Som flugor till skit. Och det är jag som är skiten.

Helg. Illamående (nej, jag är inte på smällen). Det kommer som en våg, börjar svagt långt ute till havs och slår sen till med all kraft inom någon kvart. Jag blir som däckad. Ibland måste jag ta åksjuketablett för att klara det.
   Jag vet inte vad det beror på. Det kommer att par gånger i veckan. Gärna när jag är ledig. Utredning pågår.
   Så jag drar mig undan för att vila, för att i lugn och ro få rida ut den värsta stormen. Oftast mattas det av efter någon timme eller två. Jag tar mig till boudoiren, kryper ner under täcket, stålsätter mig samtidigt som jag försöker andas in och svettas ut med långa andetag. Kom igen nu Sträng, andas dig igenom skiten. En halvtimme ska jag väl kunna lyckas få till.

Men då kommer 2-åringen. Lyfter på täcket och kryper ner. Vill mysa. Ligger två sekunder på ena sida, rättar till täcker, två sekunder på andra sidan, klappar mig på kinden, sätter sig upp, lägger sig ner. Ålar till slut ur sängen, in på sitt rum och hämtar en bok. Lägger sig tillrätta igen på min arm.
   Så jag läser. Medan det snurrar i huvudet. Ok. En bok klarar jag. Emma hos tandläkaren.
   Så hon hämtar en bok till. Jag läser den också. Hon börjar bli otålig, bläddrar till nästa sida innan jag hunnit igenom hälften av texten. Bra, tänker jag, hon tappar snart intresset. Snövit.
   Så hämtar hon en bok till. Örnis bilar. Jag läser, andas in, biter ihop.
   En sista bok. Mumin. Efter det får jag vänligt säga att jag inte vill läsa mer. Hela hjärnan mår illa.
   Ok, säger 2-åringen, vi kan gosa. Hon ligger bredvid, på, och på något underligt vis under mig. Skruvar, snurrar, rycker i täcket. Så ledsnar hon äntligen.

Då kommer maken. Han undrar hur jag mår, ligger bredvid en stund och klappar. Underbara vän. Vi pratar en kortis. Jag kallsvettas och det vattnas i munnen.

Bebisen gnäller. Hon vill träna på att gå. När hon får syn på mig i sängen vill hon inte gå någon annanstans än till mig. Ok. Jag tar henne till mig, lägger henne intill under täcket. Obarmhärtigt tar hon tag kring bröstet med båda händerna, gräver ner 10 små sylvassa naglar, sätter 4 stycken rakbladsvassa tänder i bröstvårtan och börjar äta. Hon sparkar av sig täcket, med påföljd att jag fryser.

2-åringen blir genast nyfiken. Vad gör ni? Jag vill också ligga här med er och gosa. Hon drar i täcket, det hamnar på tvären och mina fötter och ben hamnar utanför. Jag tittar på dem båda, klappar på dem, luktar på dem och älskar dem av hela mitt hjärta medan magen gör revolt.

Då kommer 4-åringen. Kryper intill på andra sidan, börjar bråka med 2-åringen om att det nu minsann är hennes tur att gosa med bebisen, kräver att lillasyster ska flytta på sig.

Tur att man är en person som inte har behov av ett eget utrymme. Någonstans, någon tid på dygnet, oavsett fysiskt och psykiskt skick. Eller hur det nu var.

Fru Sträng ger upp ungefär där. Det går inte. Mission abort. Jag kan lika gärna masa mig upp.

De dras som flugor till skit. Och det är jag som är skiten.

Säger som Lars Demian: "...tog en öl och två i stop, sen gick jag hem och skrev en sång om alltihop."