Det är ett slit, det här med livet. Som introvert med ett depressivt sinnelag är jag ibland lika ömtålig som en snöflinga. Minsta lilla, så rasar strukturen ihop.
Jag försöker vara stryktålig. Jag tror att jag lyckas för det mesta. Men ibland räcker det inte.
Fram till för ca ett halvår sen, var min räddning gråten. I bilen hem. I duschen. Ibland under ett stulet ögonblick i tvättstugan eller kanske i köket medan jag skalar potatis. En tårfylld urladdning, tyst hulkande för mig själv. Underbart. Det kan låta dramatiskt, men det är inte så farligt.
Det är mitt sätt att tömma lite. Att släppa på trycket. Att starta om. Alla har sitt sätt. Och det har alltid varit mitt.
Men. Senaste dryga halvåret är det precis som om gråten tagit slut. Nu orkar jag inte ens det. Orkar inte frammana den, underligt nog, läkande känslan av hopplöshet som triggar fram den renande gråtattacken. Kvar blir jag liggande i ett märkligt tillstånd av illamående och orkeslöshet. Jag är trött. Arg. Sliten. Känner mig angripen från alla håll. Min personliga sfär tar slut i nivå med huden. Och som ammande - ibland inte ens det.
Som introvert sliter det något vederstyggligt.
De där timmarna, ensam hemma, i soffan, men alldeles för hög musik i öronen, halvslumrande. De där 8, lagom belastande, avsnitten Californication i rad ihop med ett glas rött och lite choklad. Den där känslan av utrymme, andrum. Att hitta tillbaka till egna rytmen.
En annan gång.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar