Ibland, när jag känner mig lite hängig och trött på allt, sätter jag på låtlistan i iTunes som jag har döpt till “mellanstadiedisco”. Det är väl kanske inte helt hundra med sanningen överensstämmande; jag gick i mellanstadiet åren 1984-1986 (dvs strax före att det utgick ett påbud om skattskrivning, innan Jesus gick i kortbyxor, ja på den tiden vitsar av typen: “- Do you speak english? - Nej jag spikar bara lådor” var roliga i all sin oskuld), men på låtlistan ifråga kan man hitta låtar som The Safety Dance (-82) och S express och Pump up the Jam (-88). Men i stort innehåller den hits från storheter (?) som Scotch, Modern Talking, Sandra, Laura Branigan, Bananarama… Ja, ni är med på vad jag menar.
Jag drar mig till minnes en kväll på hösten 1985, då det bjöds in till skoldisco. Det var klasserna 4-6, själv gick jag i femman och hade väl egentligen ingen större lust att närvara. Men, jag var musiknörd redan då och det stod snart ganska klart att min närvaro önskades, om än mest för mitt innehav av musikkassetter (för de yngre läsarna: fråga era föräldrar vad det var, tar för lång tid att förklara i skrift). Jag la mycket tid och stor omsorg på att få till bra blandband, vilket de flesta i klasserna kände till. Så jag, som annars tråkades rätt ofta för både det ena och andra, var plötsligt högvilt och blev vid upprepade tillfällen ombedd att komma. Jag hade väl ingen större önskan att stå där i något hörn och titta på när alla andra dansade, tisslade och tasslade.
Jag är dock uppfostrad till att “ta en för laget” och valde till slut att ställa upp. Omsorgsfullt valde jag ut de bästa blandbanden jag hade (ni som också höll på med blandband vet hur mycket möda och kärlek som låg bakom en 90-kasett), tryckte ned dem och en dricka (på den tiden var det så vi kallade läsk, sannolikt en fruktsoda eller en sockerdricka) i en påse och masade mig iväg på skoldisco. Musiken just då var såklart i första hand Alphavilles Big in Japanoch Sounds like a Melody, lite mer discovänligt Scotch Disco Band, SandrasMaria Magdalena och lite annat. Det var självklart viktigt att få med AlphavillesForever Young som avslutningsmusik för kvällen, liksom Bonnie Tylers Total Eclipse of the Heart som finallåt till den förhatliga danstävlingen, där det lyckliga vinnande paret skulle få dansa tryckare medan alla andra såg på.
Efter en tur till skolans materielrum riggade fröknarna stolt upp den stora bergssprängaren (för de yngre läsarna: googla) i hörnet av det största klassrummet och så var discot igång.
Undertecknad stressades snart utav de andra discobesökarnas musikförfrågningar: “Har du Culture Club; har du Paul Hardcastle, har du Samantha Fox, Band Aid…” I de flesta fall hade jag den musik som efterfrågades, men det är inte lätt att vara DJ bland blandband och bergsprängare. Jag kämpade på och till slut snurrade det bara i huvudet när det var dags att få fram Total Eclipse of the Heart när några lyckliga hade klarat sig igenom den långa (tyckte man då i vilket fall) danstävlingen. Jag visste till slut inte vilket band jag skulle spela och jag spolade förtvivlat fram och tillbaka på det band där jag trodde den var med, men nej. Nervöst sprang jag ut till min krok i korridoren där jag hängt min påse med kassetter och körde ner handen för att rota runt.
Katastrofen var ett faktum. Påsen med kassetter och dricka åkte genast i golvet, varpå flaskan (alltid i glas på den tiden) sprack med ett ljudligt klirr.
Ni musiknördar därute inser vad det betydde… Timmar och åter timmar av omsorg och kärlek… Allt var förstört. Som ödets ironi hörde jag då en man brista ut i sång inne i klassrummet: “turn around” följt av Bonnie Tylers hesa stämma: “every now and then…” Jag hade inte ens behövt leta efter något nytt band, jag hade haft rätt framme hela tiden, bara inte riktigt hittat.
Jag lämnade det enda oförstörda blandbandet kvar i bergsprängaren till vinnarna i danstävlingen och alla de andra att slita med hälsan, tog min påse med band och dricka och glassplitter i en salig, kladdig röra och gick gråtande och bestört hem i den kalla höstkvällen.
Jag drar mig till minnes en kväll på hösten 1985, då det bjöds in till skoldisco. Det var klasserna 4-6, själv gick jag i femman och hade väl egentligen ingen större lust att närvara. Men, jag var musiknörd redan då och det stod snart ganska klart att min närvaro önskades, om än mest för mitt innehav av musikkassetter (för de yngre läsarna: fråga era föräldrar vad det var, tar för lång tid att förklara i skrift). Jag la mycket tid och stor omsorg på att få till bra blandband, vilket de flesta i klasserna kände till. Så jag, som annars tråkades rätt ofta för både det ena och andra, var plötsligt högvilt och blev vid upprepade tillfällen ombedd att komma. Jag hade väl ingen större önskan att stå där i något hörn och titta på när alla andra dansade, tisslade och tasslade.
Jag är dock uppfostrad till att “ta en för laget” och valde till slut att ställa upp. Omsorgsfullt valde jag ut de bästa blandbanden jag hade (ni som också höll på med blandband vet hur mycket möda och kärlek som låg bakom en 90-kasett), tryckte ned dem och en dricka (på den tiden var det så vi kallade läsk, sannolikt en fruktsoda eller en sockerdricka) i en påse och masade mig iväg på skoldisco. Musiken just då var såklart i första hand Alphavilles Big in Japanoch Sounds like a Melody, lite mer discovänligt Scotch Disco Band, SandrasMaria Magdalena och lite annat. Det var självklart viktigt att få med AlphavillesForever Young som avslutningsmusik för kvällen, liksom Bonnie Tylers Total Eclipse of the Heart som finallåt till den förhatliga danstävlingen, där det lyckliga vinnande paret skulle få dansa tryckare medan alla andra såg på.
Efter en tur till skolans materielrum riggade fröknarna stolt upp den stora bergssprängaren (för de yngre läsarna: googla) i hörnet av det största klassrummet och så var discot igång.
Undertecknad stressades snart utav de andra discobesökarnas musikförfrågningar: “Har du Culture Club; har du Paul Hardcastle, har du Samantha Fox, Band Aid…” I de flesta fall hade jag den musik som efterfrågades, men det är inte lätt att vara DJ bland blandband och bergsprängare. Jag kämpade på och till slut snurrade det bara i huvudet när det var dags att få fram Total Eclipse of the Heart när några lyckliga hade klarat sig igenom den långa (tyckte man då i vilket fall) danstävlingen. Jag visste till slut inte vilket band jag skulle spela och jag spolade förtvivlat fram och tillbaka på det band där jag trodde den var med, men nej. Nervöst sprang jag ut till min krok i korridoren där jag hängt min påse med kassetter och körde ner handen för att rota runt.
Katastrofen var ett faktum. Påsen med kassetter och dricka åkte genast i golvet, varpå flaskan (alltid i glas på den tiden) sprack med ett ljudligt klirr.
Ni musiknördar därute inser vad det betydde… Timmar och åter timmar av omsorg och kärlek… Allt var förstört. Som ödets ironi hörde jag då en man brista ut i sång inne i klassrummet: “turn around” följt av Bonnie Tylers hesa stämma: “every now and then…” Jag hade inte ens behövt leta efter något nytt band, jag hade haft rätt framme hela tiden, bara inte riktigt hittat.
Jag lämnade det enda oförstörda blandbandet kvar i bergsprängaren till vinnarna i danstävlingen och alla de andra att slita med hälsan, tog min påse med band och dricka och glassplitter i en salig, kladdig röra och gick gråtande och bestört hem i den kalla höstkvällen.
Jag blev ovän med den mer pastellfärgade, radiovänliga och poppiga delen av 80-talsmusiken och kopplade där och då över till Accept, Maiden, Dio, Whitesnake och annat av den typen som jag sedan med några få undantag klamrade mig fast vid under hela högstadietiden. Det har tagit mig många år att åter knyta an till Bangles, Cyndi Lauper och de andra, men jag har äntligen bearbetat mitt trauma och i och med den nya tekniken, iTunes och lättheten med att skapa låtlistor högt och lågt, är jag nu tillbaka till Gå, även om jag kanske inte kommer inkassera några 4000. Det är svårt att bortse från den glada stämningen i radiopopen från mitten av 80-talet och det finns ju andra härliga minnen att gå tillbaka till än just skoldiscon.
Dags att göra kväll för de mindre barnen. Vi hörs en annan dag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar