Ok. Så livet är en bussresa.
Den startar på hållplats A.
Sen går den till B och så vidare, en i taget. Vilken bokstav som blir den sista vet man sällan innan. Som tur är.
Men, vissa dagar känns det som att man lika gärna hade kunnat bestämma att sista hållplatsen var där man själv vill istället.
De där hållplatserna... har inte varit mycket att ha. Någon här och där har varit trevlig. Skapligt väder och vacker utsikt.
Men över lag har det inte varit mycket att hänga i granen.
Jag är en sån som har svårt att supa in omgivningen. Det är få saker som biter sig fast i minnet, som berör och berikar. Finns det något större, högre, kollektivt medvetande som har nytta av det jag själv inte är förmögen att värdesätta? Om inte, vad gör det då för nytta? De unga gör ändå de gamlas alla misstag, så är nu livet en gång beskaffat, så vem tjänar på det?
Livet blir mest som en resa från A till Ö (kanske stannar min resa på T eller så hinner jag med de små bokstäverna också, det vet man inte) där varje hållplats är något som bockas av på en lista snarare än något som upplevs.
Jag kommer inte för att se; jag kommer för att ha sett, som någon sa.
Om en vecka är det julafton. Vilken fest.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar