och att mörkret sakta sänkte sig. Det var en vacker fullmåne som mötte min blick när jag vände mig om mot scenen där lille prinsen skulle spela senare. Thåström väljer då att sjunga rock n roll är död, vilket värmde i den kyliga kvällen. Men sen… “Nånstans nere under jorden…” Du ska va president, minsann. Det var religiöst. “…dunkar hammarslagens sång, om hur solen värmer kroppar efter vintern lång”… Med fullmånen och cigarrdoften låg inte längre ett enda hårstrå åt rätt håll på hela kroppen.
På storbildsskärmarna på scenen bakom lyste svart text på röd bakgrund, nåt i stil med “det är förbjudet att filma under konserten med Prince, vänligen respektera detta”. Självklart vill inte den lille diktatorn ha en situation där han inte har hundra procents koll.
Lagom till att texten bakom försvinner, går bandet framför av scenen och Thåström blir kvar ensam med gitarr. Och. Spelar. Die. Mauer.
Och där satt den. Kvällen var komplett. Efteråt tittade jag på min kollega från arbetet som stod alldeles bredvid och vi konstaterade tillsammans att Jaha, nu kan man gå hem. Han kan vara Prince och the Sign och The artist formerly known as bäst fan han vill den lille välpolerade amerikanske sprätten, kan aldrig toppa det vi just sett. I min bok.
Men, är man ändå på plats… Så efter ett intro som hade räckt för en hel världsturné gick han äntligen på, den lille prinsen. Naturligtvis klanderfritt. Välrepat, välspelat, snyggt. Har alltid gillat tjejerna han har med i bandet. Självklart är de dessutom snygga. Keyboardisten vacker som en dag och när man som andra (tredje? lite svårt att hänga med där) låt får höra henne sjunga (självklart som en gudinna, endast det bästa är gott nog) om… Ja… Är det en sång om Prince? Eller Gud? Förvirring kring ämnet uuppstår och maken och jag tittar frågande på varandra. Jag är trött i fötterna, fryser och säger till maken att jag är nöjd så.
Överallt filmar folk prinsen med sin telefoner (funkade ju JÄTTEBRA det där, eller hur) och vi styr kosan hem till våra prinsessor istället.
Överallt filmar folk prinsen med sin telefoner (funkade ju JÄTTEBRA det där, eller hur) och vi styr kosan hem till våra prinsessor istället.
En härlig kväll. En fantastiskt vacker fullmåne, en fantastisk spelning med Thåström. Och inte att förglömma den fantastiska medmänskligheten i att lämna en Hacke Hackspett till sin nästa inne på bajamajan. Två tummar upp.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar