# förpubertetstrots????

Jag har funnits på facebook i flera år och ibland ser jag # i folks inlägg. Jag begriper inte ett smack. Vad står # för? Efter att ha sett sannolikt ett par hundra gånger, har jag gissat mig till att det står för “apropå, gällande, angående” ish, typ. Jag tänkte försöka hänga med i svängen så man inte hamnar hopplöst efter i utvecklingen och vid lämpliga tillfällen också använda #. Så nedan tänkte jag klämma ur mig en anekdot ur verkliga livet som jag tror kan hänvisas till som # förpubertetstrots och hoppas att jag fattat saken rätt. 

Det är en kall och mörk vintermorgon, nådens år 2011. Mamman kan fortfarande räknas som nyförlöst såhär ca 3 veckor in i minsta barnets liv, men inte stannar saker och ting av för det, nej nej, då stora barnet har skolplikt. Stora barnet, aka 8-åringen, är en pojke som äger mammans hjärta. Han har blivit så stor, särskilt i relation till hans mindre systrar; han går i skolan, är över 1,40, och drar 37 i skor. Han har ett hjärta av guld och är det snällaste som finns och när mamman hör honom skratta (en ganska sällsynt företeelse, oftast i form av ett fnitter som bubblar över) och hon ser in i hans stora vackra bruna ögon, växer hennes hjärta tills det gör ont i bröstkorgen och aldrig har andnöden varit så smärtsam och underbar på en gång. 

8-åringen bor dock inte på hotell, vilket han ibland kan tro, utan han har sysslor han ska sköta. I dessa ingår bland annat att ställa undan sin disk efter maten, att dra upp sin rullgardin och bädda innan han går till skolan. 8-åringen tycker självklart att detta är pest och pina, men sådana är nu reglerna en gång för alla.  

Just denna morgon ska mamman se till att få i rätt barn i rätt storlek på blöja, i rätt overall, i rätt bilstol inför färden till äldsta barnets skola. Det ena barnet ska ha ammats, det andra barnet ska ha ätit gröt, rutorna på bilen ska skrapas och det är mörkt och kallt och mamman är hårt ansatt av en omänskligt hög nivå hormoner. Med minsta barnet på armen och gapandes på mellanbarnet för att hon inte på smidigt sätt följer med mamman ut till hallen för att klä på sig, svänger mamman förbi 8-åringens rum för att se att han skött sina sysslor. Det pustas och stönas och stånkas inne i rummet, även lite himlande med ögonen förekommer.
“Vad är det?” säger mamman barskt och tittar på den obäddade sängen.
“Åh, det är så jobbigt att bädda” säger sonen lidande.
Mamman vet att om inte alla sitter i bilen om 10 minuter kommer vi för sent till skolan och säger ilsket: “Men hur lång tid tar det? 3 sekunder?” Det är fråga om att släta till täcket, inte om att militäriskt kunna studsa en enkrona på överkastet.
Sonen tittar nonchalant på mamman. “Ja, men det är slöseri med min tid”.
Mamman känner hur ilskan smyger sig på nerifrån tårna och jobbar sig upp genom kroppen. “Tänk alla gånger jag har bäddat för dig då?” säger mamman i hopp om att få sonen att förstå något slags rättviseresonemang. “Räknas inte det som slöseri?”
“Nej, då är det ju din tid”, svarar sonen blankt. 

Det är nära att det går en bult i huvudet på mamman i den sekunden. Ilskan rusar snabbt upp genom magen via bröstkorgen och upp i huvudet där den lägger sig som en betongkeps kring tinningarna. Mammans spontana reaktion är att skjuta ut sig i omloppsbana för att aldrig mer synas till, men av ren trötthet drar hon istället djupt efter andan, försöker tänka efter vad hon hört oftast INTE funkar vid barnuppfostran (att tappa kontrollen och skrika rakt ut) och säger med låg kall röst: “ursäkta, vad sa du? Räknas det inte bara för att det är min tid och inte din?”
“Nä, just det” säger sonen med näsan i vädret.
“Du, det är inte ok”, säger mamman med låg ton, käkarna så hårt sammanbitna att det knastrar. “Den tonen använder vi inte mot varandra här. Så enkelt är det bara.”

Och detta när han, mister Lugnet Själv, bara är knappt fyllda 8? Vad händer då när han är 15? Man älskar sina barn så det gör ont. Men ack, vad de med bara ett tonfall eller en blick kan få en att accelerera känslomässigt från 0 till 100 i hastigheter som teknikerna på Koenigsegg (stavas?) bara drömmer om. Från att allt är helt hunky dory till att man mist förståndet och behöver läggas in på bråkdelen av en sekund. Det är underbart att vara förälder. Eller hur var det nu?