Egentid när man som minst anar det

Som 4-barnsmamma ser man positivt på saker som andra kanske inte ens lägger märke till.
   En sen kväll ensam i gångarna på ICA Maxi, t ex. Underbart. Egentid.
   Bilkö på väg in till jobbet. Visst, jag kommer inte hinna med lika mycket under dagen, men vaddå?  Stänger av ljudet på telefonen och höjer stereon. Egentid.
   Väntrummet på vårdcentralen i en obekväm besöksstol med TV4:s morgonsoffa på låg volym. Egentid.
   Man får plocka russinen ur kakan så ofta det går.

För snart två veckor sedan fick jag helt otippat ytterligare en stunds egentid, där man som minst anade den.
   I våras lyckades jag med bedriften att ha både influensa och lunginflammation samtidigt som jag var gravid i 8:e månaden. Det tyckte min magmuskulatur inte var värsta festen. Så den gick helt enkelt sönder. Med ett litet klädsamt navelbråck som resultat.
   När det minsta barnet passerade 6 månader och jag fortfarande var graviditetsillamående alldeles för ofta, sökte jag vård och fick tid för operation av nyss nämnda navelbråck.
   Sådant görs numera ofta med lokalbedövning och man slipper därmed sövas. Det tackar vi särskilt för. Så det var inte mer med det, upp på operationsbordet. Klockan 08:05 stack läkaren första bedövningssprutan rakt in i buken och sen rullade det på.
   Visst. Det är inget stort ingrepp. Inget farligt. Men det är ändå ett hål som öppnas upp och två personer som sen hjälps åt att peta in tarm, lägga in och sy fast ett nät, sy ihop en muskel och sen sy ihop huden igen. Även om bedövningen tar bort smärtan, känner man tydligt hur de rycker och drar, kalla instrument som läggs på magen och lite sånt.
   Ok. Rock on. Bring it.

Klockan 08:40 vaknade jag till av operationssköterskans milda röst. Hon tittade över skynket de satt upp så jag inte kan se eländet (att mycket av det hela speglades i fönsterrutan tänkte de väl inte på och själv valde jag att vända huvudet åt andra hållet) och frågade försiktigt: "Går det bra?"
   Rösten kom till mig från fjärran land och jag viskade hest fram ett "Eeh... Va?"
   "Oj, förlåt, väckte jag dig?"
   "Ja, jag tror det."

Till listan med sena kvällar på Maxi och bilköer kan jag nu lägga operationer under lokalbedövning.
   Egentid.
   Ah, the bliss.