Jag mår illa ibland. På riktigt, som vi så modernt uttrycker det. Like a boss. Like nobody's business. Jag blir paralyserad. Systemen kopplar ner, det känns som att benen inte kommer bära. Jag ser ingen väg ur någonting, det blir knepigt att ens vika ihop tvätt - vilka kläder hör till vem?
Ibland, om det går, dvs att jag har maken hemma som kan ta alla kidsen, får jag gå och lägga mig. Jag är dålig på att må illa. Jag får ångest och gråter. Tycker manligt synd om mig själv. Jag hade vilken dag som helst hellre lidit mig igenom samma mängd timmar med förlossningsvärkar. Skojar inte, är helt allvarlig. Jag har fött 4 barn, jag vet vad jag pratar om.
Jag tänker att jag kanske är sjuk på riktigt. Att jag är sjuk i någon av de där sjukdomarna som innebär att man får rensa upp bland sina papper och allt gammalt julpynt man lämnar efter till de sina.
Jag tänker, är det nu det händer? Är illamåendet och olustkänslan förvarningen? När som helst brister ett blodkärl i huvudet och så är det tack och adjö. En gång för alla.
Kroppspulsådern? Då går det på ett kick, har jag förstått. Lika bra det. Ska det vara över, kan det lika gärna vara över utan att jag hinner fatta.
Eller, om man inte vill vara så dramatiskt, är detta förstadiet till en psykos? För där jag ligger och kallsvettas, är jag beredd att göra vad som helst för att det ska sluta. Jag kan göra precis allt som den lilla rösten i huvudet, den lilla gubben med hornen och treudden på axeln säger. Ta av mig kläderna och springa naken skrikande könsord runt kvarteret? Slita av mig håret? Ta en promenad i svarta kläder på motorvägen en mörk decemberkväll? Helt apatiskt och robotlikt, samla ihop plånbok och bilnyckel, lämna hemmet utan att tilltala någon? Lämna och aldrig komma tillbaka, aldrig se bakåt? Uppåt framåt, göra något nytt, något annat, ctrl+alt+del?
Men något, vad som helst. Jag kan tänka mig att vara ganska radikal. Skaffa ny identitet, bli en kuf (som om jag inte redan är det), flytta till en stuga på landet utan el eller vatten. Bort.
Men faktum kvarstår. Jag kan göra precis vad jag vill - och inte vill - av ovanstående. Jag misstänker att jag får bära med mig mitt illamående ändå, vart än jag hamnar.
Jag har filosoferat kring bukmigrän, utbrändhet, magkatarr och annat för att förstå vad det är och varför det slår. Idag öppnade sig en ny teori då jag plötsligt kunde känna igen hur det känns efteråt. Det kändes plötsligt bekant. Det kändes som förr. Som en gammal trogen kompanjon från förr i tiden. En bekantskap jag trodde jag hade sagt upp till förmån för de dåliga kort livet spelar en utan att man söker problem. Panikångest. Han är snäll och han har varit en riktig vän, får man ta panikångesten med sig in i himlen? Det är som en dålig relation. Jag upplevde att jag hade gjort slut, skiljt mig och tackat för kaffet, för jag har inte sett till hans fula tryne på så länge att jag inte längre minns hur han ser ut.
Jag får avvakta och se nästa gång han kommer på besök, om det är min gamle lagspelare eller om det bara var någon som klätt ut sig och satt på mask för att likna. Det kändes bekant.
Jag ber att få återkomma i ämnet.
Och just det. Min mormor har gått ur tiden. Sen några år tillbaka en bitter, förgrämd och missunnsam kvinna på 92 år som uttryckligren velat dö i 5 år. Hon befolkade världen med 5 barn, 11 barnbarn och 23 barnbarnsbarn, men fann aldrig glädje och lycka.
8 av dessa 11 barnbarn är aktiva på facebook. Ingen av oss har skrivit en rad om mormors bortgång. Vad säger det?
Att det är värt att tänka på det som kallas livet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar