Idag är det onsdag. Då är jag mammaledig tillsammans med hela rövarbandet. Solo här hemma med en 4-åring, en 2,5-åring och en 6 månaders bebis.
Ibland är det tajt läge.
Ibland är det helt ok.
Idag är det helt ok. Barnen är finast och kommer skapligt överens. Vädret är strålande fint. Allt hade kunnat vara underbart.
Men som vanligt är det fullt av smolk i bägaren. Visst smolk bara en svag fläkt i den höga höstluften, annat smolk ligger som en tung dimma över hela tillvaron. Visst smolk rent personligt-i-nuet slitigt, viss smolk en större samhällspolitisk och filosofisk fundering. Allt finns på en gång. Och fru Sträng gör det hon är bäst på, rör ihop det och slås ner i skorna.
4-åringen har valt att gå upp strax efter 5 flera dagar i rad, med påföljd att det generellt blir mitt gig att gå upp då också. Med andra ord; jag är trött. Sjukligt så. Man kan liksom inte gå och lägga sig tidigare än halv tio på kvällarna. Men ok. Livet med småbarn, där har du det.
Jag mår illa som en tok. Arbetsteorin är att det beror på navelbråcket jag hade hoppats skulle vara opererat nu. Och nej, jag är inte med barn igen. Vi har hittat andra hobbies. Jag har lite ångest för att illamåendet trots allt inte skulle ha med bråcket att göra... vad är det då? En av mina starkare grenar är hypokondri, så gissa själva resten.
Där har ni det flyktiga smolket, den nypande kylan i den pigga höstluften. Och nu till den tungt liggande dimman.
Ok. Så jag startar igång låtlistan Skoldisco som innehåller allt lättlyssnat 80-talet hade att erbjuda. Allt från lättare pudelrock och Gyllene Tider till Italia Disco och tysk pop som Modern Talking.
Och jag minns tiden som 10-15-åring i flickrummet, bilder på Arnold Schwarzenegger och Mel Gibson på väggen hemma. Funderande och drömmande om framtiden, hur det skulle bli så fränt. Hur det var höljt i ett drömskt dunkel. Att bo själv. Att ha ett jobb. Göra vuxna grejer liksom. Helt ärligt. Hur svårt kan det vara, tänkte man. Hur svårt kan det vara, det som gör vuxna så allvarliga och tunga. Som gör att vuxnas största problem inte verkar vara att den tröjan jag hade tänkt ha på skolfotot ligger i tvätten. Vad kan vara värre?
Idag, onsdagen den 2:e oktober 2013, utgör låtlistan Skoldisco och förnimmelsen av det halvvuxna barnets funderingar min dåtid. Till ljudet av Alphaville, Billy Idol och Men Without Hats blir soundtracket till känslan av att vara så nöjd med valet av papper att slå in läsårets nya skolböcker med. Och rädslan för att ha sovtofsar i håret. Svårare än så var det inte.
Idag, är man enligt myndigheter och allmänhetens syn på saken inte längre ett halvvuxet barn, utan helt fullfjädrat vuxen. Att hjälpa sonen slå in läsårets böcker i det papper han valt är något som görs halvt i sömnen när alla somnat och lugnet slutligen lägger sig i huset. Inget spännande alls.
Även som vuxen tänker man såklart på framtiden. Och aldrig har jag väl insett hur vuxenlivet bara gör en allvarligare för varje dag som går. För jag vet nu att problemen är långt större än den där favorittröjan som ligger i tvätten.
Idag är problemet att måste vi skydda våra barn från att leva. Både pojkar och flickor. Men självklart i synnerhet flickor.
Idag måste vi tydligen lära våra flickor att samhällets regler och bestämmelser inte gäller dem. Idag måste vi tydligen lära våra flickor att det inte är någon idé att de säger något, för det är ändå ingen som lyssnar, för du förstår att ett nej är inte ett nej längre. Ett nej betyder tydligen gör vad du vill med mig, jag har ingen rätt att bestämma det själv.
Och tydligen ska vi lära våra pojkar att inte känna ånger om de gjort något dumt. De ska tydligen lära sig att de ska göra allt för att komma undan och att det är deras rättighet att lyckas med det.
Idag tittar jag in i mina döttrars tre par ögon och vet att de startar från minus. De kommer alltid att vara på minus. De kommer att behöva slåss hårdare, skrika högre och begränsa sitt eget utrymme dygnets alla timmar för att inte råka illa ut, bli överkörda. Indirekt ska vi tydligen lära dem att de är byten. Villebråd. Offer. Liksom redan från början. De räknas inte, är inte lika mycket värda. Deras ord väger inte lika tungt. Ingen egen vilja, de får nöja sig med det som blir.
Bara för att de är flickor.
Idag, till tonerna av Annie Lennox vackra stämma, utgör dessa tankar min framtid. Och jag kan inte känna annat än sorg. Och vrede. En stor vrede så jag inte kan prata med mina små. En vrede som gör att jag ilsket slänger stekpannan i diskhon när vi ätit färdigt och skrämmer slag på mina små. De ser bara att mamma är arg. Vad har vi gjort, undrar de säkert. Och såklart har de inget gjort. Det är ju det som är så fruktansvärt. Inget alls. De bara är det de är. Och för mig, som mamma, i all deras härlighet.
Domare Sven Jönson har missat hela poängen. Han ansåg inte att den 15-åriga flickan befann sig i ett utsatt tillstånd medan sex pojkar förgrep sig på henne. Och det är just tack vare sådana som Sven Jönson som alla flickor alltid befinner sig i ett utsatt tillstånd. Dygnets alla timmar. Oavsett geografi. Och oavsett ålder.
Ok, så framtiden är dyster. Riktigt dyster.
Kvar har jag nutid. En 2-åring som vill ha morötter och en 4-åring som vill bjuda mig på låtsaskaffe. En bebis som precis vaknat.
Idag kan jag erbjuda dem millimeterrättvisa. Lika mycket mjölk. Välja saga var sin dag. Till vilken nytta? Världen kommer slå omkull dem sen. Gör jag dem en björntjänst? Ska jag istället förbereda dem på att den som slår hårdast vinner? Bokstavligt.
Idag pratar jag med sonen om att inte utnyttja den som är svagare och mer utsatt än han. Aldrig. Vad det än gäller. Och jag säger till honom att försöka ingripa om han skulle se det hända.
Så i nuet känns det hopplöst. Till tonerna av glättig 80-talspop släpar jag mig nu ut i köket för att se om det finns något att förbereda till middag. Även de svaga i samhället behöver ju trots allt ha mat.
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar