Jag tycker det är knasigt när utsatta människors tillvaro endast kan påverkas av godtycket hos oss, vi som inte är utsatta. For stunden i alla fall.
Jag tänker på Nietzsches Så talade Zarathustra. Intressant läsning för den som ännu inte upptäckt. Zarathustra dömer ut medlidandet. Det är en skadlig känsla. Såväl för den som känner det som för den som råkat hamna i en situation som frammanar medlidande.
Jag tänker på de känslor jag har inför de hemlösa i vår stad. Idag vaknar jag upp till 1 minusgrad, skrapar rutorna på bilen, häller barnen i varma overaller.
Gott så.
Men det finns de som vaknar ute idag. Eller kanske i någon portuppgång. Bland dem finns barn och ungdomar.
Jag tycker sittande politiska ledare gör ett bristfälligt arbete vad gäller att värna om dessa människor. Man räknar på kortsiktiga vinster som om landet Sverige är ett börsnoterat företag (för övrigt undrar jag varför alla börsnoterade företag måste skapa så mycket vinster, men det är en annan diskussion).
Så jag kan inte annat än anmäla vårt intresse till att hjälpa en utsatt familj att få en lite bättre jul.
http://www.stadsmissionen.org/justnu/hjalp-oss-skank-julklappar/
Det är självklart om än ännu mer kortsiktigt än politikerna ser på saken.
Men det dövar mitt samvete. Det gör mitt medlidande lite lättare att hantera. Och kanske gör det någon glad för en dag. Det är fjuttigt och ynkligt, men det är bättre än inget.
Är det där vi hamnat? I ett land som förlitar sig på medelklassens moral och dåliga samvete? Att varje enskild ska känna ansvaret att göra något för någon annan? Att varje enskild aktivt måste söka upp någon att hjälpa? När vi som har aldrig är nära de som inte har? Och detta mitt upp i all tillväxtstress? Och hur tror ni det kommer funka? Jag är skeptisk.
I år ger vi julklappar till en familj. De kommer att få mat och en bunt kläder. Det löser inget problem. Nästa år är det val. Jag hoppas att jag inte ska behöva känna medlidandets bittra eftersmak i gommen lika starkt nästa jul.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar