Helt symptomatiskt väntar jag in tolvslaget i mysbyxor

Det är dags att göra bokslut för den här gången. I eftertankens kranka blekhet.
   För egen del har jag hunnit vara alldeles för mycket i kontakt med vården 2013, så mina nyårsambitioner (löften är ingen idé, men en ambition kan man ju alltid ha) nästa år blir följande:

   Att jobba lagom mycket
   Att trivas bättre med mig själv som människa
   Att inte behöva lika mycket vård

Jag tror de tre hänger tätt ihop alla dygnets timmar. Lyckas man med de två första, har man större chans att lyckas med det sista.

Jag är trött efter att ha spänt mig inför kvällen och funderar helt ärligt på att gå och lägga mig. Men det är väl ingen idé då det börjar väsnas och smälla lagom till att jag skulle hamnat i djupsömn.
   Maken är kvar på fest och jag tog giget att gå hem och ta hand om kidsen. Som introvert är inte det en så dålig deal som det kan verka. Helt ärligt. Tvärtom, ett riktigt klipp.
  Jag har gjort bort mig tillräckligt för i år och snart börjar ett nytt; jag behöver inte klämma in mer dumheter att säga/göra de sista brinnande minuterna.

Vi ses nästa år. Med hopp om ett gott nytt sådant.    

Nyårsafton och INTJ gör sig redo att känna sig som den mentala elefanten i rummet

Jodå, om någon missat det kan jag säga att det är nyårsafton. Sista rycket för 2013. 

   Igår kväll innan jag somnade låg jag en lång stund och funderade över ett läsvärt och kvalitativt inlägg om 2013, en krönika om ni så vill. Och jag hade lite grejer på gång, lite schyssta reflektioner över världen vi lever i och året som snart gått. 

   Men se, så blev det nyårsafton och vi är bortbjudna på middag. Och INTJ Strängs hjärna går då fullständigt i baklås. 

   Det är flera år sen sist jag skulle bort och träffa nya människor i ett socialt sammanhang utanför arbetet. 

   Och det är inte mammas gata. Jag är inte fisken i vattnet, utan ligger och tjippar efter luft på bryggan. Som introvert är detta svåra saker, mentala berg att bestiga.

   Jag tillbringade en dryg timmes promenad med att fundera över vilken ögonskugga jag ska använda. Som om någon skulle se det. Eller bry sig. Jag vet.

Om två timmar ska vi vara där. Det är dags att skrapa ihop smulorna, ta en dusch och välja. Ljusare grå eller mörkare grå ögonskugga. Svåra saker. 

Jag är min egen mentala elefant i rummet dagar som denna. Och det finns inget att säga om det, för det är bara jag som ser den. Det känns ensamt.

Skål och gott nytt år alla. Jag får skriva den där viktiga och tänkvärda krönikan en annan gång. 

Pussel och pussel

En kompis till mig la igår upp en bild på fejsbukk. Varje jul pusslar han helt traditionsenligt ett pussel och igår var han klar med 2013 års prestation. Jag tror de brukar vara i storleksordningen 1000-2000 bitar. Perfekt lagom. När jag såg bilden knöt det sig i halsen. Ni förstår, jag är också en pusslare. Jag älskar att pussla. Ovanstående vän hjälpte mig med en programvara en gång och gav mig inloggningen Pusselknarkare. Det ligger väl något i det.

När jag väntade andra barnet pusslade jag mig igenom sista 2-3 veckorna. Härligt.
   När jag väntade tredje barnet pusslade jag också. Då syntes andra barnets lilla hand likt ett periskop sökande över bordskanten för att komma åt de åtråvärda bitarna. Men det gick bra.
   När jag väntade fjärde barnet fanns det alldeles för många små hjälpsamma händer här för att det skulle vara genomförbart.
   Pussla. Tid för kontemplation. För mig ett meditativt tillstånd. En bra kaffe, lite bra musik, förlora kontakten med tid och rum. Andas in, svettas ut.
  Jag undrar, när kan jag få tillfälle nästa gång? Att korka upp ett riktigt bra pussel? Jag har några på lut i förrådet. Bland annat ett 3000-bitars med motivet Seattle skyline by night. Det innebär att ca 2500 av de 3000 bitarna är i olika nyanser av mörkblått och därför har jag dragit mig lite för att ta mig an det. Men jag hoppas kunna pussla det innan synen blir för dålig på gamla dar...
   Och jag är alltid på jakt efter nya, schyssta pussel. Star Wars-motiv, Pink Floyd, Beatles och Bob Marley pryder väggarna här hemma. Och även Escher-motiv. Nej, jag pusslar inte gulliga kattungar eller slott i Österrikiska alperna.

På senare tid är det enda pusslet jag hinner ägna mig åt det här:

(Lägg gärna extra märke till kolumnen längst ut till höger: "Matsedel". Eller hur.)
Livspusslet (för övrigt ett ord jag avskyr, hur beskrivande det än är. Jag avskyr det på samma sätt som jag avskyr vinnarskalle, fullständigt vedervärdigt. Jag avskyr också ordet tänk som ett substantiv, som ersättning för sätt att tänka. Och är vi ändå på avdelningen usch, har på senare tid cementera dykt upp och hamnat på modet för än det ena, än det andra).
   Och livspusslet är inte tid för kontemplation och definitivt inte något meditativt tillstånd. Det är en cirkus i sprakande färger, ett ständigt larm som borde få myndigheter att reagera. Ett konstant plingande, plongande och blinkande flipperspel där hela familjen är en uppsättning kulor som studsar fram och tillbaka. Och sen råkade vi lägga i några femkronor för mycket också, så det är många kulor som studsar samtidigt. Och jag tror, trots alla mörkblå nyanser... Seattle skyline by night... Kom tillbaka, allt är förlåtet.

INTJ, nattvak och helamning i 9 månader

Om jag räknat rätt är vårt minsta barn 9 månader idag. Och äter inte mat. Så gott som. Utan bara mig. 
   Jag längtar så väldigt efter att få ha mig själv ifred. 
   Som introvert behöver jag ha utrymme. Tid och plats för återhämtning. Reflektion. Omgruppering. Till att andas ut och ladda om. En luftspalt på 5 cm kring min fysiska person hade smakat fågel. Hur mycket jag än älskar mina barn, orkar jag inte att ha min sfär överbefolkad hela tiden. Det äter upp all min energi. Jag har aldrig tidigare varit så trängd som nu. Det vankas personlighetsförändring och utmattningssyndrom.    

Så ibland, som idag, önskar en betydande del av mig att jag skulle vakna upp imorgon och så är det den 27:e december 2017 istället. Då är det minsta barnet drygt 4,5 år och de mest intensiva åren i form av jagharminabehovochjaghardemnuochbaradukanhjälpamigmeddem är över. Då krävs annat, det vet jag. Men man kan också säga att du får vänta en stund. Och den där fasen då man ligger stel som en pinne i jättekonstig ställning i sängen för att lilla bebisen inte ska vakna om jag kanske ens råkar andas... är också över. 

Nu är det natt både ute och inne, både i hjärta och sinne. Då barnen varit och är sjuka, blir belastningen såklart större. Den minsta har helt hamnat ur sömnmönstret och tycker nu det är klädsamt att vara vaken mellan ca 23.00 och 03.30. Och helst vill hon övningsgå alla de timmarna. Ischias och diskbråck. För att inte tala om de envetna ihållande foglossningarna som jag trodde skulle gå över när hon inte längre var kvar på insidan.
   Jag vill bara förtydliga för er därute som tror att maken Sträng är en slappis, så att jag är helt själv med detta nattvak, att så är inte fallet. Maken Sträng har de senaste dagarna absolut gjort sina nattskift med de andra två små.   

Nejdå. Jag är inte bitter. Inte alls. Inte det minsta. Neeeeejdå. Men jag har några uppslag till Lars Norén om han skulle få soppa torsk. 
   Jag läser följande på Wikipedia om Lars Norén (saker jag aldrig trodde skulle ske: att jag sitter vaken halv tre på natten och dammar av mina kunskaper om Lars Norén): Hans senare verk kretsar kring möten och tid i mänskliga rum. Hans pjäser är ofta på ett unikt sätt skrivna likt en sorts närmast ändlös intern dialog. 
   Pang på rödbetan. Kunde inte sagt det bättre själv. Jag skulle just nu vara en otrolig side kick. 

Nehej. Jasså. Annars då? Jodå, så atteeee... Och bilen går bra? 
   Medan ni andra förhoppningsvis har en läkande natts sömn, ska jag gå och titta till det lilla barnet som för ögonblicket sitter i hallen och tuggar på ett par skor. Och sen kanske jag ska försöka använda tiden till något konstruktivt. Som till exempel att fräscha upp mina kunskaper i oregelbundna franska verb, företrädesvis tempusformen passé simple? 

Ursäkta. Jag ber att få tacka för visat intresse. Nu hör jag att barnet försöker äta upp julgranskulorna. Jag återkommer tillsammans med mitt förstånd. Om jag skulle råka hitta det nånstans här bland gömmorna. 

Vems är presenten?

Funderar idag över begreppet rättvisa. Finns det egentligen? På riktigt? En universell sanning som säger exakt vad rättvisa är? Öga för öga, tand för tand. Inte vet jag. Till den som har, skall vara givet. Det är en fråga som kräva rödvin. I mängder som är direkt olämpligt för mig att konsumera, såsom varandes en ammande kvinna.

Jag tänker också på det filosofiska spörsmålet kring den berömda presenten... Om någon ger dig en present du inte vill ha, vems är presenten då? Man måste inte ta emot en present som man inte vill ha.

Och det är lite där vi landar en mellandagskväll som denna. Med ett konstaterande att det inte finns någon rättvisa, annat än som en mer filosofisk debatt med föga koppling till verkligheten. Och att folk slänger in oönskade presenter i ens liv för jämnan. Oftast hinner man inte ens reagera eller se att det var en present innan man redan har den i knät och den har blivit en del av ens liv.

Kvar är besvikelse och en utmaning för en själv som människa att förhålla sig till livet och sina egna värderingar. En fråga om när det är dags att ta strid, att avgöra vad man har att vinna eller förlora och om det är värt det. En fråga om vem är jag, vad står jag för och hur långt är jag beredd att gå för det jag tror på. Och om jag får frågan från mina barn en gång i världen, om de undrar vad meningen med livet är, ska jag svara dem just det. Att lista ut vem man är, sin plats i tingens ordning. Att ta sig en rejäl titt i spegeln. Attse alla sina sidor, bra som dåliga. Acceptera detta hos dig själv.
   Om  man sen tycker det är värt att leva ett liv för att ta reda på det... det är en annan sak. Och det tar vi en annan gång.
   God fortsättning.

All I want for christmas is Kåvepenin

Julen är över. Tiden går fort när man har roligt. Och så roligt som vi har. Herrenadå.
   Vi började egentligen ha riktigt kul redan på onsdagen före jul med att snart 3-åringen från sekund till annan gick från att vara lite febrig och hängig till att skrika ut sin ångest i högan sky och ta sig för örat. Maken satte henne i bilen och åkte till akuten, kom hem nån timme senare med konstaterad dubbelsidig öroninflammation. Stackars lilla barn. Kåvepenin efter viss motstånd och sen i säng.
   Dagen efter vissnade 4-åringen fram vid lunch, febern sköt i höjden och hon deppade till rejält. Men eftersom hon inte hade ont någonstans lät vi henne vara. Ungen är väl förkyld, liksom... Ingen bättring syntes till och helgen passerade i revy. På måndag eftermiddag, dagen före julafton, var hon knappt kontaktbar och hostade som en uteliggare. Maken satte henne i bilen och ilade till akuten.
   Diagnosen ställdes till dubbelsidig öroninflammation och dubbelsidig lunginflammation. Inga halvmesyrer här inte. Ska det vara, ska det vara. Vi går all in. Som alltid. Kåvepenin efter viss motstånd och sen i säng.
   När läkaren i fallet ovan fick nys om att vi dessutom hade ytterligare ett litet barn (9-månadersbebisen) som var lite febrigt och hängigt, föreslog han att vi skulle komma in med henna dagen efter också så att han fick kolla upp henne. Eftersom det brukar vara lugnt på akutmottagningen på julafton, som han sa. Sagt och gjort, strax efter kl 8 på julaftons morgon stämplade fru Sträng in på närakuten med lilla utslagna bebisen på armen. Strax därpå ställdes diagnos innefattande dubbelsidig öroninflammation. I detta fall hade dessutom trumhinnorna redan hunnit spricka. Jag frågade om det lilla barnet vidare kunde tänkas ha lunginflammation och läkaren svarade att det inte var någon större poäng att reda i det ytterligare, men eftersom hon hostade så var det väl inte omöjligt. Men det är samma penicillin med samma dos och lika länge, så det blir samma behandling i vilket fall. Så, för tredje gången på mindre än en vecka, i med Kåvepenin efter visst motstånd och sen i säng.

Där har ni det. Tre dubbelsidiga öroninflammationer och minst en lunginflammation. Man kan säga att vi hade triss med option på en kåk i sjukdomar, än är inte helgerna slut, så det kan hända att vi får tur. Det familjen Sträng tydligen mest önskade sig denna jul var Kåvepenin. Otippat.
   Såhär kul har vi faktiskt inte haft sen vi draggade efter mormor i fel sjö.

Jo alltså det här med depression

På senare tid har flera av mina vänner (och alla ni andra) haft vänligheten att posta diverse tydliga bilder om hur det är att ha en depression. Ni har kanske sett bildspelet med den stora svarta hunden.

Svarta hunden

Och lite annat. Det är så lätt för er därute som inte vet riktigt hur det känns när man är där i botten av brunnen att klämma ur sig ett: Äsch, i-landsproblem eller kanske ett Ja, men du har ju haft mycket omkring dig nu ett tag. Men så enkelt är det inte.
   Du frågar Hur är läget?
   Jag vill svara Det är nattsvart och tungrott. Jag mår skit och ifrågasätter starkt poängen med en fortsatt existens. Jag vill gråta varenda vaken timme och det är ett lika stort problem att välja strumpor på morgonen som att det finns barnprostitution. För att min hjärna funkar nämligen inte längre normalt och kan inte sålla prioriteringsriktigt bland alla impulser. Jag kan inte sova eftersom jag inte finner min plats i tingens ordning. Har du funnit din? Men annars är det bra. Själv då? Bilen går bra?
   Inför ett sådant svar står du tyst. Och det blir knepigt för alla. Så i alla fall jag tenderar att fokusera mitt gnäll på handfasta, konkreta saker. Som att barnen är sjuka, att det är knepigt att fylla i ansökan om föräldrapenningen på Försäkringskassan, att familjelogistiken är svår. Jodå, det lunkar på. Det har varit lite mycket på jobbet det sista. Nattvak med barnen. Och så är det ju julstök, du vet hur det är. Man är trött. Ska bli skönt med lite ledigt. 
   På det kan du bekvämt svara Var nu rädd om dig så du inte tar ut dig för mycket, det gynnar ingen. Hoppas du får tagit igen dig över helgerna. 

Sanningen är att bilden nedan beskriver hur vi mår, vi som periodvis släpar på den stora svart hunden. Och nej, det handlar inte om morgontrötthet. Det handlar om hur hela livet känns. Allt ifrån att välja strumpor till stora, viktiga beslut för familjen eller på jobbet. Bilden illustrerar matchen hjärnan måste gå tusentals gånger varje dag.

För så här är det. Jag är inte dum i huvudet, Jag är inte inkapabel att se lösning på konkreta problem. Det är inte så att jag inte klarar av att fylla i dagisschemat. Det är inte heller så att jag tycker synd om mig själv för den situation jag satt mig i. Jag är väl medveten om att de problem jag har är att betrakta som i-landsproblem. Avfärda mig inte så enkelt; det visar mer ditt tillkortakommande än mitt.
   Jag pratar om mina konkreta problem, för de abstrakta förstår du inte om du inte varit där själv.

Det är juletid. En stor påfrestning för oss klensinnade. Och det är här du hittar oss lättast.

 

Jag kanske är mer ball än ballerina. Hoppas jag.

Hittade följande bild på internet, denna ständiga källa till nya uppslag. Det är en vacker bild, fullständigt häpnadsväckande och fantastisk.

   Vackra kvinna. Vackra mage. Och nej, jag kan inte alls identifiera mig med det. Så såg det inte ut när jag var i välsignat tillstånd. Ingen av gångerna. Alls. Jag må vara många saker, men graciös är inte en av dem.
   Men så är jag ingen ballerina heller. Jag får nöja mig med att vara ball. Där tar det stopp. Om ens det.

Doris och jag

Idag är första dagen på julledigheten för i år. Jul. Det är inte bara fest alla gånger. Sånt här är slitsamt för en INTJ.
   Vi kryddar det hela med sjuka barn. Dubbelsidig öroninflammation på den ena och de två andra griniga och under isen med feber. Det känns som att jag kommer få amma det minsta barnet tills hon flyttar hemifrån.

Men man har inte så mycket annat val än att lyssna till kloka Doris i Hitta Nemo. I såna här lägen. Är det. Bara. Att:
   Fortsätt simma, fortsätt simma, fortsätt simma.

Koppla på autopiloten. Det är dags för nästa hållplats. Klä granen.

Fotomodell på gamla dar

Torsdag morgon. Den gråa västkustdimman ligger som en blöt filt över tillvaron. Jag har dragit mig undan för en lugn stunds egentid på toaletten. Eftersom vi har två barn som plötsligt kan få för sig att låsa dörren inifrån och sen drabbas av panik när de inte kommer ut, har vi inget lås. Jag hade tänkt tillämpa bajsregeln (den om att det är den möjlighet man har till egentid i ett hem med 4 barn när den andra föräldern också är hemma; då är toaletten en fristad) istället.
   Plötsligt, lika oväntat som oönskat, öppnas plötsligt dörren av en glad 4-åring. Inte bara står hon där med sitt solstråleleende, utan hon är dessutom utrustad med en iPhone (av äldre modell där de kan spela Dora-spel så skjortan står rakt ut). Glatt håller hon upp den och innan jag hinner reagera säger hon: "Jag ska bara ta kort på dig mamma!" I nästa sekund blixtrar det till och där är jag fångad som ett rådjur i strålkastarljuset där jag sitter i all min bleka härlighet. När jag är som allra mest till min fördel.

Egentid, bajsregel, my ass. Bokstavligt talat. Här finns ju bilder att ta, ögonblick att föreviga. Tänk att jag skulle gå och bli fotomodell såhär på gamla dar.

Om det varken är kul eller särskilt sevärt då?

Ok. Så livet är en bussresa.
Den startar på hållplats A.
Sen går den till B och så vidare, en i taget. Vilken bokstav som blir den sista vet man sällan innan. Som tur är.
Men, vissa dagar känns det som att man lika gärna hade kunnat bestämma att sista hållplatsen var där man själv vill istället.
De där hållplatserna... har inte varit mycket att ha. Någon här och där har varit trevlig. Skapligt väder och vacker utsikt.
Men över lag har det inte varit mycket att hänga i granen.
Jag är en sån som har svårt att supa in omgivningen. Det är få saker som biter sig fast i minnet, som berör och berikar. Finns det något större, högre, kollektivt medvetande som har nytta av det jag själv inte är förmögen att värdesätta? Om inte, vad gör det då för nytta? De unga gör ändå de gamlas alla misstag, så är nu livet en gång beskaffat, så vem tjänar på det?
Livet blir mest som en resa från A till Ö (kanske stannar min resa på T eller så hinner jag med de små bokstäverna också, det vet man inte) där varje hållplats är något som bockas av på en lista snarare än något som upplevs.
Jag kommer inte för att se; jag kommer för att ha sett, som någon sa.

Om en vecka är det julafton. Vilken fest.

Ibland är det mörkt

Jag mår illa ibland. På riktigt, som vi så modernt uttrycker det. Like a boss. Like nobody's business. Jag blir paralyserad. Systemen kopplar ner, det känns som att benen inte kommer bära. Jag ser ingen väg ur någonting, det blir knepigt att ens vika ihop tvätt - vilka kläder hör till vem?

Ibland, om det går, dvs att jag har maken hemma som kan ta alla kidsen, får jag gå och lägga mig. Jag är dålig på att må illa. Jag får ångest och gråter. Tycker manligt synd om mig själv. Jag hade vilken dag som helst hellre lidit mig igenom samma mängd timmar med förlossningsvärkar. Skojar inte, är helt allvarlig. Jag har fött 4 barn, jag vet vad jag pratar om.
   Jag tänker att jag kanske är sjuk på riktigt. Att jag är sjuk i någon av de där sjukdomarna som innebär att man får rensa upp bland sina papper och allt gammalt julpynt man lämnar efter till de sina.
   Jag tänker, är det nu det händer? Är illamåendet och olustkänslan förvarningen? När som helst brister ett blodkärl i huvudet och så är det tack och adjö. En gång för alla.
   Kroppspulsådern? Då går det på ett kick, har jag förstått. Lika bra det. Ska det vara över, kan det lika gärna vara över utan att jag hinner fatta.
   Eller, om man inte vill vara så dramatiskt, är detta förstadiet till en psykos? För där jag ligger och kallsvettas, är jag beredd att göra vad som helst för att det ska sluta. Jag kan göra precis allt som den lilla rösten i huvudet, den lilla gubben med hornen och treudden på axeln säger. Ta av mig kläderna och springa naken skrikande könsord runt kvarteret? Slita av mig håret? Ta en promenad i svarta kläder på motorvägen en mörk decemberkväll? Helt apatiskt och robotlikt, samla ihop plånbok och bilnyckel, lämna hemmet utan att tilltala någon? Lämna och aldrig komma tillbaka, aldrig se bakåt? Uppåt framåt, göra något nytt, något annat, ctrl+alt+del?
   Men något, vad som helst. Jag kan tänka mig att vara ganska radikal. Skaffa ny identitet, bli en kuf (som om jag inte redan är det), flytta till en stuga på landet utan el eller vatten. Bort.
   Men faktum kvarstår. Jag kan göra precis vad jag vill - och inte vill - av ovanstående. Jag misstänker att jag får bära med mig mitt illamående ändå, vart än jag hamnar.
   Jag har filosoferat kring bukmigrän, utbrändhet, magkatarr och annat för att förstå vad det är och varför det slår. Idag öppnade sig en ny teori då jag plötsligt kunde känna igen hur det känns efteråt. Det kändes plötsligt bekant. Det kändes som förr. Som en gammal trogen kompanjon från förr i tiden. En bekantskap jag trodde jag hade sagt upp till förmån för de dåliga kort livet spelar en utan att man söker problem. Panikångest. Han är snäll och han har varit en riktig vän, får man ta panikångesten med sig in i himlen? Det är som en dålig relation. Jag upplevde att jag hade gjort slut, skiljt mig och tackat för kaffet, för jag har inte sett till hans fula tryne på så länge att jag inte längre minns hur han ser ut.
   Jag får avvakta och se nästa gång han kommer på besök, om det är min gamle lagspelare eller om det bara var någon som klätt ut sig och satt på mask för att likna. Det kändes bekant.

Jag ber att få återkomma i ämnet.

Och just det. Min mormor har gått ur tiden. Sen några år tillbaka en bitter, förgrämd och missunnsam kvinna på 92 år som uttryckligren velat dö i 5 år. Hon befolkade världen med 5 barn, 11 barnbarn och 23 barnbarnsbarn, men fann aldrig glädje och lycka.
   8 av dessa 11 barnbarn är aktiva på facebook. Ingen av oss har skrivit en rad om mormors bortgång. Vad säger det?
   Att det är värt att tänka på det som kallas livet.

Glömde säga. Jag hade råd.

Angående mitt föregående inlägg... där jag beklagar mig (?) över min torsdagsmorgon där jag tappar ut smink för 500 spänn och dricker ett glas rent härligt Hallandsvatten innan jag spiller ut slatten i väskan...  det är idel i-landsproblem. Som jag ser det. Ville bara förtydliga det. Så ni förstår.
   För sen, när jag kom till jobbet, satte jag in en hög av kronans riksdaler till Musikhjälpen. För har jag råd att tappa ut 500 kronor smink, innebär det också att jag trots allt haft råd att köpa det från början och kommer sannolikt ha råd att köpa igen.
   Och har jag råd med det, har jag också råd att ge något litet. Så det gjorde jag. Kanske var det därför ödet kom av sig så dagen efter, på fredagen den 13:e.
   I så fall kan jag bara vara glad för att jag kunde förstå det dolda budskapet världen skickade mig den dagen.
   Det var det hela.

Fredag den 13:e fast på torsdag den 12:e

Sen stormen Sven svepte in över landet har de dåliga människorna på Bredbandsbolaget varit i topp på min shit list. Det är 2013, mina vänner. Varför ska det ta 9 dagar att få igång ett bredband. Minst. För än är det inte löst. Vi har fått trixa fram en annan lösning.
   Bredbandsbolaget, jag vill göra slut. Och nej, jag vill inte prova igen.

I torsdags morse hade jag en sådan morgon som man liksom bara har ibland. Som tur är. Låt mig berätta.
   Jag är tjej. Det har hänt att jag sminkar mig. Detta för att det inte ska synas hur illa det är egentligen. Och jag gör det bra, för oftast möts jag av komplimanger som: Vad pigg du ser ut! Jag har de fina människorna på Bare Minerals att tacka för detta. Jag vet, det är dyrt smink. Men det är min enda last. Ta den inte ifrån mig.
  Den insatte vet att Bare Minerals är smink i puderform. Och det är där denna historia om torsdag morgon tar sin början.
   Efter att ha tagit tjuren vid hornen med ett lite knöligt kundsamtal, var det dags att göra morgontoalett helt sedvanligt. Fram med puderfoundation och borste, Så långt, allt väl. När det var dags att sätta tillbaka locket, tappade jag såklart hela kalaset på golvet.
   Poff.
   Botten gick ur burken och ca 300 kronor foundation låg snabbt och enkelt utspritt över badrumsgolvet. Vilken fest. Ut med badrumsmattan, av med mina byxor och in i tvättmaskinen, fram med rengöring. Lite stressad för att jag skulle iväg till jobbet. Men det gick bra ändå, hann få upp det innan det lämnade färg nånstans. Ok, vad skönt. Carry on.
   Ta nu ett glas vatten, fru Sträng, tänkte jag. Andas in, svettas ut. Nu är du onödigt stressad när du fumlar så.
   Ut i köket, hällde upp ett manligt glas vatten, lugnade ner mina upprörda nerver en sekund och drack för fulla drag. Puh. När det var någon halv deciliter kvar i glaset och jag inte var törstig längre... tappade jag självklart taget om glaset varpå resterande innehåll hamnade i... min väska som jag påpassligt ställt på köksbordet för att kolla så jag fått med allt.
   Eller hur.
   Min älskade make påpekar ibland att jag borde dra igen dragkedjorna på mina väskor lite oftare än jag gör. I torsdags morse förstod jag varför.
   Ok, så det blev till att torka ur ett saligt kladd av halvt upplösta huvudvärkstabletter och annat smått och gott. Liksom.
   Sen, som kronan på verket, var det dags att få tillbaka färgen på kinderna. Bokstavligt talat.
   Tillbaka in i badrummet med darrande händer. Började känna mig aningens stressad till jobbet också. Fram med puderrouget. Får till det skapligt. Ser inte längre helt och hållet ut som någon av statisterna i Walking Dead, utan skulle nu kunna lura de flesta. Tills jag, självklart, tappade även burken med rouge. Ett lite större problem. Erfarenheten har lärt mig att detta rouge är synnerligen pigmentstarkt och jag ville undvika en rosa nyans på dörr och dörrfoder, fram med städgrejer i överljudshastighet. Lyckades torka upp ca 200 kronor rouge utan större skador på inredningen. Bra där, fru Sträng.

Klockan var knappt 9 på morgonen. Jag vände blicken mot skyn och viskade: Kom ner och slåss som en man istället.  Inget att spara på, kom igen dagen, give me all you've got. Jag ska nog stå pall.

Vi spolar fram ett dygn till fredag den 13:e istället. Man undrade ju stilla hur en sådan dag skulle börja om torsdagen var upptakt, om man tänker så. Men se ödet tog ut allt dagen innan, kanske tog fel på dag. På fredags morgon tappade jag bara rouget. Igen. Men ingen så stor skada skedd, eftersom det mesta av innehållet gick till spillo dagen innan. På fredagen var det på sin höjd lite damm som skingrades på ett par sekunder.
   Ha. Där fick du. Up yours. Skrattar bäst som skrattar sist.

Fru Sträng självdiagnostiserar med allt från grodherpes till bukmigrän

Som den drottning av illamående jag ändå är, söker jag med ljus och lykta efter en diagnos. För har man en diagnos, så har man kanske också ett förhållningssätt. Och kanske, i bästa fall, en typ av botemedel. Eller lindring.
   Så jag gick till farbror doktorn som tömde av halva blodmängden och skickade på analys. En vecka senare fick jag ett trevligt brev i lådan med 4 sidor provsvar (som att läsa klingon för egen del, som har noll koll på sjukhusterminologi) och ett meddelande från läkaren att "alla värden är normala". Jag antar att det är doktorska för "du är kärnfrisk".
   Tack för det, Televerket. Kanon. Jag är naturligtvis glad över att alla Erytrocyter och Tyreotropiner är precis så många som de ska vara. Men jag är fortfarande precis lika illamående. Så det där löste ju ingenting.
   Och då. I mörkret. Famlande i blindo. Vem är din vän? (Och värste fiende kanske också, fast det skiter vi i för nu...) Google såklart. Wikipedia. De står där, tar dig när du faller.
   När jag var hos läkaren och berättade om hur jag mår fick jag veta att jag utöver illamåendet lider av något som heter ögonmigrän. När han sa det brast jag i skratt. Okunnig som jag är visste jag inte att det är en vedertagen term, en diagnos helt enkelt. Jag trodde han skämtade. Ungefär som det där med grodherpes. Låt mig lägga ut texten.

En gång i tiden jobbade jag på ett företag som hade sina lokaler ute på landet i en lada. Vi hade egen brunn. Kommunen hade varit där och testat kvalitén på vattnet som var alldeles utmärkt, men då och då kunde det finnas små... organismer i det. Som t ex grodyngel.
   En vän till företaget, en erkänd hypokondriker, var där på besök vid ett tillfälle och en av de anställda kunde inte motstå frestelsen att lura i honom att vattnet ju gick och dricka och allt var bra, men att det fanns risk för att man kunde bli smittad av grodherpes. En speciell typ av herpes som bara finns hos grodor, men som smittar till människor. Vännen sökte kallsvettig och ångestfylld vårdcentral strax därefter. Slå-sig-på-knäna-ball, tycker jag.

Ungefär på samma sätt reagerade jag på sjukdomen ögonmigrän. Så då var jag såklart tvungen att googla eländet när jag kom hem. Och det slutade inte vid ögonmigrän. Det finns bl a migrän med aura (pårökt), migrän utan aura, bukmigrän och tyst migrän. Det sistnämna känns lika logiskt och mytomspunnet som uttrycket diskret matematik.
   Om jag läser om symptomen på de olika, sätter jag mina pengar på att jag har en kombo av bukmigrän och tyst migrän.
   Det ni. Det är nåt att skrävla med på sammankomster när släkten kommer över och det blir lite segt.
   Det kan låta som att jag gör mig lustig över sjukdomen migrän, men tro mig, det är det sista jag menar. Såsom sannolikt varandes migräniker (också nytt ord för mig) själv, kan jag säga att det må vara många saker under anfallen, men det är fanimig inte lustigt.

Så nu har Dr Google ställt en diagnos. Det ska bli intressant att se om även Dr Doktor på vårdcentralen säger samma.

Som flugor till skit. Och det är jag som är skiten.

Helg. Illamående (nej, jag är inte på smällen). Det kommer som en våg, börjar svagt långt ute till havs och slår sen till med all kraft inom någon kvart. Jag blir som däckad. Ibland måste jag ta åksjuketablett för att klara det.
   Jag vet inte vad det beror på. Det kommer att par gånger i veckan. Gärna när jag är ledig. Utredning pågår.
   Så jag drar mig undan för att vila, för att i lugn och ro få rida ut den värsta stormen. Oftast mattas det av efter någon timme eller två. Jag tar mig till boudoiren, kryper ner under täcket, stålsätter mig samtidigt som jag försöker andas in och svettas ut med långa andetag. Kom igen nu Sträng, andas dig igenom skiten. En halvtimme ska jag väl kunna lyckas få till.

Men då kommer 2-åringen. Lyfter på täcket och kryper ner. Vill mysa. Ligger två sekunder på ena sida, rättar till täcker, två sekunder på andra sidan, klappar mig på kinden, sätter sig upp, lägger sig ner. Ålar till slut ur sängen, in på sitt rum och hämtar en bok. Lägger sig tillrätta igen på min arm.
   Så jag läser. Medan det snurrar i huvudet. Ok. En bok klarar jag. Emma hos tandläkaren.
   Så hon hämtar en bok till. Jag läser den också. Hon börjar bli otålig, bläddrar till nästa sida innan jag hunnit igenom hälften av texten. Bra, tänker jag, hon tappar snart intresset. Snövit.
   Så hämtar hon en bok till. Örnis bilar. Jag läser, andas in, biter ihop.
   En sista bok. Mumin. Efter det får jag vänligt säga att jag inte vill läsa mer. Hela hjärnan mår illa.
   Ok, säger 2-åringen, vi kan gosa. Hon ligger bredvid, på, och på något underligt vis under mig. Skruvar, snurrar, rycker i täcket. Så ledsnar hon äntligen.

Då kommer maken. Han undrar hur jag mår, ligger bredvid en stund och klappar. Underbara vän. Vi pratar en kortis. Jag kallsvettas och det vattnas i munnen.

Bebisen gnäller. Hon vill träna på att gå. När hon får syn på mig i sängen vill hon inte gå någon annanstans än till mig. Ok. Jag tar henne till mig, lägger henne intill under täcket. Obarmhärtigt tar hon tag kring bröstet med båda händerna, gräver ner 10 små sylvassa naglar, sätter 4 stycken rakbladsvassa tänder i bröstvårtan och börjar äta. Hon sparkar av sig täcket, med påföljd att jag fryser.

2-åringen blir genast nyfiken. Vad gör ni? Jag vill också ligga här med er och gosa. Hon drar i täcket, det hamnar på tvären och mina fötter och ben hamnar utanför. Jag tittar på dem båda, klappar på dem, luktar på dem och älskar dem av hela mitt hjärta medan magen gör revolt.

Då kommer 4-åringen. Kryper intill på andra sidan, börjar bråka med 2-åringen om att det nu minsann är hennes tur att gosa med bebisen, kräver att lillasyster ska flytta på sig.

Tur att man är en person som inte har behov av ett eget utrymme. Någonstans, någon tid på dygnet, oavsett fysiskt och psykiskt skick. Eller hur det nu var.

Fru Sträng ger upp ungefär där. Det går inte. Mission abort. Jag kan lika gärna masa mig upp.

De dras som flugor till skit. Och det är jag som är skiten.

Säger som Lars Demian: "...tog en öl och två i stop, sen gick jag hem och skrev en sång om alltihop."

Ok, jag äter väl lunch då. Bara jag slipper jobba.

Har på senare tid vant sig vid ett liva där man inte äter lunch alls. Nyttigt för såväl plånbok som midjemått. Och när man väl vant sig, är det inga problem alls.
   Så idag. Jag är egentligen inte hungrig. Släntrar ner till närmsta lunchhak. Egentligen inget som lockar på menyn. Men ok. Indisk linsgryta.
   Tillbaka till kontoret. Hm. Jag får väl äta då. Nu när jag ändå liksom... handlat. Ni vet känslan. Allt detta för att förhala att starta igång en erbarmligt tråkig arbetsuppgift. Jag letar ångestladdat efter annat att göra. Sortera bland pärmar kanske? Beställa kontorsmaterial, det är oroväckande lite post-it-lappar kvar... Och märkpennor. Jag saknar den aprikosa nyansen. Den kan aldrig ersättas med den rosa. Ordning, tack. 
   Vem vet. Kanske tar jag mig en extra kaffe efter maten också. Om jag letar ordentligt kanske jag slipper börja med det ens den här dagen.

Smaklig spis.

Jag vill bli Titiyo när jag blir stor

Jag har alltid gillat Titiyo. Inte för att hon generellt företräder en genre som ligger mig varmt om hjärtat, utan bara för att hon är så evigt cool. Bara liksom... cool.

Så igår, var det Ulf Dagebys dag på Så mycket bättre och hon framförde Bara om min älskade väntar med den äran. Med så stor ära att Dageby bad henne framföra den igen senare på kvällen.
   Och det var då. Då den kom. Spiken i kistan. Droppen.
   Förvånat och skeptiskt tittade hon upp på Dageby och mumlade ett stilla: "Men jag är ju packad". Och där satt den. Ingen återvändo.
   Nu vet jag vad jag vill bli när jag blir stor.
   Jag vill bli Titiyo.

Bejakar tanten i sig själv. Helg.

Nu är det helg. Lite extra helg vill jag säga. På det sättet att det finns lite extra mys nu och ett par veckor framöver för oss medelålders stackars figurer att glädjas åt.
   Det är fredag och SVT ger På Spåret. Imorgon är det lördag och TV4 ger Så mycket bättre. Vilken fest!
  Så fru Sträng bejakar tanken i sig själv och ser fram emot en helg med pensionärs-TV i världsklass.

2 nya förälskelser

Jag är vad de i det stora landet skulle kalla a late developer vad det gäller väldigt mycket. Jag är sällan den som är först med något.
  På senare tid har jag upptäckt två fenomen som båda funnits med ett bra tag, men som jag inte riktigt hängt med på. Det gäller Spotify och serien Californication.
   Jag vill härmed innerligt tacka båda för att ni gör mitt liv lite mer lättsamt och njutbart.
   Det finns de som vill gifta sig med Eiffeltornet eller Berlinmuren. Själv vill jag vill gifta mig med Spotify. Sådär lite grann vid sidan av. Jag sörjer att jag inte har mer tid att spendera tillsammans med Spotify, men jag tänker att jag vi har resten av livet på oss att lära känna varandra ordentligt. Jag ser fram emot det redan nu.
   Och så är jag sådär fnittrigt tonårsbetuttad i Hank Moody, i all hans underbara förfärlighet.

Det är fredag morgon, slutet på veckan. Efter arbetsdagen väntas en helg med familjen. Den underbara. Men ändå, en helg, ibland... inte så underbar. Vi får se vilken det blir den här gången.
   Men det är sen.
   Now, I've got to see a man about a horse.

Fru Sträng och de sociala medierna

Jösses, tänk som det kan gå. Jag har dragit ner på mitt fejsbukkande.
  Det som oroar mig lite är hur jag nu ska få del av nyheter.
  Jag är en person som inte orkar med för mycket insignaler. Jag söker information om saker när jag behöver det. Däremellan... ignorance is bliss. Jag är den förste att drabbas av svår informationsstress. Jag kan inte hantera allt som finns att veta. Jag är svag på det sättet.
   Fejsbukk har för mig varit ett filter. Folk jag känner länkar vidare debattartiklar och annat som är nyttigt för mig att känna till. Väljer jag bort fejsbukk, men ändå vill vara lika uppdaterad om hur det är ställt i världen kommer jag nu att behöva söka den informationen själv. För alla er därute som kollar de stora dagstidningarnas hemsidor 8 ggr/dag, regelbundet är inne på hemsidor som intresserar er: vetenskap, politik, finans - vad som nu är din religion, är det kanske knepigt att förstå att det finns de som inte orkar med det.
  
Så om jag i mina inlägg här på lyran verkar väldigt hedenhös, alltid en vecka eller två efter alla andra och omedveten om nyheter och utveckling... så beror det på att jag ÄR hedenhös och omedveten. Och absolut en vecka eller två efter alla andra. Säg år.

Men jag är nog duktig på annat. Om inte annat hade jag hoppats bli duktigare på annat. Som t ex att andas in och svettas ut.

Diskussion vid frukostbordet

Älskade barn. Intressanta barn. Bråkiga barn. Ilskna barn. Spillande barn. Funderande barn.
   Våra barn, precis som alla andras, är en mix av allt ovan och lite till. Underbara och förfärliga i all sin härlighet.
   Idag fick jag vittna om följande filosofiska fundering vid frukostbordet.

4-åringen: "Eller hur mamma att allt bajs hamnar i havet?"
   Jag: "Ja." Inte vet jag, egentligen, men ok då. Det är det enda svaret jag orkar med innan jag fått kaffe.
   4-åringen till lillasyster: "Där ser du, allt bajs hamnar i havet".
   2-åringen, skeptiskt: "Neeeej... Det kan inte hamna bajs i havet. Då kan man ju inte simma där. Då får man ju bajs på armarna och benen." Inte mer med det, liksom. Hon tittar på mig med de där tefatsstora gulbruna lejonögonen och konstaterar vidare, liksom lite som att det finns vissa självklara regler här i världen: "Och så kan man inte åka i bilen i bara pyjamas."
   Tänk så mycket enklare allt vore om alla höll sig till reglerna.

Allmosor, allmosor till de fattiga.

Jag tycker det är knasigt när utsatta människors tillvaro endast kan påverkas av godtycket hos oss, vi som inte är utsatta. For stunden i alla fall.
   Jag tänker på Nietzsches Så talade Zarathustra. Intressant läsning för den som ännu inte upptäckt. Zarathustra dömer ut medlidandet. Det är en skadlig känsla. Såväl för den som känner det som för den som råkat hamna i en situation som frammanar medlidande.

Jag tänker på de känslor jag har inför de hemlösa i vår stad. Idag vaknar jag upp till 1 minusgrad, skrapar rutorna på bilen, häller barnen i varma overaller.
   Gott så.
   Men det finns de som vaknar ute idag. Eller kanske i någon portuppgång. Bland dem finns barn och ungdomar.

Jag tycker sittande politiska ledare gör ett bristfälligt arbete vad gäller att värna om dessa människor. Man räknar på kortsiktiga vinster som om landet Sverige är ett börsnoterat företag (för övrigt undrar jag varför alla börsnoterade företag måste skapa så mycket vinster, men det är en annan diskussion).

Så jag kan inte annat än anmäla vårt intresse till att hjälpa en utsatt familj att få en lite bättre jul.

http://www.stadsmissionen.org/justnu/hjalp-oss-skank-julklappar/

Det är självklart om än ännu mer kortsiktigt än politikerna ser på saken.
   Men det dövar mitt samvete. Det gör mitt medlidande lite lättare att hantera. Och kanske gör det någon glad för en dag. Det är fjuttigt och ynkligt, men det är bättre än inget.

Är det där vi hamnat? I ett land som förlitar sig på medelklassens moral och dåliga samvete? Att varje enskild ska känna ansvaret att göra något för någon annan? Att varje enskild aktivt måste söka upp någon att hjälpa? När vi som har aldrig är nära de som inte har? Och detta mitt upp i all tillväxtstress? Och hur tror ni det kommer funka? Jag är skeptisk.
  I år ger vi julklappar till en familj. De kommer att få mat och en bunt kläder. Det löser inget problem. Nästa år är det val. Jag hoppas att jag inte ska behöva känna medlidandets bittra eftersmak i gommen lika starkt nästa jul.     

Det var bättre förr när jag grät ibland

Det är ett slit, det här med livet. Som introvert med ett depressivt sinnelag är jag ibland lika ömtålig som en snöflinga. Minsta lilla, så rasar strukturen ihop.
   Jag försöker vara stryktålig. Jag tror att jag lyckas för det mesta. Men ibland räcker det inte.

Fram till för ca ett halvår sen, var min räddning gråten. I bilen hem. I duschen. Ibland under ett stulet ögonblick i tvättstugan eller kanske i köket medan jag skalar potatis. En tårfylld urladdning, tyst hulkande för mig själv. Underbart. Det kan låta dramatiskt, men det är inte så farligt.
   Det är mitt sätt att tömma lite. Att släppa på trycket. Att starta om. Alla har sitt sätt. Och det har alltid varit mitt.

Men. Senaste dryga halvåret är det precis som om gråten tagit slut. Nu orkar jag inte ens det. Orkar inte frammana den, underligt nog, läkande känslan av hopplöshet som triggar fram den renande gråtattacken. Kvar blir jag liggande i ett märkligt tillstånd av illamående och orkeslöshet. Jag är trött. Arg. Sliten. Känner mig angripen från alla håll. Min personliga sfär tar slut i nivå med huden. Och som ammande - ibland inte ens det.
   Som introvert sliter det något vederstyggligt.

De där timmarna, ensam hemma, i soffan, men alldeles för hög musik i öronen, halvslumrande. De där 8, lagom belastande, avsnitten Californication i rad ihop med ett glas rött och lite choklad. Den där känslan av utrymme, andrum. Att hitta tillbaka till egna rytmen.

En annan gång.




  

Helg igen. Jag vet inte vad som är värst.

Lördag förmiddag. 2-åringen och 4-åringen är uttråkade och rastlösa knappt två timmar efter uppvaknande, tjatar om mat hela tiden. Den minsta är trött, sover så länge jag ligger där med tutten i munnen. Rör jag mig skriker hon.

Jag önskar jag var en person som inte behövde så mycket down time. Men det är jag inte. Därför är helgen nästan värre än arbetsveckan. Så kan det gå.

Helgen - en transportsträcka

Ni vet känslan som kommer smygande på torsdag lunch. Ett hopp om livet. Om drygt en dag är den nära. Helgen. Tid för lek. Tid för vila. Tid för att umgås. Mysa. Äta god mat. Sova. Kalas. Fest. Eller bara en bra film och en skål ostbågar.
  Snart, snart. Snart är den här. Fredag morgon är det tungt att gå upp, men lukten av frihet lurar runt hörnet. Det förlovade landet som är helgen.
   Ni känner igen det. Ni förnimmer känslan. Upprymdhet. Lukten av ett glas vin. Här kommer vi med stormsteg. Långa benet före.

En halvtimme tidigare stänger man av datorn, unnar sig ett försök att hinna före alla andra i fredagstrafiken. Ett djupt andetag när kontorsdörren stängs igen bakom. Nu är det min tur, din tur, vår tur, familjens tur, att spendera tiden som vi vill. Tid att ladda batterier. Att fylla på bränsle i tanken.

Och varje fredag åker man hem, fylld av sinnebilden av en perfekt helg. Tid där man njuter av varandra.

Och varje gång är man lika blåst.

Fredagkvällen består av övertrötta, överstimulerade, överjävliga kids som vägrar äta den goda maten med den goda såsen: "TYCKER INTE OM DET!!!"  Inte tar de hänsyn till att det är fredag och att det inte ens finns ångor kvar i tanken hos föräldrarna. Såsom brukligt för fredagen låter man barnen vara uppe nån timme längre i ett evigt hopp om att de i så fall sover en timme längre på lördag morgon.
   Lång näsa. Dra den om älgen också.

Lördag morgon viskar 4-åringens röst "Jag vill se på TV och ha frukost" vid halv sex på morgonen, precis som alla andra morgnar. Skillnaden mellan lördagen och låt oss säga t ex tisdagen, är att jag gick och la mig senare kvällen innan. Jag har alltså redan här förlorat och ligger sämre till än när jag åkte hem från jobbet på fredag eftermiddag.

Konflikt utbryter. "Gå och lägg dig innan du väcker de andra", vädjar jag. Har jag tur gör hon det och jag kan få en halvtimme till. Har jag otur hör jag 2-åringens röst sekunden senare: "Jag också".

När TV:n är på och Doras överpigga röst fyller huset hörs 4-åringen undra: "Vad ska vi åka till idag?" Hon förväntar sig att bli underhållen. Stimulans. För att leka själv, eller kanske med lillasyster, i ett rum fullt av leksaker, det är inte aktuellt. Det är passé. Nej, det ska serveras upplevelser.

Vi är inte bra på det här hemma. Vi åker inte till lek- & buslandet eller simhallen på helgen för att till varje pris undvika att barnen har tråkigt. Jag vill att de ska ha tråkigt. Det är nyttigt att ha tråkigt.
   Men så tänker inte barnen. Vid lunch på lördag är volymen hög och stämningen låg och oavsett väder och vind tar vi oss ut en stund. Till lekplatsen.
   Hem. Pysslar. Med barn som kan sitta med samma sak i, säg, tjugo minuter. Sen ska det vara nåt nytt. De får hjälpa till att förbereda mat medan man förmanar om att knivarna är vassa och spisen är varm. De trängs om att stå på samma plats. Till slut får man diskbråck av att hacka lök för att man tvingas jobba ergonomiskt förkastligt.

Helgen.
   När lördag eftermiddag kommer sneglar man ängsligt på klockan: hur lång tid är det kvar innan de ska lägga sig? Hur tar jag mig igenom dagen till dess? Hur många gånger till de ska de krocka idag för att de planlöst bara springer runt?

Självklart kommer det dåliga samvetet flygande och knockar en fullständigt i en sidledstackling där man står mitt under dubbla skift utan övertids- eller OB-ersättning i tvättstugan. Jag älskar ju mina barn, varför kan jag inte njuta av dem?

På lördagen jagar man dem i säng så fort det går. Det är ingen idé att hoppas på sovmorgon, bättre att njuta av den tid det faktiskt går att få dem att sova. Klockan sju startar vi kvällsfilmen och njuter av vår vuxentid. För min del består den just nu av att sitta så still jag kan i soffan med en 7-månaders bebis bokstavligt talat hängandes vid bröstet. Rör jag mig vaknar hon. Det gäller att dricka precis så mycket att man inte blir kissenödig.

Ramlar i säng senast halv elva, somnar som en klubbad oxe.

Vaknar halv sex på söndag morgon av en viskande röst: "Jag vill se på TV och äta frukost." Och så börjar vi om igen.
   Söndagen handlar om att slå ihjäl tid. En transportsträcka.

Helgen. Som ska läka alla sår, fylla alla energidepåer. Som ska tillåta dig att ta mark och slå av till promenadtakt. Helgen. En tid att bara vara. Andas. Landa. Chilla. Softa. En stund då klockan inte styr.
   Som INTJ sliter det extra. För helgen är den enda tiden jag kan välja att inte vara en del av karusellen.
   Men det blir ett tillstånd av limbo. Varken hackat eller malet. När söndagskvällen kommer och barnen är i säng laddar man inför måndagen och den kommande veckan.
   Nu är vi på igen. Tid som man förstår. Tid man vet hur man ska disponera. Tid där det trots allt, märkligt nog, ställs mindre krav på en. På vissa sätt.

Men jag vet. Att nästa fredag sitter man där igen vid lunchen, tar ut den inbillat förskönade fredagskänslan i förskott. Och som en dåre, hoppas på ett annat utfall. Denna gången då? Kanske blir smaken helt annorlunda den här gången trots att ingredienserna är samma?

Var det verkligen detta som var meningen med livet?

Egentid när man som minst anar det

Som 4-barnsmamma ser man positivt på saker som andra kanske inte ens lägger märke till.
   En sen kväll ensam i gångarna på ICA Maxi, t ex. Underbart. Egentid.
   Bilkö på väg in till jobbet. Visst, jag kommer inte hinna med lika mycket under dagen, men vaddå?  Stänger av ljudet på telefonen och höjer stereon. Egentid.
   Väntrummet på vårdcentralen i en obekväm besöksstol med TV4:s morgonsoffa på låg volym. Egentid.
   Man får plocka russinen ur kakan så ofta det går.

För snart två veckor sedan fick jag helt otippat ytterligare en stunds egentid, där man som minst anade den.
   I våras lyckades jag med bedriften att ha både influensa och lunginflammation samtidigt som jag var gravid i 8:e månaden. Det tyckte min magmuskulatur inte var värsta festen. Så den gick helt enkelt sönder. Med ett litet klädsamt navelbråck som resultat.
   När det minsta barnet passerade 6 månader och jag fortfarande var graviditetsillamående alldeles för ofta, sökte jag vård och fick tid för operation av nyss nämnda navelbråck.
   Sådant görs numera ofta med lokalbedövning och man slipper därmed sövas. Det tackar vi särskilt för. Så det var inte mer med det, upp på operationsbordet. Klockan 08:05 stack läkaren första bedövningssprutan rakt in i buken och sen rullade det på.
   Visst. Det är inget stort ingrepp. Inget farligt. Men det är ändå ett hål som öppnas upp och två personer som sen hjälps åt att peta in tarm, lägga in och sy fast ett nät, sy ihop en muskel och sen sy ihop huden igen. Även om bedövningen tar bort smärtan, känner man tydligt hur de rycker och drar, kalla instrument som läggs på magen och lite sånt.
   Ok. Rock on. Bring it.

Klockan 08:40 vaknade jag till av operationssköterskans milda röst. Hon tittade över skynket de satt upp så jag inte kan se eländet (att mycket av det hela speglades i fönsterrutan tänkte de väl inte på och själv valde jag att vända huvudet åt andra hållet) och frågade försiktigt: "Går det bra?"
   Rösten kom till mig från fjärran land och jag viskade hest fram ett "Eeh... Va?"
   "Oj, förlåt, väckte jag dig?"
   "Ja, jag tror det."

Till listan med sena kvällar på Maxi och bilköer kan jag nu lägga operationer under lokalbedövning.
   Egentid.
   Ah, the bliss.

Back 6,3 kg på 2 månader

Det är uppdateringsdags nu när det gått två månader sen jag började försöka styra upp min vikt. Resultatet så långt är back 6,3. Jag är extremt nöjd. Jag hade räknat med mer i storleksordningen 2-3 kg efter den här tiden, kanske 4 men absolut inte mer.
  Så det är fest.

Jag har nu kommit halvvägs till den vikt jag känner mig hemma och bekväm med. Det lär ju inte gå lika fort med den resterande halvan, men det gör inget. Jag har redan gått ner en storlek och kan börja ha en del av kläderna från före senaste graviditeten, så jag är mycket nöjd.
   Det måste man vara ibland. Även jag.

Från lodis till diktatorshustru på en förmiddag

Den uppdaterade vet att jag inte har något större intresse för kläder och mode. Mest är det ett nödvändigt ont. Man kan ju inte gå naken liksom. Då fryser man. Om inte annat.
   Men jag har under sista månaden försökt ta ett nappatag i det där. Efter att ha varit gravid eller ammat i princip konstant i fem år, är den fasen i livet nu över. Bebisfabriken har stängt. Snart har mjölkmaskinen också lagt av. Så det är dags. Att sticka in lilla näsan i klädbutikerna och försöka se skapligt representativ ut när man ska tillbaka till arbetslivet. Jag kan inte längre se ut som den lodis och lantlolla jag förvandlats till. Åtminstone inte jämt.
   Det hela gäller också skor.
   De där sköna walkingdojjorna från Salomon som prytt mina blad de sista åren... är förvisso sköna och sånt, men till lite roligare kläder funkar det inte. Inte ens jag tycker det. Och jag är rätt tolerant.
   Jag är lika intresserad av skor som av kläder.
   Men idag hände det.
   Jag hade en inre bild om en speciell sorts skor som jag hade kunnat komplettera garderoben med här hemma, så jag begav mig ut på jakt.
   Det slutade illa. Det slutade med tre par skor istället. Och så köpte jag gummistövlar förra veckan. Och ett par nya sneakers. Det är 5 par fotbeklädnader på knappt två veckor. Det är ungefär samma frekvens som jag normalt har på drygt 2 år.
   Jag säger som mannen på intervju hos Jerry Springer, när han fick frågan om hur det gick till när han gick upp till drygt 350  kg: Det bara smög sig på.... när jag förvandlades från lodis till diktatorshustru.
   Det har inget att göra med att maken skulle vara diktator, för den som inte hänger med. Det sägs att flera av de diktatorshem man tagit sig in efter aktuella diktatorers fall har varit till bredden fyllda av makans skor. Tusentals par skor i vissa fall.
   Så maken Sträng, håll i hatten. Eller gummiskorna. Kanske åker de ut nu när jag behöver mer plats i skohyllorna för min nya hobby.

Dåtid, framtid och nutid, allt på en gång

Idag är det onsdag. Då är jag mammaledig tillsammans med hela rövarbandet. Solo här hemma med en 4-åring, en 2,5-åring och en 6 månaders bebis.
   Ibland är det tajt läge.
   Ibland är det helt ok.

Idag är det helt ok. Barnen är finast och kommer skapligt överens. Vädret är strålande fint. Allt hade kunnat vara underbart.
   Men som vanligt är det fullt av smolk i bägaren. Visst smolk bara en svag fläkt i den höga höstluften, annat smolk ligger som en tung dimma över hela tillvaron. Visst smolk rent personligt-i-nuet slitigt, viss smolk en större samhällspolitisk och filosofisk fundering. Allt finns på en gång. Och fru Sträng gör det hon är bäst på, rör ihop det och slås ner i skorna.
   4-åringen har valt att gå upp strax efter 5 flera dagar i rad, med påföljd att det generellt blir mitt gig att gå upp då också. Med andra ord; jag är trött. Sjukligt så. Man kan liksom inte gå och lägga sig tidigare än halv tio på kvällarna. Men ok. Livet med småbarn, där har du det.
   Jag mår illa som en tok. Arbetsteorin är att det beror på navelbråcket jag hade hoppats skulle vara opererat nu. Och nej, jag är inte med barn igen. Vi har hittat andra hobbies. Jag har lite ångest för att illamåendet trots allt inte skulle ha med bråcket att göra... vad är det då? En av mina starkare grenar är hypokondri, så gissa själva resten.
   Där har ni det flyktiga smolket, den nypande kylan i den pigga höstluften. Och nu till den tungt liggande dimman.

Ok. Så jag startar igång låtlistan Skoldisco som innehåller allt lättlyssnat 80-talet hade att erbjuda. Allt från lättare pudelrock och Gyllene Tider till Italia Disco och tysk pop som Modern Talking.
   Och jag minns tiden som 10-15-åring i flickrummet, bilder på Arnold Schwarzenegger och Mel Gibson på väggen hemma. Funderande och drömmande om framtiden, hur det skulle bli så fränt. Hur det var höljt i ett drömskt dunkel. Att bo själv. Att ha ett jobb. Göra vuxna grejer liksom. Helt ärligt. Hur svårt kan det vara, tänkte man. Hur svårt kan det vara, det som gör vuxna så allvarliga och tunga. Som gör att vuxnas största problem inte verkar vara att den tröjan jag hade tänkt ha på skolfotot ligger i tvätten. Vad kan vara värre?

Idag, onsdagen den 2:e oktober 2013, utgör låtlistan Skoldisco och förnimmelsen av det halvvuxna barnets funderingar min dåtid. Till ljudet av Alphaville, Billy Idol och Men Without Hats blir soundtracket till känslan av att vara så nöjd med valet av papper att slå in läsårets nya skolböcker med. Och rädslan för att ha sovtofsar i håret. Svårare än så var det inte.

Idag, är man enligt myndigheter och allmänhetens syn på saken inte längre ett halvvuxet barn, utan helt fullfjädrat vuxen. Att hjälpa sonen slå in läsårets böcker i det papper han valt är något som görs halvt i sömnen när alla somnat och lugnet slutligen lägger sig i huset. Inget spännande alls.
   Även som vuxen tänker man såklart på framtiden. Och aldrig har jag väl insett hur vuxenlivet bara gör en allvarligare för varje dag som går. För jag vet nu att problemen är långt större än den där favorittröjan som ligger i tvätten.
   Idag är problemet att måste vi skydda våra barn från att leva. Både pojkar och flickor. Men självklart i synnerhet flickor.
   Idag måste vi tydligen lära våra flickor att samhällets regler och bestämmelser inte gäller dem. Idag måste vi tydligen lära våra flickor att det inte är någon idé att de säger något, för det är ändå ingen som lyssnar, för du förstår att ett nej är inte ett nej längre. Ett nej betyder tydligen gör vad du vill med mig, jag har ingen rätt att bestämma det själv.
   Och tydligen ska vi lära våra pojkar att inte känna ånger om de gjort något dumt. De ska tydligen lära sig att de ska göra allt för att komma undan och att det är deras rättighet att lyckas med det.
   Idag tittar jag in i mina döttrars tre par ögon och vet att de startar från minus. De kommer alltid att vara på minus. De kommer att behöva slåss hårdare, skrika högre och begränsa sitt eget utrymme dygnets alla timmar för att inte råka illa ut, bli överkörda. Indirekt ska vi tydligen lära dem att de är byten. Villebråd. Offer. Liksom redan från början. De räknas inte, är inte lika mycket värda. Deras ord väger inte lika tungt. Ingen egen vilja, de får nöja sig med det som blir.
   Bara för att de är flickor.

Idag, till tonerna av Annie Lennox vackra stämma, utgör dessa tankar min framtid. Och jag kan inte känna annat än sorg. Och vrede. En stor vrede så jag inte kan prata med mina små. En vrede som gör att jag ilsket slänger stekpannan i diskhon när vi ätit färdigt och skrämmer slag på mina små. De ser bara att mamma är arg. Vad har vi gjort, undrar de säkert. Och såklart har de inget gjort. Det är ju det som är så fruktansvärt. Inget alls. De bara är det de är. Och för mig, som mamma, i all deras härlighet.
   Domare Sven Jönson har missat hela poängen. Han ansåg inte att den 15-åriga flickan befann sig i ett utsatt tillstånd medan sex pojkar förgrep sig på henne. Och det är just tack vare sådana som Sven Jönson som alla flickor alltid befinner sig i ett utsatt tillstånd. Dygnets alla timmar. Oavsett geografi. Och oavsett ålder.

Ok, så framtiden är dyster. Riktigt dyster.
   Kvar har jag nutid. En 2-åring som vill ha morötter och en 4-åring som vill bjuda mig på låtsaskaffe. En bebis som precis vaknat.
   Idag kan jag erbjuda dem millimeterrättvisa. Lika mycket mjölk. Välja saga var sin dag. Till vilken nytta? Världen kommer slå omkull dem sen. Gör jag dem en björntjänst? Ska jag istället förbereda dem på att den som slår hårdast vinner? Bokstavligt.
  Idag pratar jag med sonen om att inte utnyttja den som är svagare och mer utsatt än han. Aldrig. Vad det än gäller. Och jag säger till honom att försöka ingripa om han skulle se det hända.

Så i nuet känns det hopplöst. Till tonerna av glättig 80-talspop släpar jag mig nu ut i köket för att se om det finns något att förbereda till middag. Även de svaga i samhället behöver ju trots allt ha mat.



.

Från tibetansk mastiff till skamklippt nakenhund

Ok. Det minsta barnet är drygt ett halvår och det kan bli dags att sammanfatta. För 5 år sen blev jag gravid ungefär nu, så det kan vara läge att utvärdera 5 års konstant graviditet och/eller amning. Hormonell karusell. Länge. Som ni förstår.
   Månget pris har jag fått betala, som t ex en helt sjukt trött magmuskulatur, navelbråck, bristningar, enorma tuttar. Dålig hållning, diskbråck, ömhet i leder och ligament. För att inte tala om all sömnbrist och allt vad det innebär.
   Och ett annat pris jag fått betala är mitt hår. Jag har generellt sett mig själv motsvarande en tibetansk mastiff i min man. Ungefär såhär.

Men så är det inte längre. 3 täta graviditeter med tillhörande 6-9 månader långa amningsperioder har kostat mig mitt svall. Det som tidigare gick att skriva hem om och stoltsera med hos frisören (hur många gånger har jag inte fått höra kommentarer som jaha, nu får jag skicka saxen på slipning) är nu mest att likna som en skamklippt nakenhund. Typ såhär.

   
Det kanske kommer tillbaka. Eller inte. Vi får väl se. Jag slipper i alla fall klippa mig lika ofta. Och det är ju bra.

INTJ, 4 barn och tungsinne

För er därute som kanske inte lider av depression periodvis kan det vara svårt att förstå hur man kan halvslöa i soffan med hel familjen och tycka att det mesta suger.
   Alla 4 barnen är friska och utvilade, maken håller dem sysselsatta med ett spel. Själv har jag den minsta på magen och kramas för allt vad tygen håller och lite till.
   Hemmet är i harmoni.
   Jag har precis sovit middag. Det är lördag. Vi har en ny snygg fåtölj. Bilen är nyservad. På spisen kokar en omgång gottgottgott kött till middagen.
   Jag har gått ner 5 kg på 7 veckor och lyckats få tag på lite kläder (den uppdaterade vet att det inte är en så trivial sak som det kan verka) som jag faktiskt känner mig fin i.
   Med andra ord. Allt är på topp. Livet på en pinne. Hemmet är fullt av kramar och glada skratt.

Men nej. Inte jag. Jag är förlorad i kriget med mig själv, såsom Thåström uttryckte saken en gång i tiden. Sinnet väger tusen ton. Hjärnan är tom. Det känns som om det inte finns något kvar inuti. Inget i huvudet, inget i kroppen. Ett tomt skal.

Och då, just då, hjälper det inte alls att allt runt omkring är balsam för själen. Jag skulle vilja vara själv. Helt själv. Alldeles ensam. Inte bara några timmar, utan några dagar. Veckor. En del av mig vet att jag ligger back på den, för den introverte, så helt livsnödvändiga tiden för sig själv. Oändligt back. Jag kallar det inte egentid, för det är inte det det handlar om. Det handlar om alla de timmar den introverte behöver för att bara vara alldeles still i sitt sinne. Hämta energi. Ladda. Slappna av. Läka.

Det är svårt, mina vänner. Att ha sånt. Att få sån tid. I ett hem med 4 barn. Att låta melankolin svepa med mig på en våg av slummer och tappad tidsuppfattning. Lägga patiens. Pussla. Ligga alldeles still och lyssna på bra musik alldeles för högt.

Men sådant utrymme finns inte. Inte än på många år. Och då får det ta uttryck i en orkeslöshet som idag. En oförmåga att få något gjort. Att lite lite inte förbruka de sista resurser som finns. För idag går jag på bara ångan. Och knappt det.

Älskade familj. Ni är det bästa och finaste i hela världen och ni betyder allt, utan er är det ingen idé med någonting.
  Men idag hade jag behövt vara utan er. Idag läcker jag som ett såll, det blöder ur djupa sår i hela min rustning. Jag hade behövt krypa undan och pyssla om mitt skydd.

Men det får bli en annan gång. Om jag andas djupt orkar jag återigen få ihop alla och gå ut en sväng till lekplatsen och ett varv i området för att få den minsta att sova och de större att cykla av sig spring i benen. Min tur får komma en annan dag.

Back 3,3 kg på 5 veckor

Jajamen. I morse var det dags för invägning, såhär 5 veckor in i det hårda (ironi) arbetet. Vågen stannade på 76,6 vilket innebär en viktminskning på 3,3 kg. Och måttet över magen visade på klädsamma back 5 cm. Det är ganska najs. 5 cm på magen på 5 veckor.
   Jag är inte naiv. Den hastigheten kommer inte hålla i sig. Men det hjälper ju till att motivera.

Så, carry on, Sträng. Du är på.

Att bli bespottad på lekplatsen

I onsdags var 2-åriga dottern, lilla bebisen och jag på den lokala lilla lekplatsen. En sandlåda, en karusell, några gånger och en klätterställning med tillhörande rutschkana.
   In på scenen släntrar då områdets bully. En stryktäck gosse med döda ögon, blott 6 år gammal. Det blir alltid problem.
   I somras kastade han äpplen i ryggen på vår 4-åring och när maken sa till honom svarade han: "Vaddå, hon är ju tjej".
   Jaha??!! Och då är det ok, liksom? Av oklar anledning gick inte maken till föräldrarna med saken direkt. Det hade nog jag gjort.
   Well.
   Så i onsdags kom han smygande och började direkt småstöra vår lilla 2-åring. Som ju såklart är så mycket mindre än han är och inte alls förstår vad som händer. Han slår henne lite lätt på händerna med sitt plastsvärd när hon håller i sig för att klättra. Föser undan henne när han ska fram. Den typen av manövrar. Jag vågar inte släppa honom en sekund med blicken, för han skulle utan vidare kunna knuffa ner henne från klätterställningen. Jag har sett honom göra det med andra barn. Spärren att de är mindre verkar inte finnas.

Så är det dags för vår lilla att åka i rutschkanan, varpå Djävulsungen lägger sig i vägen och klargör att hon inte får lov att åka. Jag går fram och säger att det får hon visst. Man turas om och dessutom bestämmer inte han det.
   Han argumenterar för att eftersom han är äldre har han lekt på den lekplatsen mycket mer än hon och att han därför har nån slags veto i sammanhanget. Jag svarar att om det är så vi ska snacka, var vi där först just den här gången.
   Så han flyttar sig så hon kan åka ner.
   Och sen ställer han sig på huk på toppen av rutschkanan, tar sats nere i halsen och måttar en spottloska rätt på mig. Jag hinner ta ett litet steg åt sidan och kommer undan det mesta, men han siktade mig rätt i ansiktet.
   Ett litet glin. En 6-åring. Med döda ögon, fyllda av ilska och förakt. En gosse som föräldrarna kommer få hämta upp i fyllecell innan han fyller 13 om de inte får ordning på det innan.
   Jag blir såklart så arg att det tjuter i öronen och händerna börjar skaka.
   "Vem har lärt dig att spotta på andra så?" frågar jag medan jag väntar på att min lilla kommer ner från klätterställningen utan att han hinner ge sig på henne.
   "En kille på skolan" säger han och hånflinar. I hans blick ser jag att det inte är någon som helst idé att resonera. Han är ute efter bråk.
   "Jaha, så då är det ok att härma honom fastän att du förstår att han gör dumheter", säger jag. "Vill du att jag ska spotta på dig?"
   Hånflin och nervöst skratt en gång till: "Ja" säger han. Smart. Att säga nej skulle ge mig möjligheten att fråga varför han då spottat på mig. Att säga ja är safe, för jag skulle aldrig spotta tillbaka. Skitunge.
   "Jag går hem till dina föräldrar och pratar med dem om hur du uppför dig" säger jag.
   "Gör du det, de är inte hemma. Lycka till. Och förresten vet inte du var jag bor." Idel hånflin.
   "Tänk för att jag vet det. Och de är väl hemma nån gång" säger jag. "För det här glömmer inte jag."

Sen sjunker jag så lågt, tar min lilla 2-åring och säger: "Kom nu älskling, här kan vi inte vara för han är ju inte klok."
   Jag fattar väl att en 6-åring i harmoni med sig själv och sin omgivning inte har behov att agera så. Jag borde hantera honom därefter. Men jag är så arg, och också lite rädd för vad som skulle hända om han är kvar runt våra små. Vid andra tillfällen har jag sett honom gå rätt hårt åt andra barn, även mycket mindre än han själv. Ungen är ett Spawn of Satan.

Och han hade rätt. Det var ingen hemma när jag ringde på hos dem på väg från lekplatsen. Och på ett sätt var väl det tur. Kanske hade jag slitit huvudet av den som öppnade och starkt ifrågasatt deras uppfostringskompetens.

När maken kom hem och hörde vad som hänt gick han upp och ringde på. Klockan var läggdags för de mindre och jag hade varit tvungen att ta med bebisen. Skönt att slippa i ett sånt sammanhang.
   Det var modern som öppnade dörren, en högst resonabel kvinna i 40-årsåldern. Maken berättade vad som hänt och hon mumlar något om att "De större barnen är lite dumma mot honom ibland och då blir han sådär..."
   Ok. Jag förstår. Den stackars pojken är mobbad, retad, körd med, vad du nu vill kalla det, nånstans. I skolan eller av äldre syskon hemma eller både och, vad vet jag.
   Men jag är av åsikten att det är något de får hantera. Det ska inte gå ut över våra, alla andras, barn så att de ska behöva känna sig rädda på lekplatsen. Jag bedömer honom som direkt farlig de dagar han är som värst i humöret. Det finns inga spärrar i den pojken. Han behöver hjälp och det känns tråkigt att föräldrarna inte verkar ta tag i det. De bäddar inte direkt för att hans framtid ska bli bättre för honom än hans nutid.
   Kvinnan blev nämligen varken förvånad eller chockad när maken sa: "Han retades med vår lilla 2-åring och hindrade henne att åka i rutschkanan och när min fru gick emellan spottade han på henne".
  För det kan jag säga. Hade en okänd karl ringt på här hemma en kväll och berättat något liknande hade jag ramlat omkull. Och barnet ifråga hade min själ fått gå med och be om ursäkt för sitt beteende om det så vore det sista jag gjorde. Nån jävla ordning, tack.
   Kvinnan svarade blekt: "Det är jättebra att ni säger till, så vi vet."

Jaha. Så nu vet de. Och sen då? Vad gör de åt saken?

En annan sak de snart kommer veta är att om en enda grej till händer, liten eller stor, där våra små, eller jag för den delen, hamnar i kläm för hans humör, kommer de ha en fru Sträng som ringer på och är episkt förbannad. Antingen får de ha bättre koll på honom, eller så får jag ha det på plats. Och det sistnämnda är inte lyckat, för jag kan inte hjälpa honom med hans egentliga problem, utan bara hantera honom utifrån situationen. En 6-åring som utan vidare eftertanke kan tänka sig att spotta ner på en vuxen, har dålig koll på saker och ting.
   Hans föräldrar måste hjälpa honom. Och de verkar inte se den ilska, den frustration och det förakt som fyller hans ögon till bredden.

Så gick det till när jag blev bespottad på lekplatsen. På riktigt. Man ska vara med om allt.

Fett och dammsugning

Ja det var ju det här med vikten. Jag är inte typen som här skriver upp exakt vad jag gör på dagarna och vad jag äter för att sen redovisa en massa data om verkningsgraden på uppoffringarna.
   Men lite ska jag berätta. Ändå liksom. Fast på ett annat sätt.

Jag gör Pilates. Trendigt som sjutton. Fast jag har gjort det till och från nu i 10 år, så för mig var det ingen fluga som försvann lika fort som den kom. För mig är det den perfekta träningsformen. På så sätt att jag kan ligga här och sprattla på golvet som en skalbagge på rygg helt själv utan att göra mig till fullständigt åtlöje bland andra människor. Så slipper de ha medlidande också, tänker jag. Eller bli avbrutna, i sina egna fint utförda övningar, av kvävda skrattattacker av blotta åsynen av en vältande fru Sträng när jag gör the teasers (en styggelse till övning för er som inte är insatta). 
   Så, in the safety of my own home, som amerikanerna skulle uttryckt saken, slipper jag också ha komplex för hur duktiga alla andra är. Det är toppenkanon.

Men. Tyvärr. Ett minus. Inte nog med att man ligger där på golvet och sprattlar förtvivlat för att inte ramla omkull i det ena balanskonststycket efter det andra. Man ser också hur fruktansvärt dammigt det är under alla möbler.
   Så ofta som jag dammsugit detta hemman senaste månaden har jag aldrig gjort förr. Jag kan liksom inte med annat.

Ah well. Det var träningen det. Maten då? Jo, medan jag laddar inför att ta fram dammsugaren. Igen. Tar jag en kopp kaffe till. Men lite extra kokosfett i. Så extremt är det ser ni. Barockt, kanske ni tycker. Men det funkar. Och det finns fördelar med allt. T ex behöver jag inte ta lypsyl lika ofta när jag har fett i kaffet.

Ledigt och ledigt. Definiera ledigt.

För oklart vilken i ordningen, går nu fru Sträng på samtal. Den här gången hos psykolog via mödravården. Tjohoo och tjohopp. Neverending story.
   Vi är tillbaka efter sommaruppehållet och sist skulle det sammanfattas lite hur semestern varit och sånt. I och med att vi just nu har en teori om att mitt deppande och tungsinne har stor grund i att jag är... trött och lite slutkörd helt enkelt, var hon självklart intresserad av om jag hunnit vila något.

Hon: "Hur har du haft det sen sist?"
Jag: "Jodå, det har varit riktigt bra. Jag har varit mer ledig än jag varit på 10 år tror jag. Riktigt skönt faktiskt."
Hon: "Vad bra. Var det svårt att få till?"
Jag: "Njae... Maken var bortrest på jobb första veckan på semestern vilket innebar att jag var ensam med alla 4 barnen i 9 dagar med dagis och fritids stängda. Och då gick det liksom inte att jobba samtidigt helt enkelt, så jag fick verkligen tvingas att vara ledig direkt. Väldigt effektivt sätt att varva ner på."

Tystnad. Frenetiskt antecknande psykolog.

Hon: "Bara sättet du uttrycker det på säger mig en hel del om vilken nivå du är van vid. Att vara ensam med 4 barn utan dagis och fritids 9 dagar i rad, är vad du kallar att vara ledig, att varva ner. De flesta andra hade nog inte sett det som ledigt alls."
Jag: "Nehej?"

Men det var något jag tog med mig hem från det samtalet. Det är kanske så att det är ok att känna sig trött ibland. Att det är ok att inte orka med allt hela tiden. Det kanske är ett pressat läge jag är i ibland och då och då kanske jag till och med kan anses ha lite rätt i att tycka synd om mig själv och tycka att jag skulle förtjäna lite tid att pusta ut på.
   Inte vet jag.
   Vet du? Vad är att vara ledig för dig?

Sträng på Lyran. Nu även som viktblogg.

GI. Viktväktarna. Cambridge. Itrim. 5:2. Kalori in, kalori ut. Nutrilett. 16:8. LCHF. Palio. Stenålderskost. Medelhavsdiet. Ät var tredje timme... Sunt förnuft? Till slut snurrar det ju bara i huvudet. Och så skiter man i allt och drar i sig en påse ostbågar och ett stort glas cola. Sod it. Vem ska man tro på. Ingen tydligen. Alla har fel.

Men ändå har man ju de där 10-15 kilona man skulle vilja bli av med, eller hur? De där man lagt på sig sen man blev sambo, sen man födde barn, sen man fyllde 40, sen man började gymnasiet eller... jag vet inte. Alla har sin tidpunkt.
   Själv är jag en smal person. Visst, där ett tag under gymnasietiden inte helt hälsosamt smal, men skulle nog inte klassa det som ätstörning, mer slarv och tonårigt "orkar inte".
  Jag är 1,75 lång, vägde som smalast strax under 50 kg, vilket inte alls är bra, men den tiden är för evigt förbi som tur är. Men jag trivs inte i mina nuvarande nästa 80 kg heller. Mittemellan, liksom i mellanmjölkens land, mår jag bäst. 65 kg, där känner jag mig hemma. Där är kroppen min och allt är bekant.
   Den uppmärksamme vet att jag haft fullt upp med att föda barn de senaste åren. 3 förlossningar på 3 år och 8 månader. Innan jag la mig till med denna hobby vägde jag in mig på just 65 kg. Då var jag stolt och nöjd med upplägget. Jag varvade promenader och Pilates om vart annat ett par gånger i veckan med ett maniskt driv och tänkte på vad jag åt. Och just det, så var jag deprimerad och stressad också. Och en massa annat som jag inte tänker gå in på här.
   Nu är det 5 år sen dess och jag har nu varit gravid eller ammat om vartannat dessa fem år i streck med avbrott för 6 månader mellan 2:a och 3:e graviditeten. Och så är jag snart 40. Så här befinner man sig i uppförsbacke redan från början.
   För tre veckor sen vägde jag in mig på 79,9, bara 2 kilo från min all time high utan bebis i magen.  Det är inte jag. Jag glider runt bland klädkedjornas XLNT och Big is Beautiful och allt vad de heter och försöker lika illamående som hjälplös att se vettig ut i kläder. Jag har liksom inget val, för jag ser inte vettig ut utan kläder heller.
   Det handlar inte om att ha kropp som en fotomodell. Det handlar om att vara jag själv igen. Den jag känner väl och den jag gillar att hänga med. Lätt i kroppen och med driv i steget. Inte trött, öm och hängig.

Ah well. 79,9. Låt oss säga 80. Det är 15 kilo som ska bort. Jag har 4 barn och eget företag. Någonstans här gäller det att inse sina begränsningar och inte sätta för höga mål på det här. Också. Realistiskt. En plan jag kan hålla. Så jag inte blir besviken på mig själv. På detta också. Och delmål. Det har jag hört är bra. Ta elefanten i bitar liksom, för man kan inte få i sig hela på en gång.

Så då tänkte jag på alla dieterna och modellerna högst upp i detta inlägg. Man kan välja att se det som en skål med godis: mums, vilken ska jag ta? På sista tiden har ju vågorna gått höga i media där LCHF och 5:2-dieterna fått ordentligt på pälsen. Och anhängare där har bitit tillbaka. Tonen har varit bitter och upprörd. Underhållning nästan. Som att kolla på en tennismatch. Och alla hävdar att de har rätt och att alla i det andra laget är på väg att dö på alla upptänkliga fasansfulla sätt.

Var och en ska gå på det de tror på. Men om man, som jag, tidigare gått på den fettsnåla varianten med täta måltider och haft fruktansvärt dålig framgång med det, kanske man ska testa något annat. Mellan de två sista graviditeterna gick jag ner 7 kg med LCHF och mådde finfint. Jag har flera i min närhet som blivit av med mycket mycket mer än så på LCHF.
   Så jag tror på LCHF. Och nej, det är inte så extrem mat som media ibland gör gällande.
   Sen är det lite olika hur mycket kolhydrater man tål. Det finns de som reagerar fort med viktuppgång om de kopplar på kolhydrater igen, men dem tillhör inte jag. Så jag kan hållas med en  mindre strikt LCHF-variant. För ni förstår, alla därute, man kan faktiskt välja själv hur man vill göra. Hitta den modell som funkar bäst för en själv. Och ta konsekvenserna av den. Precis som med allt annat här i världen.

Många av de som förespråkar LCHF hävdar vidare att träning inte gör nån större verkan på vikten i sig, om man inte pratar om minst en timmes träning om dagen. Detta innebär inte kritik mot träning i allmänhet, för då tolkar man dem fel, men att tro att man kan träna sig smal utan att lägga om kosten gör en nog lite besviken på sikt.
   Jag vet inte jag. Efter att ha haft några vändor tidigare i livet då jag gått ner i vikt har jag lagt mer krut på träning än mat, vilket har lyckats. Märk väl dock att jag med träning menar promenader, vanliga gamla hederliga timmar i rask promenadtakt, och senare även med tillägg av Pilates, vilket jag sköter i lugn och ro hemma framför TV:n (avskyr gym och sånt med ett kallt, dovt, isande hat). Så om träning funkar eller inte... därom tänker jag låta de lärde fortsätta tvista. Var och en är stark i sin tro. För min del har träning absolut gjort mer till än från. Indirekt tror jag den är fruktansvärt viktig även för viktnedgången. Med några timmars träning i veckan sover man bättre, känner sig starkare i kroppen, hanterar stress bättre och verkar få ett allmänt mer avspänt förhållande till det mesta. Vilket gör allt annat i livet, från dieter till trotsiga småbarn och bilköer, lättare att hantera. Men det är jag som lekman som tror det. Baserat på egen erfarenhet.
   Och det där med deltidsfasta, intermittent fasta, 5:2, 16:8 och allt vad det är. Det kommer som en skänk från ovan för en 4-barnsmamma. Att det är ok att skippa ett mål här och där, slippa känna sig slarvig och skyldig om planeringen spruckit en dag. Och det är det mycket lättare att göra när man har LCHF som bas då man klarar sig mycket längre mellan målen utan att falla igenom som på kolhydratmat. Obs, innan ni får slaganfall därute, så pratar jag alltså om att JAG missar ett mål mat här och där, INTE barnen. Med dem är jag noga. Jag blandar inte in dem i min kamp mot min vikt.

Så där har ni det. Min modell som jag tänker testa. En mindre strikt LCHF (med dragning åt GI-hållet) kombinerat med promenader och Pilates, målet är sammanlagt 4 tim/vecka (utan att slita huvudet av mig själv och tröstäta en chokladkaka till om jag bar lyckades få till 1 timme en vecka). Och att hoppa över något mål ett par gånger i veckan. 

På det sättet hoppas jag minska stadigt med ett snitt om 1 kg och 1 cm på magen per månad. Just så, inget sprinterlopp, utan en riktig långdistanssatsning. Eftersom jag gått ner 2 kilo på detta redan nu på 3 veckor har jag nu bara 13 kg kvar. Håller jag planen kommer jag att vara i mål om ungefär ett år.
  Det är den långa planen. Men som delmål är nu att vara nere på 74 kg till jul och är därmed tillbaka på vikten jag hade före senaste graviditeten 9 månader efter förlossning.
   Och det passar väl utmärkt att avrunda det hela med en riktig klyscha: tar det 9 månader att lägga på sig graviditetskilona, tar det 9 månader att bli av med dem. Eller hur.
   Med denna äppelkäcka avslutning bjuder jag in intresserade att följa med på resan. Det kommer vara jättetråkigt. Men så är det ju nu en gång för alla det här med förhållandet till våra egna kroppar här i västvärlden.
   Men det är en helt annan historia.

Katten musen, tio tusen

Vår lilla 4-åriga dotter har lärt sig av sin mormor att räkna till 10 000: Katten musen, tio tusen. Så enkelt som så. Lätt som en plätt.
   Med det sagt, vill jag bjuda på nåt litet lättsmält, en romantisk komedi, om ni så vill. I bloggform. Eftersom det är fredagkväll.

Så här om kvällen, var pappan ute och snurrade, sannolikt sen från jobbet, vid läggdags. Detta gjorde 4-åringen synnerligen sorgsen över sakernas tillstånd:
   "Var är pappa, när kommer pappa, varför är han inte hemma, jag vill att han ska vara här och pussa mig..."
   Jag svarade henne att han kommer snart. "Han kommer så fort du somnat. Och kommer han och pussar dig. Fler pussar än du kan räkna till."
   Dottern sträckte upp sig i sin fulla längd, såg tveksamt på mig med självsäker blick. "Jaha. Jag kan räkna till tio tusen."

Så där fick jag svar på tal. Och pappan, till dig säger jag lycka till. Du kan få låna mitt lypsyl emellan varven.

Ska jag gå på toa när jag inte är nödig också?

Häromdagen åkte sonen och jag i bilen. Jag hade med mig en flaska vatten, vilken sonen svepte som ett jehu.
   "Var du så törstig?" frågade jag.
   "Njae", sa sonen. "Men min fröken säger att när man känner sig törstig... då är det egentligen redan lite för sent, då är man redan uttorkad."

Ja. Så låter det. Så har media framställt saken i flera år.
   På liknande sätt har dietister de senaste 15 åren (jag kan bara tala för egen del, det är inte mer än 15 år som jag anses ha varit vuxen och brytt mig om liknande budskap) sagt att man ska äta innan man är hungrig. När man väl registrerar känslan hunger är det för sent. Kroppen är redan inställd på svält då. Förbränningen går ner till minimum, kroppen förbereder sig för kris.

Visst. Fine. Till viss del låter det väl logiskt att det skulle vara så.
   Men ändå, tänker jag. Vilken typ av hunger och törst prata vi om? Den typen av hunger en fullt frisk människa i åldern 2-65 känner när det är nån timme kvar till middagen? Den typen av törst som en fullt frisk människa känner och har möjlighet i vårt avlånga land att släcka inom 15 minuter?
   Jag är tveksam. Jag börjar ledsna på deras råd hit och dit. Vilka är de, för övrigt? Media, forskare, läkare, livsmedelsindustrin, läkemedelsindustrin? Eller en salig röra av ovanstående? Det de säger, om man lyssnar lite extra på dessa budskap jag berör precis här, är att jag ska dricka innan jag är törstig och äta innan jag är hungrig.
   Jag undrar då stillsamt, varför vill de att jag inte ska lyssna på min egen kropp? En kropp i balans har väl detta signalsystem för att vi ska fortsätta vara i balans? Är inte det liksom hela grejen? Jag tror första signalen om att jag är törstig når mitt medveteande i precis rätt tid, nämligen då kroppen precis börjar känna att det behövs lite mer vätska för att den ska fungera optimalt. Likaså med hunger. Hoppsan, nu är det lite snålt med energin här, är du gullig och drar i dig nåt att äta så vi inte går i stå här?
   Typ så.
   Jag börjar se ett underliggande budskap som jag inte är så förtjust i, nämligen att jag aldrig ska lita på mitt eget omdöme och framför allt inte på min kropps behov. För de säger att jag inte vet vad jag håller på med när jag tolkar dem... Precis på samma sätt som de låter mig veta alla fel jag gör som förälder, partner, kollega osv i all oändlighet. Lyssna för sjutton inte på din naturliga instinkt. Den är ute och cyklar.
   Det känns allt mer som en typ av förtryck. Håll mig upptagen med problem jag ändå aldrig någonsin kommer att lösa, så hinner jag inte ställa till oreda i övrigt. Låt mig, precis som Don Quijote, gå match efter match mot väderkvarnar, mot spöken som inte hade behövt finnas.

Så jag ska äta innan jag är hungrig, dricka innan jag är törstig. Gå och lägga mig innan jag blir trött.
Än så länge har de inte föreslagit att jag ska gå på toa innan jag är nödig. Men det är väl bara en tidsfråga.

Konsekvensanalys

Vi har en 4-åring. För all del, en rar liten tös i de flesta sammanhang. Men som alla andra barn använder hon de maktmedel hon har: mat och toalettbesök. I synnerhet det sistnämnda. Det är en strid.
   Men, se, hon har hittat en nytt maktmedel. Sömnen. Och går upp innan skam fått på sig tofflorna, väcker lillasyster 2,5 år och sen är det igång. Hela dagen ur synk, hur mycket extrajobb som helst. En lillasyster som varken vet upp eller ner när klockan är tre på eftermiddagen. En dag i dimmans tecken. För alla. Extra härligt just denna vecka då alla dessutom är förkylda.
   4-åringen har stunder då hon inte är en rar liten tös. Inte ens nästan. Då är hon ett spawn of Satan.

Då är inte fru Sträng pedagogisk. Mjuk. Eller moderlig. Nej, i sitt inre skriker fru Sträng rakt ut i tårögd desperation och tänker massa hemska saker. Skriver jag dem här blir jag väl polisanmäld.
   Men. Ett andetag. Två, Tre. Fyra. Sen blir det en ordentlig uppläxning framväst mellan tänderna om vad konsekvenserna av detta sömnbeteende innebär för alla i familjen.

Klockan är kvart över sex på lördag morgon och man har en helvetesdag framför sig på grund av 4-åringens trots. Vi jobbar med konsekvensanalys. Och inget kan trigga och utmana en mer än en 4-årings glasartade blick medan man försöker tala tillrätta. Blicken säger jag hör vad du säger, men jag lyssnar inte, för jag har ingen lust med det; jag funderar hellre på allt annat jag kan göra så fort du inte orkar vara arg längre...   

Det sägs att barn testar gränser där de känner sig trygga. Om det är så känner hon sig fruktansvärt trygg här hemma.
   Men klockan kvart över sex på morgonen på lördag inför en tokförkyld mamma på gränsen till nervsammanbrott... vet jag inte om hon bedömer situationen helt korrekt. En mamma helt nära galenskap skulle kunna tänka ut helt nya användningsområden för gaffatejp. T ex.

Ha en jävlig dag allihopa. Det kommer vi att ha.

20 000 i budget och kärlek

Igår begav vi oss ut, hela cirkussällskapet i stora bilen, i jakten på den perfekta fåtöljen. Det visade sig inte alls vara så lätt som man hade trott innan. Om man inte har en budget på 20 000 spänn, 25 000 om du ska ha med fotpallen också. För då finns det hur mycket som helst.
   Vi har snarare en budget på 5 000. Inkl fotpall. Och sidobord. En utmaning.
   Men nu var det inte det detta inlägg skulle handla om. Utan om en sån där go grej som får ett modershjärta att pumpa runt lite extra mycket blod.

Inne på möbelvaruhuset Mio kom 10-årige sonen plötsligt fram till mig och sa: "Mamma, jag har hittat en tavla. Inte för att den passar så bra hemma hos oss i färg och så, men den hade ändå passat för det är så ni är hemma."
   Tänk nu på att sonen är ett skilsmässobarn som hoppar mellan olika verkligheter varje vecka. I den ena är han ensam med pappa, som en dynamic duo, bara de två. Här hos oss är han en av 6 personer och försvinner nästan i mängden.
   Han släpade med mig en bit bort i gången vi just lämnat för att visa mig:

Åh. Är det så han upplever vårt hem. Då har vi gjort rätt nånstans. Då kan vi inte vara all bad. Och om han upplever det så, kan man hoppas att de andra tre små odågorna känner likadant.
   Kan man hoppas. Vi försöker så gott vi kan varje dag. Förvirrade som Don Quijote med alla väderkvarnar.
   Tack älskade pojke. Du lugnade mammas nerver, om än bara för ett ögonblick. Du anar inte hur mycket det är värt.