Läs för fan!

I mitt första inlägg till denna blogg ursäktar jag min existens. Jag förkastar bloggare i allmänhet, ser ner på dem med förakt. Jag ber ödmjukast om överseende med att jag nu också fallit i fällan som om vore det ett smittsamt virus… (ordvitsarna  här är så många att jag får huvudvärk medan jag undviker att nappa på dem…)
   Flera av de vänner jag har som också börjat blogga, ursäktar sig på liknande vis. Ursäkta att jag tar upp plats i cyberrymden, du behöver inte läsa, för jag är inte så intressant, det är ju kul om du gör det, men för all del, känn dig inte tvungen (men stora tårar kommer att rinna nerför min kind om du ignorerar min ödmjuka önskan)…
   Om det nu är så eländigt, slog det mig idag, varför gör vi det då? Om vi känner sånt agg mot bloggare, varför då sälla sig till dem? If you can’t beat them, join them? Eller? Varför? Är det inte egentligen ett ganska enkelt, basalt behov av att OCKSÅ bli sedda och få uttrycka oss som ligger i botten? Om många bloggar som VI finner ointressanta, borde väl vi rimligen vara MYCKET MER intressanta? Och därmed värda att läsa? 
   Den självklara grundinställningen till min blogg blev plötsligt inaktuell. Om jag inte tycker jag värd att läsas, varför skriver jag då? Jag har väl också rätt att vara med och leka? Jag kan också räkna till hundra och leta. Förvisso behöver jag kanske tjejbollträt, men jag kan springa ganska bra. Låt mig få vara med; i vuxenvärlden ska ingen behöva vara den som alltid blir vald sist på gympan. 
  Så här kommer vändningen, det nya: Läs min blogg, för fan! Och berätta för alla du känner att DE ska berätta för alla de känner att de ska läsa min blogg (här nånstans tappar jag greppet om detta inlägg, penseln… öh pennan… öh… tangentbordet får eget liv) för jag är minsann minst lika rolig och intressant som alla andra! Annars får du en snigel på ögat (hela tiden avslöjar jag hur gammal jag är; många bloggare var inte ens födda när denna reklam gick på TV). Annars får du en tjottablängare mellan lysmaskarna och får åka pling-plong-taxi till plåsterhuset. Eller, lite Arga-lappen-inspirerat: Läs min blogg, annars må lopporna från tusen kameler hemsöka din säng. 
   Eller min personliga favorit, den enklaste: Den som inte läser min blogg ska dö.
   Frågor på det?