Pussel och pussel

En kompis till mig la igår upp en bild på fejsbukk. Varje jul pusslar han helt traditionsenligt ett pussel och igår var han klar med 2013 års prestation. Jag tror de brukar vara i storleksordningen 1000-2000 bitar. Perfekt lagom. När jag såg bilden knöt det sig i halsen. Ni förstår, jag är också en pusslare. Jag älskar att pussla. Ovanstående vän hjälpte mig med en programvara en gång och gav mig inloggningen Pusselknarkare. Det ligger väl något i det.

När jag väntade andra barnet pusslade jag mig igenom sista 2-3 veckorna. Härligt.
   När jag väntade tredje barnet pusslade jag också. Då syntes andra barnets lilla hand likt ett periskop sökande över bordskanten för att komma åt de åtråvärda bitarna. Men det gick bra.
   När jag väntade fjärde barnet fanns det alldeles för många små hjälpsamma händer här för att det skulle vara genomförbart.
   Pussla. Tid för kontemplation. För mig ett meditativt tillstånd. En bra kaffe, lite bra musik, förlora kontakten med tid och rum. Andas in, svettas ut.
  Jag undrar, när kan jag få tillfälle nästa gång? Att korka upp ett riktigt bra pussel? Jag har några på lut i förrådet. Bland annat ett 3000-bitars med motivet Seattle skyline by night. Det innebär att ca 2500 av de 3000 bitarna är i olika nyanser av mörkblått och därför har jag dragit mig lite för att ta mig an det. Men jag hoppas kunna pussla det innan synen blir för dålig på gamla dar...
   Och jag är alltid på jakt efter nya, schyssta pussel. Star Wars-motiv, Pink Floyd, Beatles och Bob Marley pryder väggarna här hemma. Och även Escher-motiv. Nej, jag pusslar inte gulliga kattungar eller slott i Österrikiska alperna.

På senare tid är det enda pusslet jag hinner ägna mig åt det här:

(Lägg gärna extra märke till kolumnen längst ut till höger: "Matsedel". Eller hur.)
Livspusslet (för övrigt ett ord jag avskyr, hur beskrivande det än är. Jag avskyr det på samma sätt som jag avskyr vinnarskalle, fullständigt vedervärdigt. Jag avskyr också ordet tänk som ett substantiv, som ersättning för sätt att tänka. Och är vi ändå på avdelningen usch, har på senare tid cementera dykt upp och hamnat på modet för än det ena, än det andra).
   Och livspusslet är inte tid för kontemplation och definitivt inte något meditativt tillstånd. Det är en cirkus i sprakande färger, ett ständigt larm som borde få myndigheter att reagera. Ett konstant plingande, plongande och blinkande flipperspel där hela familjen är en uppsättning kulor som studsar fram och tillbaka. Och sen råkade vi lägga i några femkronor för mycket också, så det är många kulor som studsar samtidigt. Och jag tror, trots alla mörkblå nyanser... Seattle skyline by night... Kom tillbaka, allt är förlåtet.