Välkommen hem, det är dig som jag väntat på...

När jag idag kom hem efter en hård och lång dag på arbetet, möttes jag i dörröppningen av ett litet tvåårigt troll som sa: "Hej, mamma! Kom in!" Det är så det ska vara.

Amen

Från http://tankefel.blogspot.com/2009/10/bibelen-2-i-paradiset.html: 
"Ty paradiset är den plats där en kan vara lycklig och veta att en alltid är välkommen tillbaka; men helvetet, det är den plats där en förväntas vara lycklig men aldrig kan lämna." 

"Jaha, vad gör man åt sånt här...?"

Så sa han, läkaren, under mitt besök igår. Det känns kanske inte helt... kosher... Jag började med att berättade lite om en del av de metafysiska funderingar jag har: Vad är skönhet? Vem är god och vem är ond? Vem har rätt? Hur kan vi ha ett samhälle/en civilisation som bygger på att människan är något hon i grunden inte är och tro att det ska fungera? Vad är det som gör om något är roligt eller tråkigt? Varför är det så svårt att vara glad? Är det värt något, allt detta vi håller på med? Hur stor roll spelar jag i universums teater? Och eftersom den sannolikt är mycket mycket liten, varför bry sig om den? Det finns hur mycket som helst som upptar min tid. Helt utan att det leder någon vart.
   Han svarade att det nog trots allt är viktigt att man hamnat rätt med de här frågorna för att kunna fungera i livet. "Ja, jo" sa jag, "självklart. Men jag hamnar ju aldrig rätt." För vem, enligt en av de största frågorna jag har, kan säga vad som är just rätt? Det är det fina med mig. Jag lägger upp det så att man aldrig kan komma i mål. Det kan alltid ifrågasättas. Kanske ett av de största problemen.
   Och sen kom de vanliga frågorna: bra relation till föräldrarna, bra relation mellan/till barnen, bra relation till sonens pappa, bra relationer på jobbet, motionerar jag, får jag sova, känner jag stress/oro, älskar jag min man... Svaren på dessa: ja, ja/ja, ja, ja, jag försöker hålla igång 3-4 ggr/vecka, nej men inte på grund av barnen, ja och slutligen gränslöst.
   Sen var det dags för skattningstest där jag skrev ihop 24 poäng. Enligt mallen är det då medelsvår depression i poängskalan 20-32. Rock n roll.
   "Jaha, vad gör man åt sånt här då..." mumlade han och läste igenom remissen igen där det framgår att man föreslår en grundlig genomgång på vuxenpsyk för att sen kunna diskutera eventuell medicinering. Men det var då han vann mark i huvudet på mig med den enkla frågan: "Vill du äta medicin för detta?" Jag, som redan testat två sådana som väg ut utan att jag direkt kan säga att det funkade, svarade otippat lättat: "Nej".
   "Har du kollats upp nån gång om du har vitamin-/mineralbrist eller något annat som kanske ställer till det för dig?"
   "Nej". Kanske ett skott från höften, men om det nu kan ligga något sånt bakom känns det kanske vettigare att försöka komma till rätta med det snarare än att slå på stort med psykofarmaka. Missförstå mig rätt, jag har stor respekt för psykofarmaka och jag vet flera som absolut mår mycket bättre av sådan medicin. Men jag vet också väldigt många som ätit olika sorter fram och tillbaka under flera år, med alla möjliga otäcka biverkningar, och som inte alls blivit bättre och som lyser upp i mörkret när de får/vågar/kan prata om saker istället. Men jag får prata, jag har pratat i så många timmar så jag för längesen borde ha gjort slut på alla ord jag blivit tilldelad, så det är liksom inte det heller...
   Så iväg till sköterskan som tappade inte mindre än 4 rör med blod ur armen och nästa vecka ska läkaren ringa och berätta om systemen verkar funka eller inte. Till dess är det väl bara att jobba vidare, konsumera och bekämpa fattigdomen. Fortsättning följer.

Älskar, älskar inte

Jag älskar inte mina barn med samma gräns- och villkorslösa kärlek kvart i sex på morgonen. Så enkelt  är det.

Vill bara påminna alla om att...

...när du pekar ditt finger åt någon annan, pekar du med tre fingrar på dig själv.

Det var det hela.

En fullskalig zombie-attack

Jag älskar zombiefilmer. Jag hatar zombiefilmer. Det är den bästa - och värsta - typen skräckfilm. Zombies är läbbiga, vare sig vi snackar tröggående från 70-80-90-talet eller sprinterlöpande zombies à la Resident Evil. Men läbbigare än själva zombien i sig är det hopplösa i det hela. Det finns ingen lösning och även folket i huvudrollerna färskar av på löpande band. Inget är längre som det ska vara. Jag älskar att blir skrämd, men ligger sen och ångrar mig hela natten och lyssnar efter konstiga ljud.
   Vi har två kvällar i rad kollat på typ zombiefilm, nämligen 28 days later och 28 weeks later. De är väl inte riktigt zombiefilm enligt mall, men bra nära. Ett virus slipper ut ur forskningscentrat och alla som smittas blir helt galna, drabbas av The Rage. På bara några sekunder förvandlas de till ilskna mördare helt utan urskiljning. En man vaknar upp på sjukhus helt ovetande om vad som hänt och ger sig ut i en öde värld där ingenting fungerar och ingen syns till.
   Ponera då en lättskrämd, känslomässigt något labil, mamma som matats med sådana scener två kvällar i rad. Klockan ringer strax före 7 på morgonen och hon vaknar upp till ett alldeles tyst hus. Barnen brukar göra sig påminda långt tidigare än så, men just idag är de såklart knäpptysta. Mamman går upp, tittar ut genom fönstret i köket, men ingen syns till. Inga bilar kör förbi, inga grannar är ute. Hon smyger till barnens rum och samtliga barn ligger kvar i sina sängar med ryggen vända mot mamman. Det är alldeles för lätt att föreställa sig de vanställda, djuriska ansikten som de lurar med vända mot väggen; den falska känslan av att alt skulle vara som det ska... Mamman skakar av sig olustkänslan och går för att göra frukost, men se då är det nåt skumt fel på elen... Spisen blir inte varm, men den lyser ändå. Vattenkokaren klickar förvisso igång, men det tar evinnerligt lång tid innan vattnet ens blir ljummet; det går inte att tända i tvättstugan... Vad är det frågan om? Ska mamman börja hålla sig borta från att synas i fönstren? Barrikadera sig? Utrusta sig med något långt vapen - tänk på att slå mot huvudet, bara mot huvudet...
   Ett ljud ifrån ett av barnens rum, skrapande, släpande... Och plötsligt dyker tvååringens söta lilla glada ansikte upp i dörröppningen och hon kommer springande till mamman och skriker "Gosa!" Strax därefter släpar sig åttaåringen ut ur sitt rum och lillfisen börjar jollra. Puh. Det verkar ok. Alla verkar ok. Det verkar, som vanligt, som att den mest zombie-aktiga i familjen är just mamman själv. Inget nytt under solen.

Hoppas ni har en trevlig dag på jobbet.

Så var det dags igen. För femtioelfte gången, som vi sa förr.

Japp, imorgon börjar vi om igen. I högstadiet var det en kurator, i gymnasiet valde jag att hålla mig väldigt smal och när jag började på universitetet var det kurator igen via studenthälsan. Hon skickade mig till psykiatriker och sen var det antidepressiv medicin i två år. Sen blev jag äldre, fick barn och försökte jobba vidare i ämnet på egen hand.
   Så för tre år sen sprack relationen jag levde i och så blev det dags igen. Kognitiv beteendeterapi är väldigt på modet, så jag sökte kontakt med en terapeut inom området. Fantastisk kvinna, på riktigt asgrym, många härliga och hemska insikter. Mycket att tänka på. Ibland med framgång, ibland med bakgång, ibland med krabbgång. I ca 2,5 år, 2-3 ggr/månad. Några månader innan minsta barnets födelse var det dags för uppehåll. Man orkar inte alltid jobba med sig själv, liksom...
   Efter förlossningen, på återbesöket på MVC, pratade jag med barnmorskan som ganska snart skickade mig vidare till psykolog. Samtal ca 1 gång per vecka under större delen av våren. Man kom fram till att det var läge att skicka mig på utredning på vuxenpsyk. Så nu ska jag till en husläkare som ska vara min kontaktperson medan jag utreds. Alltså blir det i ordningen den sjunde personen jag börjar om från början med imorgon, för att inom kort berätta allt igen för den 8:e. Snart är jag så trött på min egen historia, mina egna spöken att jag inte längre orkar jobba med dem. Kanske är det det som är nyckeln? Istället för att jaga reda på dem och skrämma bort dem, kanske jag istället varsamt ska sköta om dem, vårda dem, föda dem, göda dem. Låta dem få ännu mer plats, låta dem styra och ställa, pynta dem som utställningshundar. Kanske som små pudlar? Sådär härligt bollfriserade? Istället för att se dem som de hemskiteter jag hittills ansett dem vara, hålögda och fula, otäcka monster som Cenobiterna i Hellraiser då plågan är ungefär densamma som den de erbjuder (se bild för er som glömt). Nytänkande, nydanande, modigt. Bejaka dem, släpp in/ut dem till fullo, låt dem hållas.

Eller kanske inte... trots allt. Bit ihop, ta det ett varv till, med en dåres envishet. Jag får se vad jag orkar.

Mamman har noll boll koll

Det är inte bara barnen som gör dumma och konstiga saker, även föräldrar kan ha stooora svarta fläckar. Som jag. Är mer svart än gul. Vad det gäller lite av varje. Men i synnerhet vad det gäller bollkänsla.
   Det var sommaren 2008, sonen var fem och hade precis börjat i fotbollsskola. Klockan 8 på morgonen stod han, efter att omsorgsfullt ha bytt själv, i stora fotbollsmunderingen i hallen, trots att träningen inte började förrän 11. Vi påpekade försiktigt detta, men han tittade allvarligt på oss och sa: "Det är bara det att idag ska jag lära mig spela fotboll."
   Sen var det givetvis bara fotboll som gällde den sommaren, fotboll med allt och alla, högt och lågt, även med mamman. Jag har aldrig haft bollkänsla, kan inte ens skala en apelsin utan att det ser dumt ut. Men sonen ville så gärna. Så efter lite lattjande med lädret i trädgården, fick jag otippat in en klockren... bredsida(?) och bollen flög ledigt genom luften. Dess fina bana tog plötsligt stopp med ett ljudligt knastrande; jag såg sonens keps flyga av och sonen själv tog sig plågat för sidan av ansiktet.
   Kanon, nu har jag brutit hans näsben, hann jag tänka på vägen fram för damage control. Jag såg på sonen att det gjorde ont i ansiktet. Men som den tappre krigare han ändå var gjorde han snabbt en konsekvensanalys och bet ihop, för han förstod att jag inte skulle vilja spela mer om han visade hur ont det gjorde.
  Inte bara en, utan två gånger till, hände samma sak den sommaren. Till slut vägrade jag spela. Jag ville ju inte göra gossen både tandlös och blind innan han ens börjat skolan.
   Men, sonen gav sig inte, han ville ju så gärna spela. Så till slut tog han tjuren vi hornen i sin kamp att få mig med, ärlig som bara barn kan vara: "Mamma, vi kan väl spela lite fotboll, snälla. Jag vet att du bara sparkar bollen i ansiktet på mig, men det gör inget."
   Hur känns det? Kvalar man in till tävlingen för världens bästa förälder då? Skulle inte tro det va. Jag försöker numera visa min kärlek till honom på andra sätt än med boll; det blir så missvisande.

Känslig teknisk utrustning

Jerry Springer show. Jag har aldrig fattat om det är skådisar eller vanligt folk, ibland är det tveksamt. Men det här avsnittet jag minns... Hade de varit skådisar borde de allihop ha fått vara vid filmen som det hette förr.
   Det var ett par, där mannen hade bjudit dit hustrun, för att han hade något att berätta (no shit). Man väntade sig då, på Springer-manér, att han skulle berätta om affären han har med hennes systrar och hennes mamma, hennes kusin och kanske hennes häst, men den här gången var det bättre upp. Den stackars hustrun sitter ensam på scenen och får se på storbildsskärmen ett filmat inslag från parets hem, där hennes stissige, uppspelte make stolt visar runt i huset. Nere i källaren låser han upp ett rum där, voilà, en karl iförd gimp-mask med tillhörande läderkostym hänger i en sele i taket och grymtar. Där finns också en kvinna iklädd läderkostym med lite piskor och grejer. Rummet är välutrustat med diverse selar, verktyg, elchocksmaskiner, dildos, olika dräkter och en massa annat gott. Den äkta maken är upprymd och meddelar in i kameran att han har det här paret att leka med så ofta han får tillfälle och undrar nu ödmjukast om hustrun kan tänka sig att delta i leken. De är en kvinna kort, så att säga. "Du kommer att gilla det", säger han.
   Hustrun är dock inte så lättflirtad. "Aldrig i livet", säger hon. Vilka är de här människorna?"
   Och det hela blir ännu smaskigare. Mannen i fråga är hustruns före detta pojkvän och kvinnan är de äkta makarnas nanny. Det kryper alltså fram att lekandet sker när parets lilla bebis sover. Och att de, om vädret tillåter, också vid flera tillfällen lekt utomhus, i trädgården.
   Jag har redan svårt att hålla mig för skratt såklart, men då drivs sista spiken in.
   Springer frågar hustrun om hon verkligen inte vetat vad som pågått och vad som funnits i rummet i källaren. Hon bor ju ändå där, menar Springer logiskt.
   Kvinnan svarar då: "Nej, han har alltid hållit det rummet låst. Han är artist och därinne har han sagt att han har en massa känslig teknisk utrustning som han inte vill ska bli förstörd."
   Det är ju här programmet blir oförglömligt. Artist. Känslig teknisk utrustning. Eller hur. Vilken blåsning.
   Hon meddelar sin make att hon vill ha skilsmässa och att hon stannar kvar ett par dagar extra innan hon åker hem och att han då ska vara ute ur huset. Och att han ska ta med sig all sin känsliga tekniska utrustning när han flyttar.
 
Vi har förvisso ett fontänrum jag aldrig varit inne i i vårt hus. Vem vet, kanske har maken gömt undan lite skön känslig teknisk utrustning där. Eller så har någon av de som bott här innan kanske murat in en katt i väggen där inne, lite Poe-inspirerat. Det återstår att se.

Det läcker in genom taket, sa Moby Dick

Det är lördag morgon, det minsta barnet vaknar 06.20 och kvittrar glatt. Det är dock svårt att klaga då hon sovit alldeles tyst i sin säng sen klockan nio igår kväll. Jag lyfter över henne till mig och hon ligger där och myser en stund innan storasyster också kommer in och klämmer sig ner emellan. Vi går upp strax före sju, ingen poäng att hoppas på att de somnar om.
   Det är lördag och dags för invägning. Det har slarvats lite med dieten den här veckan, vaddå har ju varit förkyld och börjat jobba och allt. Synen i spegeln är inte grann. Jag är ingen solfantast vilket syns väldigt tydligt såhär när det fortfarande är lite sommar kvar och man är blek som ett lakan på kroppen. Gropar i låren, bristningar och blek så blek, svagt ljuslila faktiskt. Som marmor. Vågen drar upp nära 2 kilo från förra lördagen och måttbandet avslöjar 1 cm extra på alla mått över hela kroppen. Späck. Jag är som Moby Dick, den vita valen. Dessutom modstulen. Man kanske skulle dra i sig resten av paketet Tramadol och helt enkelt sova bort ett par veckor och kilon?
   Det börjar åska och blixtra och det regnar ymnigt. Jag går in i arbetsrummet efter att jag tycker mig höra ett konstigt ljud, som att det droppar någonstans. Visst serru, sakta droppar det in genom taket. Osannolikt nog står det en mugg på byrån som vattnet droppar ner i, nästan som om det vore planerat. Men det är en slump. Tur i oturen.
   Jag går ut till underbare J i köket. "Det läcker in genom taket", säger Moby Dick till sin make, sätter sig på golvet med barnen och får yrsel. Det går inte bra nu. Dags att göra det man är bäst på? Aldrig är det annat. Bryta ihop och komma igen.

Överserverad

Det här med lchf is the shit. På bara 1,5 glas vin är mamman snurrig i huvudet, yr i plymen, susig i huset, snygg i luvan, på pirkalurven, rund under fötterna, glad i hatten, på kanelen, överförfriskad, påstruken... Eller min favorit: överserverad. Det gör liksom mig oskyldig, som om någon annan faktiskt givit mig för mycket att dricka helt enkelt, utan att jag egentligen bett om det. Kärt barn har många namn.
   Så nu ska mamman gå och lägga sig och sova alldeles gott. På bara 1,5 glas vin. Lchf rules. Try it, you'll love it.

Stödet man inte fick

Jag ville byta jobb. Så evinnerligt trött på det jobbet jag hade, på att det inte fanns några utvecklingsmöjligheter och att cheferna då och då rök ihop (gift par, bråk mellan dem kändes lika intimt som att se in i deras sovrum). Så jag började titta efter jobb och hittade ett projektledarjobb som verkade intressant. Äntligen kunde jag slippa alla griniga kunder som ringde och skällde, att sitta och fakturera samma fakturor hela tiden.
   Så jag gick hem till dåvarande pojkvännen, mannen med rivjärnet, och berättade om vilket fint jobb jag hittat som jag ville söka. Det var några pinnhål upp i svårighetsgrad jämfört med det jag hade, men det är väl så det ska vara när man är 26 år och sugen på utveckling? Han visste hur jag vantrivdes med jobbet som sekreterare. Och han sa:
   "Men, tror du verkligen att du klarar av ett så svårt jobb?"
   "Tja..." Inom mig blev det krig. Klart jag klarar av ett svårare jobb... eller gör jag kanske inte det? "Det blir kanske tufft till en början...", mumlade jag.
   Mr Skyddande pappan, Mr Jag vet allt om stora världen sa då:
   "Nej, försök du istället att bli så duktig sekreterare du bara kan." Och så återgick han till att läsa i tidningen... Inte bokstavligt, förvisso, men bildligt.

Idag är jag VD på ett företag med 16 anställda och vi växer så det knakar. Jag kan om jag bara vill och får chansen. Och jag försöker tänka på att inte lyssna på dem som har lägre tankar om en än vad man själv har. Och man ska absolut inte ha en sådan hemma i sitt base camp.

Undrar vilken typ av tant som ligger latent i mig?

Jag har precis hämtat ut mina nya glasögon och som alltid när jag provat bågar och klurat fram vilka jag vill ha slår mig alltid tanken: vilken typ av tant blir jag när jag blir stor? Tanter har ofta glasögon, därav kopplingen.
   Det finns den typ av tant som har kort, vanligtvis grått hår och som trots ganska avslöjande kroppsform ändå alltid lämnar en undrande om det var en man eller kvinna som just gick förbi. En glasögonbåge som fullständigt smälter in i ansiktet, som knappt syns. Inget smink här inte, inget modeintresse. Där de bor är det kemiskt rent. Dammallergikerns frizon. Man sitter rak i ryggen på kanten av soffan när man är på besök och aktar sig noga för att spilla. Kanske får man inte ens komma in i finrummet ("we never use the fine fine china", från Six feet under). Bilder av gråtande barn på väggarna. Jag får ofta för mig att mannen i det hemmet är hunsad till största delen (då tanten i fråga aldrig sagt ifrån utanför hemmets väggar) och här har lite perversa sexuella avarter smugit sig in under årens lopp. Gag-ball, tidelag och pocahontaskostymer... till honom då. Jag tänker att den typen av tant vill jag helst inte bli.
   Sen finns det en härlig typ av tant som bejakar det excentriska inom sig. Det är ofta en lite rundlätt dam med lite för korta, vida byxor och en odefinierbar, svajig, flygande tunikaaktig topp i omöjligt mönster. Det är ofta sandaler på fötterna. Glasögonbågarna i det här fallet gör allt annat än smälter in. De sticker ut och man glömmer dem aldrig. Orange, rött, breda skalmar med eldsflammor, krokodiler eller nåt annat fränt på. Håret är lika excentriskt som bågarna, knallrött, randigt, toklila, kort på ena sidan och långt på andra eller varför inte en tuppkam i den stolta, naturligt ljusgrå hårfärgen? De bor i hus i skärgården, bejakar sin konstnärssjäl och har X antal katter. Här är det inte alltid så rent, utan man slänger ledigt upp sina fötter i soffan eller fläker ut sig i den sköna storfåtöljen. Här står sista dagarnas disk framme, för tanten i fråga har haft för mycket att göra med att leva. Men här finns ingen man. Finns han, har han sen länge lärt sig att de bara umgås när hon vill, hon ska minsann inte ta nån mer skit i sitt liv, det där är avklarat. Jag tänker att det finns mycket hos den här typen av tant som jag gillar. Men jag vill ha min man kvar, för han är bäst. Går de tvenne att förena?
   Sen har vi den tredje tanttypen jag tänker ta upp här. Den tant som hänger med i modet, alltid livrädd för att ta ut svängen så hon ser ut som att hon tror att hon är 19 igen. Hemska tanke. Och håret färgas i nån naturligt brun nyans eller en lite snällare röd färg som döljer det grå. Det är ordning på håret, uppsatt men ändå ungdomligt, eller varför inte en klassisk page. Lite mascara, lite ögonskugga, men inget som sticker ut så det inte ser dumt ut. Glasögonen är lite fräcka och lite diskret trendiga, men aldrig extrema. Ofta frånskild, men med nån ny som ligger på lut. Vågar jag släppa in honom i mitt liv eller är det nog ändå bäst att jag har mitt och han har sitt? Ska jag låta honom köra med mig så som förra gubben gjorde? För att börja säga ifrån istället är inte ett alternativ, bättre då att fortsätta vara misstänksam och kritisk. "Nja... jag vet inte..." Jag hänger med väninnorna och använder kanske lite för mycket parfym istället. Oftast mysiga tanter, den här typen, men lite lurigt om de blir alldeles för många i flock.

   Som tur är behöver jag inte ta ställning i denna fråga ännu. Och förmodligen löser det sig av sig självt när det är dags dessutom. Eller så får jag bli en helt egen typ av tant. Som den tanten som stod bredvid oss på Iron Maiden på Ullevi, som var av tanttyp 1 vid första ögonkastet, men som glatt sjöng med i Run to the Hills med nitar på jeansen och blått nagellack. Skönt att man kan välja det där som man vill.

Vemodet, storlek 74 och Rod Stewart

Jag har tydligen slutat amma. Buhuuu... Det lilla barnet är strax 8 månader och har på senare tid inte varit sådär jätteintresserad av att ammas, men har kunnat mysa kvar en stund i sängen på morgonen på det sättet. Men i morse, när jag på vanligt vis erbjöd henne detta som alternativ till att jaga upp sin mamma innan skam fått på sig tofflorna, avböjde hon vänligt men bestämt. Hon vände bort sitt söta lilla ansikte hur jag än trugade.
   Tjohoooo, säger en del av mig; buhuuuuu säger en annan. Sista gången jag ammar i mitt liv är alltså kanske redan passerad. Jag var inte beredd. Det kom för snabbt inpå. Jag kunde väl ha fått en (flera) förvarning(ar)? Jag behöver få tid att ställa om såna där saker... Även om jag inte är typen som gärna ammar tills barnen är 2 år, så ändå... Lite avtrappning?
   Och inte nog med det, jag gick precis igenom det lilla barnets kläder, då hon är in between sizes och fick lägga undan det mesta i stl 74. Redan. Så många fina hon ärvt av storasyster som hon aldrig ens hann ha på sig (en född på sommaren, en på vintern, lite osynk där)... Det innebär alltså att dessa plagg kanske inte kommer att bäras av någon mer liten söt bebis som är min? Hur ska jag klara detta?
   Dessutom är jag förkyld. Jätteförkyld.
   Som om min iTunes kunde läsa stämningen i luften väljer den Rod Stewarts Sailing som nästa låt i slumpgeneratorn. Vemodigt tittar jag ut på regnet. Jaha, nu är den delen av livet slut. Jag tar lite extra kokosfett i mitt kaffe idag.

Mamman har sista ordet. Alltid.

Det var när sonen var två år gammal och han vägrade somna en kväll. Han förhalade det hela hit och dit: "mamma jag behöver kissa, mamma jag ska bara..."
   "Nej", sa mamman, "du ska sova nu och det ska vara TYST här inne". Ni vet hur det kan vara och sådär fortsatte det ett tag.
   Sonen struntade blankt i order och småsjöng istället. Mamman drog till slut djupt efter andan och frågade om sonen ville ha välling. Det ville han. "Ok", sa mamman, "men efter det ska det vara TYST, jag vill inte höra ETT LJUD här inifrån!"
   Sonen tittade oskyldigt (eller hur) på mamman och frågade lugnt: "Får jag andas?"
   I det läget är det inte lätt att hålla sig för skratt. Men man måste, för tappar man det då är det kört. Typ. Så mamman höll masken, bet ihop och väste mellan tänderna: "Ja om du gör det TYST."Mamman har sista ordet. Alltid.

Trötta barn och trötta vuxna

Funderar över hur olika man reagerar på trötthet som barn och som vuxen. Trötta vuxna är ganska medgörliga, tänker gör som de säger nu så vi kan gå hem. Stryker medhårs och går med på det mesta, kraft att envist spjärna emot finns inte.
   Så är icke fallet med trötta barn. Trötta barn har oväntat mycket energi och ork att med all kraft kämpa emot allting, dra ut på plågan tills det bara snurrar i huvudet på dem och sen ytterligare lite till.
   Jag tänker att det kanske hade varit bättre om det var tvärtom.

Jag kan köpa en ny diskborste till dig. Vilken färg vill du ha?

I en annan tid, ett annat liv, var jag en gång ihop med en kille med lite annorlunda idéer. Det var lite 40-talsstuk över många av hans åsikter och kanske kommer jag återvända till honom vid fler tillfällen, för det kan jag tycka att han förtjänar. En kort tid bodde jag hos honom medan jag hyrde ut min lägenhet till en vän i nöd.
   Det här var ganska nyligen efter att jag flyttat hemifrån och jag var fortfarande i upplärningsfas till att klara av mat som var mer avancerad än korv med bröd, makaroner och korv och kokta ägg. Det var helg och jag hade tagit mig för att göra egen lasagne. På riktigt. Rivit osten själv och varit hur ambitiös som helst. Lasagnen blev kanon och som den flygfärdiga husmor jag övade på att bli, tänkte jag inte helt överraskande också diska efteråt. Sagt och gjort.
   Men då kom pojkvännen ut i köket för att hämta något och tittade förskräckt på vad jag höll på med. Med lätt panik och förfäran i rösten sa han: "Du diskar väl inte rivjärnet med diskborsten??!!"
   "Jo... ja... öh... nähä..." stammade jag fram, för det stod väl ganska så klart att det var precis det jag gjorde.
   "Gör inte det, det sliter så på diskborsten", sa han strängt, vände på klacken och lämnade köket.
   Kvar stod jag i chock. Skulle jag nu diska rivjärnet med disktrasan? Skölja det rent i rinnande vatten? Kanske meditera det rent? Eller varsamt och kärleksfullt skrubba det rent med mina, i såna fall snart blödande, små fingertoppar? Jag önskar så att jag hade funnit mig med ett svar där och då; jag borde ha sagt: "Jag kan köpa en ny diskborste till dig om du vill. Vilken färg vill du ha?" Men det hela var så dumt så att hjärnan checkade ut för ett ögonblick och inte ens ett "gör rent det själv då" kom över mina läppar. Jag diskade klart eländet med diskborsten, även om jag precis förstått vilka allvarliga konsekvenser det bar med sig... Jag lagade aldrig mer mat till honom där i hans lägenhet. Jag hoppas att diskborsten klarade sig okej ändå och att han fortfarande har den kvar som en lojal trostjänare. Han är tydligen gift nu. Undrar om hon sköter disken på ett bra sätt.

Bland en massa tjejer och galna svärföräldrar

Mellanbarnet, 2-åringen, pratar och pratar. Ibland förstår man, ibland inte alls. Väldigt ofta missförstår man. Här om morgonen pratade jag med henne: "Vet du vem som ska komma och vara med dig en stund idag medan mamma är borta?" Det lilla barnet tittade frågande på mig till svar. "Farfar kommer en stund", sa jag.
   Hon drog ihop ögonbrynen och gav ifrån sig ett ynkligt pip: "Farfar farlig". Nu vet ju jag att han må vara många saker, men aldrig farlig. Det var min tur att ge en frågande blick. Hon la an en min typ Ha, gick du på den och sa sen: "Nä, farfar galen." Som om det var så mycket bättre. Sen gick hon och satte sig bakom lillasyster, 7 månader och kramade henne hårt och ropade: "Mamma! MASSA tjejer!"
   Så har jag det i min familj. Massa tjejer och en galen svärfar. Och det är det bästa tänkbara.

"Kung Kokos är tillbaka" eller "Yoghurtar vi minns"

För vad som nu känns som evigheter sen, hade Arla den goda smaken att saluföra en kokosyoghurt i en lite turkosaktig paket med namnet Kung Kokos (det saknades väl något i hyllan som matchade yoghurtar med drottningbär). Kung Kokos var stapelvara i mitt lilla studenthem, den enda yoghurt jag varit trogen (eller nja, jag vänstrade då och då med den som innehöll äpple och kanel och som därmed smakade äppelkaka med vaniljsås... Ah, det var tider det... Både äta äpplekakan och ha den, på nåt vis).
   Som med allt gott, var vår tid tillsammans redan räknad och snart togs den ur Arlas sortiment. På senare tid har liknande produkt bara stått att finna i flerpack drömyoggi tillsammans med annan yoghurt jag inte alls är förtjust i. I och med lchf är smaksatt yoghurt strängt förbjudet och jag trodde att that avenue of pleasure was cut off.
   Men, en bubblare dök upp. I jakten på bra kokosfett köpte maken hem en burk som inte var deodoriserat (avancerat detta) och därmed hade smak och doft av kokos kvar. Och voilà, en rejäl klick sådant tillsammans med lite rysk yoghurt (fetthalt 17 %) och vispgrädde och så hade jag plötsligt en frukost som slår alla drömyoggisar i världen. Toppat med lite nötter, står man sig fram till lunch utan problem.
   Det är nu sjätte veckan på lchf. Bara ett kilo minus på vägen, men det syns i ansiktet och över ryggen. Det är gott.

Skit på tummen

Det är dags att lätta upp stämningen efter förra inlägget.

När sonen var runt 5 år, tyckte jag att det var dags att han skulle klara sig själv på toaletten, även efter nummer två. Jag föreslog att han skulle torka sig själv. Sonen gav mig en intensiv blick och sa:
"Det gjorde jag en gång på dagis. Då fick jag bajs på tummen, så det gör jag ALDRIG om." SÅ enkelt var det just då, men som tur är har han glömt den händelsen på dagis. Puh.

Att vara mamma till någon annans barn en kort sekund

För drygt 2 år sen var en mina bästa vänner, hennes syster och jag på väg hem från vännens möhippa som hade firats en bit norrut. Strax norr om Kungälv, på väg söderut, ser vi hur en bil i norrgående körfält av okänd anledning snurrar varv efter varv, studsar mellan vägräcke och medtrafikanter i högerfil.
   Vi stannar direkt, vännens syster ringer larmcentralen, vännen springer fram till föraren i en av de andra inblandade bilarna och jag rusar fram till den mer eller mindre totalkvaddade bilen. Förardörren är illa intryckt och går inte att få upp. Medan jag står där och rycker i dörren tittar jag över vägbanan bakom bilen och ser att den är full av leksaker och barnkläder. Jag är gravid med lilla A i sjätte månaden och jag får snart bilder för mitt inre öga... Vad kommer jag att få se i baksätet på den här bilen? Kommer jag någonsin bli mig själv efter det?
   När jag inte får upp förardörren och kan hjälpa den unga kvinna som jag ser sitter framåtlutad med ansiktet mot ratten, går jag vidare runt bilen. Även vänster passagerardörr är så illa intryckt att det inte ens är idé att försöka få upp den. Andra medtrafikanter strömmar till, bland annat en man som börjar rycka och slita i höger bakdörr. Jag drar efter andan och tittar in i baksätet. Där, i bakåtvända bilstolar, sitter två små barn, av allt att döma en pojke och en flicka. Jag springer runt bilen och kommer fram lagom till att mannen får upp bakdörren och ett bedövande skrik från det ena barnet fyller öronen. 
   Den som skriker har fungerande system, tänker jag efter att nyligen ha gått en kurs i hjärt-lung-räddning och när mannen slänger sig in i bilen för att få loss den lille pojken säger jag: "ge honom till mig". En annan kvinna skriker hysteriskt och springer omkring och jag hör min röst säga åt henne att hålla tyst eller gå därifrån, för hon gör allt bara värre än vad det är. 
   Jag tar den lille pojken, som jag senare får veta bara är två år gammal och sätter mig på vägräcket med honom, håller honom så hårt jag vågar och försöker få reda på om och i så fall var han har ont. Han gråter hysteriskt och när jag kommer åt hans ena ben blir han alldeles stel. "Jag vill att mamma ska trösta mig", skriker han. "Det gör ont. Det är inte roligt".
   Jag kan inte göra annat än bara hålla honom, alldeles intill, hålla honom varm, vänd bort från hans mamma som hjälplöst sitter fast, och säga: "Jag vet att mamma är bäst, men hon kan inte komma just nu..."
   Vid det laget har de fått ut hans storasyster, 4 år gammal, som är i betydligt sämre skick. Ett annat par tar hand om henne, bär henne bort till deras bil. 
   Polisen kommer till platsen. En poliskvinna står plötsligt vid min sida och hon är märkbart påverkad av situationen. Hon säger: "det här är min brors familj..." Hon försöker prata med pojken i mitt knä, men han vill inte, orkar inte ta in mer, utan skriker bara. Hon ringer då sin bror, förklarar att hans familj har varit med om en allvarlig bilolycka... Och sen ska hon göra sitt jobb, dirigera om trafik och allt vad det är. En hjältinna. 
   Ambulanspersonalen kommer strax därpå och gör en snabb undersökning. Det konstateras att pojken i mitt knä trots allt nog är i bäst skick, så man väljer att ta hans storasyster i den första ambulansen och sedan lägger man all mankraft på att få mamman ur bilen. Det tar ca en timme för räddningstjänst och ambulanspersonal att få loss henne. Jag sitter kvar, still, på vägräcket och pratar lugnande med den lille, pussar hans varma panna. Ambulanshelikoptern står stand-by, men efteråt fick jag veta att hon var i för dåligt skick för att åka med den. Till slut ser jag ambulansen åka iväg med henne och i det läget vet jag inte om hon lever. Har jag suttit med en pojke i knät medan hans mamma lämnar denna värld?
   Polisen frågar min vän och hennes syster en massa, såg vi vad som hände, vad vet vi om det hela... Den lille pojken somnar i min famn. Ambulanspersonalen frågar om jag kan åka med i ambulansen, hålla den lille som äntligen kunnat slappna av. 
   Men jag kan inte det. Jag är i sjätte månaden, har en pojke på 6 år hemma och jag vill bara hem hem hem. Jag kan inte sitta på en akutmottagning och se en pappa dundra in, en panikslagen pappa som inte vet om kvinnan och barnen han älskar är i livet. Jag bär den lille till ambulansen, lägger honom på sängen. Han vaknar till för ett kort ögonblick, skriker när jag lägger honom ifrån mig och tar sen min hand och håller den hårt, så hårt. Jag kramar hans lilla hand tillbaka, polisen tar mina uppgifter, namn och telefonnummer. Tårarna rinner ner för mina kinder och när han sakta somnar om igen och tappar greppet om min hand pussar jag honom igen på pannan, lägger min kind mot hans och lämnar sedan ambulansen. 
   
Det är tyst en stund i bilen när vi återigen startar motorn och kör hemåt. Jag kör in till stan för att lämna min vän och hennes syster och åker sedan hem, där jag knappt hinner innanför dörren innan jag fullständigt bryter ihop. Det är alldeles för lätt att tänka att det kunde varit jag, med min lilla fina pojke i bilstol i baksätet och med den lilla bebisen i magen som kanske inte skulle överlevt en sådan smäll.
   Strax kommer J hem och jag kryper ihop hos honom och gråter och gråter i vad som känns som flera timmar.


Det rider mig i ett par veckor. Hur gick det för dem? I media står bara notiser om att si och så många människor förts till sjukhus efter olyckan, men inget om hur de klarat sig. Tänk hur livet kan vara...
   Men så, efter ca 4 veckor, ringer en man. Han presenterar sig som pappan i familjen. Han tackar oss för vår insats. Min väns syster hade plockat ihop alla barnens tillhörigheter från vägbanan och sett till att de kom med och där hade flera av barnens favoritleksaker kommit till rätta. Pappan berättar att storasyster hade haft inre blödningar, men att de avtagit fort och att hon efter ett par dagar varit på benen igen. Den lille pojken hade brutit benet, men var i övrigt oskadd. Mamman hade inte oväntat varit riktigt illa ute. Krosskador kring bäcken och ryggrad, flera timmars operation den natten, svävande mellan liv och död, men var nu hemma och förväntades återhämta sig utan bestående fysiska men. Pappan sa att de ville skicka mig lite blommor för min insats. "Nej tack", sa jag, "det är mer än man kan önska att du ringer med såhär goda nyheter." Men han insisterar och säger "Vi vill visa vår uppskattning för att du gjorde det som vi som föräldrar till honom inte kunde just där och då, att du var där som hans nära anhörig".
  Då, i sjunde månaden, var det omöjligt att inte börja gråta igen. Och aldrig har väl blommor luktat så gott, choklad smakat så gott som de jag fick levererat med bud några dagar senare. En doft och en smak av liv, av en familj som inte gick sönder, en svag vindfläkt av vingarna från den ängel som vakade över alla inblandade den dagen. 


Man ska vara rädd om sig själv och de sina, varje dag, varje sekund. Änglarna har mycket att göra i vår hårda värld, ibland hinner de kanske inte fram i tid...            

Glassen slut

Man ska förvisso inte ljuga för sina barn, men en liten vit lögn då och då för att få livet att fungera? Hm? 
   Min make utsattes för ett hemskt skämt som liten. Hans far och hans bror lurade honom när det skulle ätas jordgubbar: "mmm, vilka goda jordgubbar, smaka" och så gav de honom rädisor. Följden har blivit att maken varken äter jordgubbar eller rädisor. Det är styggt; så får man inte göra. De har berövat honom en stor del av hela den svenska sommaren. Men för livet.  
   Den lilla lögn vi med stor framgång kört med här, tror jag inte kan lämna permanenta skador på samma sätt. Det gäller glassbilen. Vi vidhåller envist inför 2-åringen att när glassbilen spelar med tutan är glassen slut. Envisheten har burit frukt. Idag när hon hörde glassbilen, slog hon ut med armarna, ryckte på de små axlarna och sa: "Slut". Mycket bättre än att hon tjatar sig lila över osmakliga glassar vi ändå aldrig kommer köpa. 
  Mission accomplished. 

Välkommen hit

Hej alla ni som tog er hit. Det är här jag hädanefter kommer att skriva ner mina historier och funderingar. Vi ses.

Den hickande ormen

Denna lilla scen utspelade sig för snart 3 år sedan. För en gång skull är det inte sonens underbara citat, utan faktiskt en okänd kvinnas, som utgör poängen för det hela. 

Jag hade nyligen lämnat sonens far till att fortsätta livets väg fram utan mig. Relationen med underbare J var alldeles ny och jag hade en liten rundning på magen där lilla A låg och tryckte. Sonen, J och jag var på lördagsutflykt på Universeum en regnig förmiddag i november. Vi tog hissen upp för att följaVattnets Väg. En bit ner längs vägen går det att titta in till ormar av olika slag, vilket vi naturligtvis gjorde. Sonen, då snart 6 år fascinerades av de slingriga snokarna.
   I det ena terrariet var det omöjligt att avgöra hur många ormar som var i spel, eftersom det där och då, mitt inför publik, pågick parning, sk ormgrop. En lite större orm omslingrades av en (flera?) smalare orm(ar) som med pulserande rörelser tryckte sig emot den större.
   Sonen betraktade detta skådespel ett ögonblick, innan han frågade: “Vad gör de?” Mamman blir alltid stressad när det drar ihop sig till detta ämne, men underbare J visade sig vara en naturbegåvning i ämnet (gissa vem som kommer att få sköta de där snacken med barnen när det blir aktuellt) och svarade med den mest neutrala och självklara ton man kan tänka sig: “De gör småormar”. Sonen tittade på J, ryckte på axlarna med ett “jaha” och gick vidare längs Vattnets väg - inte mer med den saken.
   Bredvid oss stod en liten pojke på gissningsvis 4 år med vad jag tror var mamma och mormor. Den lille undrade självklart, precis som min son, vad det var frågan om därinne bakom glaset. Jag hörde honom konstatera: “Vad konstigt den ormen rör sig…?” med en frågande blick riktad mot sin mormor. Damen i fråga blev pionröd i ansiktet på en bråkdels sekund och jag njöt i det tysta (alltid kul att se folk bli ansatta i ämnet, så länge man själv går fri)… Hon fann sig dock snabbt och la an en fundersam min medan hon tittade in i terrariet tillsammans med barnbarnet och svarade: “Jaaa, konstigt. Han har nog fått hicka…”
   Snabbt drog jag mig undan för att inte bryta ihop inför damen ifråga - avslöjad. Jag sökte upp J och smög mig inpå med den i detta läge ganska självklara frågan: “hickat nyss?”

Tack till den fina damen som helt mänskligt på ett så fint sätt försökte ta sig ur en knivig sits. Du gjorde min dag. Du och den hickande ormen. Trevlig helg. 

Mellanstadiediscot som sprack

Ibland, när jag känner mig lite hängig och trött på allt, sätter jag på låtlistan i iTunes som jag har döpt till “mellanstadiedisco”. Det är väl kanske inte helt hundra med sanningen överensstämmande; jag gick i mellanstadiet åren 1984-1986 (dvs strax före att det utgick ett påbud om skattskrivning, innan Jesus gick i kortbyxor, ja på den tiden vitsar av typen: “- Do you speak english? - Nej jag spikar bara lådor” var roliga i all sin oskuld), men på låtlistan ifråga kan man hitta låtar som The Safety Dance (-82) och S express och Pump up the Jam (-88). Men i stort innehåller den hits från storheter (?) som Scotch, Modern Talking, Sandra, Laura Branigan, Bananarama… Ja, ni är med på vad jag menar.
   Jag drar mig till minnes en kväll på hösten 1985, då det bjöds in till skoldisco. Det var klasserna 4-6, själv gick jag i femman och hade väl egentligen ingen större lust att närvara. Men, jag var musiknörd redan då och det stod snart ganska klart att min närvaro önskades, om än mest för mitt innehav av musikkassetter (för de yngre läsarna: fråga era föräldrar vad det var, tar för lång tid att förklara i skrift). Jag la mycket tid och stor omsorg på att få till bra blandband, vilket de flesta i klasserna kände till. Så jag, som annars tråkades rätt ofta för både det ena och andra, var plötsligt högvilt och blev vid upprepade tillfällen ombedd att komma. Jag hade väl ingen större önskan att stå där i något hörn och titta på när alla andra dansade, tisslade och tasslade.
   Jag är dock uppfostrad till att “ta en för laget” och valde till slut att ställa upp. Omsorgsfullt valde jag ut de bästa blandbanden jag hade (ni som också höll på med blandband vet hur mycket möda och kärlek som låg bakom en 90-kasett), tryckte ned dem och en dricka (på den tiden var det så vi kallade läsk, sannolikt en fruktsoda eller en sockerdricka) i en påse och masade mig iväg på skoldisco. Musiken just då var såklart i första hand Alphavilles Big in Japanoch Sounds like a Melody, lite mer discovänligt Scotch Disco Band, SandrasMaria Magdalena och lite annat. Det var självklart viktigt att få med AlphavillesForever Young som avslutningsmusik för kvällen, liksom Bonnie Tylers Total Eclipse of the Heart som finallåt till den förhatliga danstävlingen, där det lyckliga vinnande paret skulle få dansa tryckare medan alla andra såg på.
   Efter en tur till skolans materielrum riggade fröknarna stolt upp den stora bergssprängaren (för de yngre läsarna: googla) i hörnet av det största klassrummet och så var discot igång.
   Undertecknad stressades snart utav de andra discobesökarnas musikförfrågningar: “Har du Culture Club; har du Paul Hardcastle, har du Samantha Fox, Band Aid…” I de flesta fall hade jag den musik som efterfrågades, men det är inte lätt att vara DJ bland blandband och bergsprängare. Jag kämpade på och till slut snurrade det bara i huvudet när det var dags att få fram Total Eclipse of the Heart när några lyckliga hade klarat sig igenom den långa (tyckte man då i vilket fall) danstävlingen. Jag visste till slut inte vilket band jag skulle spela och jag spolade förtvivlat fram och tillbaka på det band där jag trodde den var med, men nej. Nervöst sprang jag ut till min krok i korridoren där jag hängt min påse med kassetter och körde ner handen för att rota runt.
   Katastrofen var ett faktum. Påsen med kassetter och dricka åkte genast i golvet, varpå flaskan (alltid i glas på den tiden) sprack med ett ljudligt klirr.
   Ni musiknördar därute inser vad det betydde… Timmar och åter timmar av omsorg och kärlek… Allt var förstört. Som ödets ironi hörde jag då en man brista ut i sång inne i klassrummet: “turn around” följt av Bonnie Tylers hesa stämma: “every now and then…” Jag hade inte ens behövt leta efter något nytt band, jag hade haft rätt framme hela tiden, bara inte riktigt hittat.
   Jag lämnade det enda oförstörda blandbandet kvar i bergsprängaren till vinnarna i danstävlingen och alla de andra att slita med hälsan, tog min påse med band och dricka och glassplitter i en salig, kladdig röra och gick gråtande och bestört hem i den kalla höstkvällen.

Jag blev ovän med den mer pastellfärgade, radiovänliga och poppiga delen av 80-talsmusiken och kopplade där och då över till Accept, Maiden, Dio, Whitesnake och annat av den typen som jag sedan med några få undantag klamrade mig fast vid under hela högstadietiden. Det har tagit mig många år att åter knyta an till Bangles, Cyndi Lauper och de andra, men jag har äntligen bearbetat mitt trauma och i och med den nya tekniken, iTunes och lättheten med att skapa låtlistor högt och lågt, är jag nu tillbaka till Gå, även om jag kanske inte kommer inkassera några 4000. Det är svårt att bortse från den glada stämningen i radiopopen från mitten av 80-talet och det finns ju andra härliga minnen att gå tillbaka till än just skoldiscon. 

Dags att göra kväll för de mindre barnen. Vi hörs en annan dag.

Klass 2A

Jag har precis varit och lämnat sonen på skolan, första dagen i andra klass. Ny fröken, nytt klassrum, halva klassen nya kompisar… Mmm. Man minns själv, nya skolböcker, ny skolväska, olidlig spänning.
   För mamman blev det lite annat som upptog tankarna en dag som denna. Jag stod där lite vid sidan av och såg sonen springa runt med de andra killarna i klassen, lagom uppskruvade sådär, drack lite kaffe och tittade runt lite i folksamlingen i övrigt. Där fanns väldigt mycket vuxna människor, föräldrar till de andra barnen. Och så jag. Inte så vuxen känner jag för det mesta.
   För ett tag sen pratade jag med mamma om pappas 40-årskalas och konstaterade att hon då var lika gammal som jag är nu. Förvirrat tittade jag på henne och utbrast i ett: “men då var ju du vuxen ju!” För visst var det så? Mamma och pappa hade stenkoll på allt man behövde veta i hela världen. Alla sanningar. Själv är man plågsamt medveten om att det finns väldigt få sanningar som faktiskt gäller på riktigt. Hur ska man hålla masken inför barnen om det? SKA man hålla masken inför barnen om det? Det är skönt att gå på toaletten om man är kissnödig, rymden är väldigt väldigt stor och äta bör man annars dör man. Det mesta annat är upp till diskussion. Lite som Phil Dunphy i den underbara serien Modern Family säger: “Your parents fake their way through it, you fake your way through it, and then you just hope you don’t raise a serial killer.” 
   En annan sanning är att mellanbarnet hellre äter sin kritor än målar med dem (no shit), vilket kräver mammans uppmärksamhet här och nu. Ämnet att bli vuxen får - och lär -  jag återkomma till många gånger. Du där ute, känner du dig vuxen? Och i så fall, vad kännetecknar ett sådant tillstånd?  

Läs för fan!

I mitt första inlägg till denna blogg ursäktar jag min existens. Jag förkastar bloggare i allmänhet, ser ner på dem med förakt. Jag ber ödmjukast om överseende med att jag nu också fallit i fällan som om vore det ett smittsamt virus… (ordvitsarna  här är så många att jag får huvudvärk medan jag undviker att nappa på dem…)
   Flera av de vänner jag har som också börjat blogga, ursäktar sig på liknande vis. Ursäkta att jag tar upp plats i cyberrymden, du behöver inte läsa, för jag är inte så intressant, det är ju kul om du gör det, men för all del, känn dig inte tvungen (men stora tårar kommer att rinna nerför min kind om du ignorerar min ödmjuka önskan)…
   Om det nu är så eländigt, slog det mig idag, varför gör vi det då? Om vi känner sånt agg mot bloggare, varför då sälla sig till dem? If you can’t beat them, join them? Eller? Varför? Är det inte egentligen ett ganska enkelt, basalt behov av att OCKSÅ bli sedda och få uttrycka oss som ligger i botten? Om många bloggar som VI finner ointressanta, borde väl vi rimligen vara MYCKET MER intressanta? Och därmed värda att läsa? 
   Den självklara grundinställningen till min blogg blev plötsligt inaktuell. Om jag inte tycker jag värd att läsas, varför skriver jag då? Jag har väl också rätt att vara med och leka? Jag kan också räkna till hundra och leta. Förvisso behöver jag kanske tjejbollträt, men jag kan springa ganska bra. Låt mig få vara med; i vuxenvärlden ska ingen behöva vara den som alltid blir vald sist på gympan. 
  Så här kommer vändningen, det nya: Läs min blogg, för fan! Och berätta för alla du känner att DE ska berätta för alla de känner att de ska läsa min blogg (här nånstans tappar jag greppet om detta inlägg, penseln… öh pennan… öh… tangentbordet får eget liv) för jag är minsann minst lika rolig och intressant som alla andra! Annars får du en snigel på ögat (hela tiden avslöjar jag hur gammal jag är; många bloggare var inte ens födda när denna reklam gick på TV). Annars får du en tjottablängare mellan lysmaskarna och får åka pling-plong-taxi till plåsterhuset. Eller, lite Arga-lappen-inspirerat: Läs min blogg, annars må lopporna från tusen kameler hemsöka din säng. 
   Eller min personliga favorit, den enklaste: Den som inte läser min blogg ska dö.
   Frågor på det?   

Har man tagit sin diet på lite för stort allvar?

Jag är nu inne på min femte vecka med lchf. Hittills har inget hänt på vågen, men jag mår bra i övrigt, så jag tänker fortsätta ett tag till. Men jag undrar om jag inte åftt det på hjärnan ändå…
   Vaknade med panik här imorse efter en komplex dröm. Jag drömde att jag sov och plötsligt vaknade till, eller snarare fick medvetenhet, om att jag satt och åt en skål med müsli (strängt förbjudet enl lchf). Framför mig stod maken som glupskt slängde i sig en skål corn flakes (lika förbjudet det). Vi frustade och åt som om det gällde att smygröka; bara ingen ser oss…
   Jag fick så dåligt samvete i drömmen att jag vaknade. 
   Så nu blir det ägg och bacon till frukost och 30 piskrapp för att jag syndade. Typ? 

Igelkottens elegans, citat

“…människan lever i en värld där makten består i ord och inte i handling, där den yttersta kompetensen är att behärska språket. Det är fruktansvärt, för i själva verket är vi primater, programmerade att äta, sova, föröka oss, erövra och trygga vårt territorium och de som är mest lämpade för det, de mest djuriska bland oss, blir alltid lurade av de andra, de vältaliga som inte ens kan försvara sin trädgård, ta hem en hare till middag eller fortplanta sig ordentligt. Människorna lever i en värld som domineras av de svaga. Det är en hemsk förolämpning  mot vår djuriska natur, en sorts perversion, en oerhörd paradox.”

Än så länge är det inte pinsamt att vi pussas

Än så länge så omedveten om allt, den underbara 2-åringen. Häromdagen busade maken och jag runt i köket, småretades, kivades och pussades, uppsluppet på tonårsvis. 2-åringen satt under tiden i sin stol och väntade på att maten skulle bli färdig. 
   Efter en stund stannade vi upp och tittade på 2-åringen - vad skulle man kunna vänta sig för reaktion tro? En sekunds betänketid, sen sprack det lilla ansiktet upp i ett brett leende och så sträckte hon upp sin lilla tumme. 
   Vi fick alltså tummen upp av den lilla. Än så länge. Rätt som det är kommer det himlas med ögonen och vara “åååhhh, PINIGT…” och då gäller det att visa vem som egentligen bestämmer och pussa varandra inför deras kompisar. That’s right; we’re bad.   

Festivalfolk

Vi var ju på Way out west i fredags, som går att läsa i tidigare inlägg. Jag gillade det. Vi såg bara första 2-3 låtarna med Prince eftersom vi behövde skynda hem till de små. Och dessutom hade vi missbedömt kläderna och jag frös som en toka, hade tappat känseln i fötterna och med en trasig, kortisonbehandlad armbåge, var jag inte sugen på att dansa mig varm heller.
  Jag har dock förstått att det var en fantastisk upplevelse och det tror jag säkert. Jag kan ha lite svårt för en del uttalanden han gjort, den lille prinsen, och tycker kanske att han, liksom t ex Madonna, missat lite av vad det här med konst kanske mest borde handla om. Men musikmässigt är jag inte dummare än att jag inser storheten; karln är en begåvning utan motstycke. Och hade jag inte varit rädd att behöva amputera kroppsdelar efter att ha förfrusit dem, hade jag gärna stannat kvar.

Festivalen gav dock annat att fundera på för en sådan som jag, som var ung på 80- & 90-talet. Folk. Det var så mycket enklare då (inte i bemärkelsen “inte svårt”, utan bemärkelsen inte så komplext och nyanserat). Det fanns synthare (med inslag av en och annan depprockare och andra närliggande subkulturer som ett otränat öga nog tyckte såg likadana ut; svarta kläder och hår som trotsade tyngdlagen), och så fanns det hårdrockare-ish. En och annan övervintrad punkare syntes till i kulissen. Sen fanns det resten. Oftast var det rätt lätt att se i vilket av de tre lägren man kände sig hemma.
  Idag är det omöjligt att döma efter utseendet, det var enklare förr. Idag kan man ha hår från ena lägret, kläder från det andra och lyssna på musik från 26 ytterligare. Det är liksom ingen ordning. För en trebarnsmamma, lite tjejtantig sådär, är det svårt att hänga med i svängarna. Missförstå mig rätt; I’m all for it, men det finns liksom ingen enkel sanning längre. Var och varannan människa är tatuerad, alltifrån My little pony till klassiska ankare. Man smakar helt enkelt på alla godisarna i skålen och sen väljer man de man gillar, där det förr var antingen choklad eller lakrits.
   Ett annat pikant inslag i folkmassan är de rike. På min tid frotterade de inte med pöbeln på samma sätt. De höll sig i sin del av förorten eftersom de annars kunde komma för nära och smittas av den kusliga “vanligt-folk-bacillen”. Men idag glider de runt i folkmassorna med sin underliga klädsel. Barfota i seglarskor, de urtvättade jag-går-hemma-och-degar pastellfärgade chinosshortsen, kombinerat med proper skjorta och rosa alt babyblå pullover. Jag fattar ingenting. (Ungefär som plagget som ser ut som ett linne, fast med polokrage… Jag menar, antingen är det väl för varmt för polo om man vill ha linne och tvärtom?) De ser sådär skönt blasé ut, lite som att: “Nej, Noppe, Putte, Dudde o jag hängde runt på båten och skulle bara gå iland och köpa cigg, men vi hamnade visst här på festivalen istället. Noppe hittade 4 biljetter i fickan när han skulle betala ciggen.” Hade det varit för några år sen hade de väl stekt också (och DÄR avslöjade jag hur hopplöst efter jag är i såväl lingon som allt annat).

En annan sak jag inte hängde med på var att det plötsligt är det coola att vara fjortis. Jag har från säker källa (en fjortis, alltså) att det tydligen inte är så högt ansett att vara emo. När jag var ung var det fruktansvärt töntigt att vara mainstream, dvs vanlig enkel fjortis, medan de fräna subkulturerna (motsvarande dåtidens emo m fl) hägrade. Tiderna förändras. Det kanske inte ens finns subkulturer längre… Man kommer vara hopplöst tvåa på bollen när barnen blir lite större. 

Det har blivit helt annorlunda ute bland stora folkmassor, kan man sammanfatta. Jag gillar det och får väl krampaktigt klamra mig fast i periferin av utvecklingen så jag kanske kan se den på håll även om det är alldeles för sent för att hänga med i centrum av den.   

När mamman desperat tar till abstrakta argument

Följande utspelade sig för ca 6 år sen. Sonen var drygt två år gammal och hade kommit över mammans mobiltelefon. Han undersökte den på alla sätt en tvååring kan: går den att äta, kan jag slå sönder soffbordet med den, går den att spola ner i toaletten, kan jag okynnesringa till Namibia genom att bara trycka lite här och var?
   Naturligtvis var det inte första gången mamman och sonen gick en rond eller tretton över nämnda telefon och mamman hade utöver handgripligheter (helt enkelt ta telefonen från sonen) försöka med diverse argument: “Nej, du kan bita av knappar som du sen kan sätta i halsen, du gör märken i bordet, det är dumt om du ringer upp och stör någon så här vid 6-tiden på morgonen, det kan bli stopp i toaletten och då är vi utan toalett tills det är löst…” Argumenten, levererade i lugn och fin samtalston hade såklart ingen som helst effekt. Och hade garanterat inte haft bättre effekt om de skrikits fram för den delen.
   Denna dag var mamman trött på det mesta och kände ett sting av förtvivlan och desperation stiga i kroppen när hon såg sonens små knubbiga händer vant lattja runt med telefonen. När mamman närmade sig för att ta telefonen vände sonen effektivt ryggen till. Mamman hade nått vägs ände. Alla var trötta på samma gamla visa. Ett försök till en hostile take over ledde till att sonen skrek i högan sky, jättearg för att någon försökte beröva honom den bästa leksaken av alla. Hans hårda nypor klängde sig envist fast vid ena änden av telefonen, mammans grepp om andra änden blev allt svagare. I desperation, med förtvivlan i rösten, utbrast till slut mamman: “Har du någon aning om vad en ny sån kostar??!!! Jag får dra det från ditt barnbidrag!!”

Eller hur. Sonen stirrade likgiltigt på mamman innan han släppte greppet om telefonen. Blicken sa något i stil med att; jaha, nu har hon blivit galen, bäst att släppa innan hon tappar det helt.
   Man ska lära barn tidigt om pengars värde.   

Månen, Thåström och Hacke Hackspett

Jo, så det blev lite Way out west igår. Vi anlände lagom till sista två låtarna med The Hives, vilket var en perfekt sysselsättning i sensommarsolen. Vårt stora mål med övningen var ju såklart Thåström och i väntan på honom fyllde vi tiden med Santigold som jag inte hade nån som helst koll på innan, men som absolut väckte intresse. Efter det blev det en transportsträcka till Thåström. Lite Robyn för att fylla tiden, men sedan tog hungern över och jag hade redan hemma bestämt mig för att synda (hur lössläppt och by the moment blir det när man har bilen, NÅT kul vill man ju ha) och frångå min stränga lchf-diet med en belgisk våffla. De innehåller socker för en månad, men vad sjutton och just därför… Jag sökte länge och väl efter en vagn som serverade belgiska våfflor, men de enda våfflorna som till slut stod att finna var… trumvirvel… lchf-våfflor. Så gick det med det rebelliska upproret. Den kloka trebarnsmamman i mig tänkte åh, vad bra, men den delen av mig som fortfarande tror sig vara inte fullt så vuxen kände sig snuvad.
   Efter våfflan var det så dags för Sveriges i särklass bästa rockröst: Thåström. En mellanlandning på toaletten. Bajamajor. Alltid intressant. Kände väl redan när jag slutade åka till Roskildefestivalen i mitten av 90-talet att bajamajor inte var något för mig. Men well, nöden har bokstavligt talat ingen lag. Jag ställde mig lydigt i kön som trots allt matade på rätt bra och när det var min tur tillvisades jag en hytt och klev in. Men den otrevliga upplevelsen vändes till något ljust och positivt på en sekund. Någon under kvällen hade haft den goda smaken att lämna kvar ett nummer av serietidningen Hacke Hackspett (någon av de äldre besökarna misstänker jag) på toaletten. Lite litteratur till sin nästa, en oerhört medmänsklig handling. Tack, vem du än är.

Så Thåström. Jag har sett honom ett par gånger innan, lyssnat rätt mycket på allt fram till PLP. När han precis hade startat PLP och släppt första plattan såg jag honom. I min värld är väl det kanske inte PLP som är mitt favoritlyssnande med Thåström, men ändå. Han hade då den fantastiska humorn och härligheten att byta t-shirt innan extranumren (alltså inte bytandet i sig såklart, utan vad han bytte till), så han kom ut iklädd en t-shirt med texten “Vi vill höra Thåström sjunga på svenska” varpå de brände av en version av Blå Himlen Blues i hur låga bpm som helst. Låååångsamt och härligt var det.
   Efter PLP var det soloprojekt igen om jag förstått saken rätt, men då befann jag mig på en plats i livet då det inte gick att ta in nåt nytt, vare sig i musikform eller annat. Så första delen av spelningen var det inte så mycket jag kände igen. Men stämningen var på topp. Maken rökte cigarr och indränkt i ett moln av sötluktande cigarrök, la jag märke till att himlen var stjärnklar och att mörkret sakta sänkte sig. Det var en vacker fullmåne som mötte min blick när jag vände mig om mot scenen där lille prinsen skulle spela senare. Thåström väljer då att sjunga rock n roll är död, vilket värmde i den kyliga kvällen. Men sen… “Nånstans nere under jorden…” Du ska va president, minsann. Det var religiöst. “…dunkar hammarslagens sång, om hur solen värmer kroppar efter vintern lång”… Med fullmånen och cigarrdoften låg inte längre ett enda hårstrå åt rätt håll på hela kroppen.
   På storbildsskärmarna på scenen bakom lyste svart text på röd bakgrund, nåt i stil med “det är förbjudet att filma under konserten med Prince, vänligen respektera detta”. Självklart vill inte den lille diktatorn ha en situation där han inte har hundra procents koll.
   Lagom till att texten bakom försvinner, går bandet framför av scenen och Thåström blir kvar ensam med gitarr. Och. Spelar. Die. Mauer.
   Och där satt den. Kvällen var komplett. Efteråt tittade jag på min kollega från arbetet som stod alldeles bredvid och vi konstaterade tillsammans att Jaha, nu kan man gå hem. Han kan vara Prince och the Sign och The artist formerly known as bäst fan han vill den lille välpolerade amerikanske sprätten, kan aldrig toppa det vi just sett. I min bok.

Men, är man ändå på plats… Så efter ett intro som hade räckt för en hel världsturné gick han äntligen på, den lille prinsen. Naturligtvis klanderfritt. Välrepat, välspelat, snyggt. Har alltid gillat tjejerna han har med i bandet. Självklart är de dessutom snygga. Keyboardisten vacker som en dag och när man som andra (tredje? lite svårt att hänga med där) låt får höra henne sjunga (självklart som en gudinna, endast det bästa är gott nog) om… Ja… Är det en sång om Prince? Eller Gud? Förvirring kring ämnet uuppstår och maken och jag tittar frågande på varandra. Jag är trött i fötterna, fryser och säger till maken att jag är nöjd så.
   Överallt filmar folk prinsen med sin telefoner (funkade ju JÄTTEBRA det där, eller hur) och vi styr kosan hem till våra prinsessor istället.

En härlig kväll. En fantastiskt vacker fullmåne, en fantastisk spelning med Thåström. Och inte att förglömma den fantastiska medmänskligheten i att lämna en Hacke Hackspett till sin nästa inne på bajamajan. Två tummar upp.   

I afton dans och i november lite hångel

Det blir lite Way out West ikväll. Thåström är väl det tyngst vägande för min del, men är man ändå där kan man väl slänga en blick på Prince, den gamle hästen. Jag är ingen Prince-kännare, men ett och annat vore väl underligt om man inte kände igen. 

Det kom till min kännedom här om sistens att en av livets eror kommer göra sig påmind här i november då det gamla Goth-depp-bandet Sisters of Mercy ska komma till orten och slå an sina strängar. Ack ack… Nog minns man den dagen, i maj 1991, när man som pigg och het blott 17-åring, slog sig ihop med några andra för att vallfärda över Svea Rike för att se Andrew Eldritch och hans vapendragare spela i Hultsfred. Sedan dess har jag inte sett dem live. Och nu är det fler år sen jag såg dem, än jag hade levt INNAN jag såg dem 1991…
   Ett minne från den konserten var den stenhårde (jag vill ju minnas det som att musklerna var större än Benelux-länderna sammanlagt) unge mannen som slängde lystna ögonkast efter en där man stod i publikhavet medan Andrew ålade runt på golvet till This Corrosion. Den unge mannen tog till slut mod till sig och släntrade över till mig och hånglade helt ogenerat upp en något överrumplad mig i brygga…. Ah… Vilka tider… Sånt som bara kunde hända där och då. Nån låt eller två senare, minns inte riktigt hur det gick till, fick han min adress och sen drog han lika hastigt som en löning i mellandagsrea. En mörk, farligt härlig främling i ett snabbt möte. The stuff movies are made of…
   Jag vårdade minnet av detta heta möte (värdigt några sidor i den tidning som på min tid hette Starlet - har ingen som helst aning om vad motsvarigheten heter idag, men det lär ju vara betydligt mer vågat nu än då), vårdade det ömt i mitt inre en tid och mannen ifråga fick någon slags rockstjärne-otillgänglighets-status som bara gjorde det hela så oändligt mycket bättre.
   Det gick några veckor. Och sen fick jag ett brev. Från den unge mannen. Och nej. Där dog drömmen. Så illa klumpigt skrivet, kunde trott det var en 10-åring. Infantilt, illa stavat och osammanhängande. Vilket jag hade kunnat ta om inte brevet i fråga på något konstigt sätt dröp av ömma kärleksförklaringar till undertecknad. Varför? Vi hade inte växlat ett ord. Drömmen, allt det spännande, det härliga, ouppnåeliga, otillåtna (jag var bara 17 och på den tiden hade man inte mycket koll som 17) och fantastiska med den hårde mannen, främlingen i natten stendog på en sekund. Han skulle ju vara fruktansvärd, skrämmande otäck och hemskt vacker på en gång. Inte valpaktigt kär.
   Förkrossad slängde jag brevet direkt. Damn you, för att du sabbade det minnet, det som gjorde Sisters of Mercy-spelningen i maj 1991 till något av det bästa.
   Nu ska de spela igen i november och jag tänker, 20 år sen, det kan bli kul. Och min älskade älskade make ska med, även om genren i sig kanske ligger lite utanför hans normala comfort zone, men det är sånt han gör för min skull. Och jag vet att det inte kommer vara så svårt att smyga till sig lite hångel då igen. Med den bäste hånglaren av alla dessutom. Jag längtar redan.
   Dags att göra sig i ordning för kvällen begivenheter. Kanske kan jag få min skadade armbåge att böja sig såpass att jag tom får på lite mascara. Och vädret verkar bli najs också (kanske slipper vi Purple Rain för att klämma fram lite påklistrad ordvitsighet). Vi hörs. 

Pojken och droppet

Här kommer ännu en härlig historia om vad den älskade sonen sagt. Det finns mycket att ta av. Jag är bara rädd att det kommer bli lika mycket förtvivlan ju äldre han blir, som glädje när han var mindre.

Det hela utspelade sig en sen höst när lille S var 4,5 år gammal. Stackaren hade fruktansvärt ont i magen och var hemma från dagis. Han åt och drack ganska bra vilket fick mamman att tro att han nog inte var så sjuk ändå. Fram på eftermiddagen tappade han dock humöret alldeles, kröp ihop i soffan och grät. Mamman smekte hans rygg för att trösta, men när hon kom åt området kring njurarna skrek S i högan sky. Mamman ringde då till A och sa att det var dags att åka till sjukhuset.
   En snabb undersökning senare på lokala akutmottagningen ledde till en remiss till ett större sjukhus i tron om att det kunde handla om blindtarmsinflammation (“va? blind i tarmen? Mycket skit han slipper se” muahahahaaa Magnus o Brasse).
   Vi blev inlagda för bevakning under natten då sonen var rätt medtagen och ledsen med feber som var knappt mätbar. Sköterskan skulle sätta dropp och smorde in båda armvecken med embla-salva (eller vad eländet nu heter). När hon skulle sätta nålen tittade hon i de båda armvecken för att se vilket som verkade lättast att jobba med, men fick efter en stunds studerande konstatera: “de ser ju lika fina ut båda två”.
   Sonen, med sina modiga 4 år, rak som en fura i ryggen om än med panik i blicken inför vad som komma skulle, svarade då med en självklar axelryckning: “Ja, jag har ju haft dem lika länge”. 

Mamman andades ut lite grann. Har han kvar sin förmåga att ge svar på tal, är det ingen fara med honom. Och sköterskan, hon kom av sig och fick gå ut på ett kort ärende innan hon kunde sätta droppet. Ett dropp som mamman sen fick släpa med in på toaletten då hon assisterade sonen på hans oändligt många toalettbesök den natten. Blindtarmen mådde prima, och så även sonen morgonen efter.    

Pilates och promenader is the shit. Gamla kläder gör en ledsen.

De som känner mig vet att jag hatar shopping med ett kallt, dovt, isande hat. Ibland är det dock så illa nödvändigt. Som nu t ex. I helgen som gick tog jag mig an en annan ångest: rensa garderoben. Jag har, de drygt 3 senaste åren haft alla storlekar man kan ha. Självklart inte på riktigt, men nästan. 
   Julen 2007 började jag träna efter att ha fått veta av läkare att jag haft diskbråck som läkt av sig självt, men lämnat efter en snedvridning av muskulaturen, som endast kan komma till rätta med hjälp av träning. Den som känner mig vet att jag också hatar träning med ett kallt, dovt isande hat. Men, kronisk smärta i ryggen med domnande vänsterben som följd innan man ens fyllt 35 kändes föga lockande - träning it is. Några år innan det hade jag tittat på TV-shop i ett svagt ögonblick och i ett ännu svagare ögonblick beställt också; pilates à la tanten Mari Winsor. Hennes baspaket Winsor Pilates stod där i bokhyllan och lockade och pockade och läkarna gav tummen upp för denna träningsform för min bleka, förslappade lekamen.    
   Jag började så att tvinga mig igenom ett Pilates-program vid minst 3 ggr/vecka. Basic-programmet är 20 min långt och det är svårt att hitta nåt att skylla på varje dag så att man inte ens skulle ha 20 minuter över. Särskilt som att jag iaf kan göra Pilates och sen gå och lägga mig direkt. Man behöver inte stressa ner som efter annan träning. Efter att ha kämpat på med basic-programmet i ett par veckor kände jag mig mogen för det andra, mer avancerade 50 min programmet som fanns med i samma paket. Ja. Jo. Eller hur. En stor del av det skrattade jag mig bara igenom första gångerna. Jag tittade på de fina före detta balettdansöserna och insåg att nej. Den formen kommer jag aldrig upp i. Mina leder kan inte böjas i de vinklarna utan att gå sönder och jag har faktiskt barn att tänka på… Nå, jag gjorde det jag kunde och efter ytterligare några veckor kunde jag väldigt mycket mer än jag trodde när jag började. Fast vissa övningar kommer jag skratta mig igenom resten av livet. As if. 
   Jag började surfa runt efter mer Winsor Pilates och självklart har tanten Winsor gett ut en uppsjö program. Jag investerade i några som koncentrerar sig på olika (för mig) problemområden; bun & thigh, ab sculpting m fl. Jag tränade på med en dåres envishet, ca 2-3 timmar/vecka. Detta kompletterades med 1-2 kortare promenader per vecka. Redan efter 5-6 veckor var jag mycket bättre i ryggen, benet domnade inte och jag var mycket smidigare i hela kroppen. 3 månader senare hade jag minskat midjemåttet med 9 cm, och vikten hade minskat med ca 5 kilo. När våren kom minskade jag ner på mängden Pilates och ökade på med promenaderna istället. På loppet av 7 månader hade jag gått ner över 7 kilo (från 71 till 63,5), minskat midjemåttet med 16 cm (från 96 till 80) och hade plötsligt samma storlek som i gymnasiet. Från storlek 42 till 38, från en lagom large till en liten medium, ibland tom small. 
   Men så blev jag med barn. Ammade. Flyttade. Opererade foten. Och blev med barn igen. La på mig 7 kilo mellan graviditeterna och ytterligare ett par till nu efter den sista. Så nu är utgångsläget 81 istället för 71 och målvikten 63,5 kan nog inte vara annat än ett minne blott. Men det som mötte mig i spegeln i plagg efter plagg jag provade i helgen gjorde mig bara ledsen och bedrövad och stundtals äcklad. Det handlar inte om att döma andra och deras vikt, utan om att vara en smal person från början och att inte på något sätt kunna identifiera sig med spegelbilden: vem är hon? En sak vet jag; det är då inte jag i alla fall. Så jag har nyligen börjat med Pilates igen. Det är inte lika enkelt att få till 2-3 timmar/vecka med 3 barn som det var med bara 1. Men skam den som ger sig. Och så lite lchf på det, så hoppas jag plocka av dem, kilona, ett efter ett. Jag kanske inte alltid vinner slaget, men jag ska vinna kriget och återigen gilla den jag ser i spegeln. Som jag läste i en tidning apropå post-graviditetskroppen: “jag gillade mig själv innan och jag vill hellre hitta mig själv igen än lära känna något nytt jag”. Hej kompis, gött att se dig, det var länge sen…     

Mamman, kortisonsprutan och ångesten

Det är en handikappad kvinna som idag öppnar sin blogg. Jag har i över två månader haft ont i höger armbåge och fick till slut pallrat mig iväg till läkaren. Diagnosen ställdes snabbt och enkelt: en klassisk tennisarm. Det var ju synd att jag måste sluta med tennisen då, sa jag (lika givet som amen i kyrkan) och alla var med på att jag aldrig spelat någon tennis. Ett sånt där “skämt” som man liksom bara måste säga, lite lagom tvångsmässigt. Jag kan inte gärna sluta med det som egentligen vållat skadan: att lyfta och köra dubbelvagnen hit och dit.
   Jag blev givetvis erbjuden en kortisonspruta och jajamen, tänkte jag, det ska man väl ha varit med om här i livet. Det ska göra väldigt ont har jag fått höra, så SHOOT, tänkte jag. Några minuter senare var jag färdigsprutad och klar och kände just inte så mycket. Bedövningen i sprutan fungerade alltså mycket bra. 
   Jag fick sköööööna värktabletter också av den snälla farbror doktorn. Tramadol eller vad de nu hette, bra skit. Jag tog en fram på kvällen och sov alldeles finfint på natten, tog en till tidig morgon och sov därför finfint större delen av dagen igår också. Inget ont utan något gott, jag passade på att ta med det minsta lilla barnet och myste med henne när hon också behövde sova.
   Nu är det dock så att jag har lärt mig att jag inte tål såndäringa morfingrejs när det ska ur kroppen. Jag har fått morfinpreparat vid några tillfällen och reagerar mycket dåligt på det. Första gången var när jag opererade hallux valgus (aka kärringknöl på foten) för drygt 10 år sen. Jag var dålig i ett dygn efteråt, illamående, ångest, kallsvettig. Andra gången var när jag skulle föda andra barnet. Jag hade haft förvärkar ett bra tag och inte sovit så mycket så jag erbjöds en fin liten morfinomgång för att få vila innan slutspurten. Puhh…. 4-5 timmar ren ångest, illamående, svettningar, panikkänslor. Och sen en förlossning på det, alltid götta. Tredje gången var när jag skulle operera andra foten för hallux valgus, men då hade jag äntligen lärt mig läxan och sa att det där med morfin funkar inte så bra. Jag fick då en grogg på annat mysgott när de sövde mig och den gången gick det mycket bättre. Jag fick åksjuketabletter också att ta efteråt, vilket gjorde susen. 
   All denna kunskap var dock som bortblåst igår. Kallsvettig, arg, med lätt panik, trött och illamående led jag mig igenom dagen igår tills eländet släppte fram på eftermiddagen. Och jag sa då till älskade maken att jag får allt ha bra mycket mer ont för att det ska vara värt den avtändningen. Och jag kan då förstå missbrukare, att de gör vad som helst för att slippa gå igenom det. Som i deras fall dessutom sannolikt är tusenfallt av det jag känner.
   Så nu har jag ont istället, men mår skapligt i övrigt, så det är ok. Och nästa gång jag får morfinpreparat ska jag ha stashat upp med åksjuketabletter också, annars är det bättre att andas sig igenom smärtan (eller hur…)
   En dusch. Om jag nu lyckas. Jag har så ont att jag inte kan trycka ut tvål ur flaskan och jag är sådär ruskigt högerhänt att jag inte ens kan koka ägg med vänstern. Men i nöden prövas vännen, så då får maken bekänna färg och hjälpa mig om det inte funkar. Önska mig lycka till.