I onsdags var 2-åriga dottern, lilla bebisen och jag på den lokala lilla lekplatsen. En sandlåda, en karusell, några gånger och en klätterställning med tillhörande rutschkana.
In på scenen släntrar då områdets bully. En stryktäck gosse med döda ögon, blott 6 år gammal. Det blir alltid problem.
I somras kastade han äpplen i ryggen på vår 4-åring och när maken sa till honom svarade han: "Vaddå, hon är ju tjej".
Jaha??!! Och då är det ok, liksom? Av oklar anledning gick inte maken till föräldrarna med saken direkt. Det hade nog jag gjort.
Well.
Så i onsdags kom han smygande och började direkt småstöra vår lilla 2-åring. Som ju såklart är så mycket mindre än han är och inte alls förstår vad som händer. Han slår henne lite lätt på händerna med sitt plastsvärd när hon håller i sig för att klättra. Föser undan henne när han ska fram. Den typen av manövrar. Jag vågar inte släppa honom en sekund med blicken, för han skulle utan vidare kunna knuffa ner henne från klätterställningen. Jag har sett honom göra det med andra barn. Spärren att de är mindre verkar inte finnas.
Så är det dags för vår lilla att åka i rutschkanan, varpå Djävulsungen lägger sig i vägen och klargör att hon inte får lov att åka. Jag går fram och säger att det får hon visst. Man turas om och dessutom bestämmer inte han det.
Han argumenterar för att eftersom han är äldre har han lekt på den lekplatsen mycket mer än hon och att han därför har nån slags veto i sammanhanget. Jag svarar att om det är så vi ska snacka, var vi där först just den här gången.
Så han flyttar sig så hon kan åka ner.
Och sen ställer han sig på huk på toppen av rutschkanan, tar sats nere i halsen och måttar en spottloska rätt på mig. Jag hinner ta ett litet steg åt sidan och kommer undan det mesta, men han siktade mig rätt i ansiktet.
Ett litet glin. En 6-åring. Med döda ögon, fyllda av ilska och förakt. En gosse som föräldrarna kommer få hämta upp i fyllecell innan han fyller 13 om de inte får ordning på det innan.
Jag blir såklart så arg att det tjuter i öronen och händerna börjar skaka.
"Vem har lärt dig att spotta på andra så?" frågar jag medan jag väntar på att min lilla kommer ner från klätterställningen utan att han hinner ge sig på henne.
"En kille på skolan" säger han och hånflinar. I hans blick ser jag att det inte är någon som helst idé att resonera. Han är ute efter bråk.
"Jaha, så då är det ok att härma honom fastän att du förstår att han gör dumheter", säger jag. "Vill du att jag ska spotta på dig?"
Hånflin och nervöst skratt en gång till: "Ja" säger han. Smart. Att säga nej skulle ge mig möjligheten att fråga varför han då spottat på mig. Att säga ja är safe, för jag skulle aldrig spotta tillbaka. Skitunge.
"Jag går hem till dina föräldrar och pratar med dem om hur du uppför dig" säger jag.
"Gör du det, de är inte hemma. Lycka till. Och förresten vet inte du var jag bor." Idel hånflin.
"Tänk för att jag vet det. Och de är väl hemma nån gång" säger jag. "För det här glömmer inte jag."
Sen sjunker jag så lågt, tar min lilla 2-åring och säger: "Kom nu älskling, här kan vi inte vara för han är ju inte klok."
Jag fattar väl att en 6-åring i harmoni med sig själv och sin omgivning inte har behov att agera så. Jag borde hantera honom därefter. Men jag är så arg, och också lite rädd för vad som skulle hända om han är kvar runt våra små. Vid andra tillfällen har jag sett honom gå rätt hårt åt andra barn, även mycket mindre än han själv. Ungen är ett Spawn of Satan.
Och han hade rätt. Det var ingen hemma när jag ringde på hos dem på väg från lekplatsen. Och på ett sätt var väl det tur. Kanske hade jag slitit huvudet av den som öppnade och starkt ifrågasatt deras uppfostringskompetens.
När maken kom hem och hörde vad som hänt gick han upp och ringde på. Klockan var läggdags för de mindre och jag hade varit tvungen att ta med bebisen. Skönt att slippa i ett sånt sammanhang.
Det var modern som öppnade dörren, en högst resonabel kvinna i 40-årsåldern. Maken berättade vad som hänt och hon mumlar något om att "De större barnen är lite dumma mot honom ibland och då blir han sådär..."
Ok. Jag förstår. Den stackars pojken är mobbad, retad, körd med, vad du nu vill kalla det, nånstans. I skolan eller av äldre syskon hemma eller både och, vad vet jag.
Men jag är av åsikten att det är något de får hantera. Det ska inte gå ut över våra, alla andras, barn så att de ska behöva känna sig rädda på lekplatsen. Jag bedömer honom som direkt farlig de dagar han är som värst i humöret. Det finns inga spärrar i den pojken. Han behöver hjälp och det känns tråkigt att föräldrarna inte verkar ta tag i det. De bäddar inte direkt för att hans framtid ska bli bättre för honom än hans nutid.
Kvinnan blev nämligen varken förvånad eller chockad när maken sa: "Han retades med vår lilla 2-åring och hindrade henne att åka i rutschkanan och när min fru gick emellan spottade han på henne".
För det kan jag säga. Hade en okänd karl ringt på här hemma en kväll och berättat något liknande hade jag ramlat omkull. Och barnet ifråga hade min själ fått gå med och be om ursäkt för sitt beteende om det så vore det sista jag gjorde. Nån jävla ordning, tack.
Kvinnan svarade blekt: "Det är jättebra att ni säger till, så vi vet."
Jaha. Så nu vet de. Och sen då? Vad gör de åt saken?
En annan sak de snart kommer veta är att om en enda grej till händer, liten eller stor, där våra små, eller jag för den delen, hamnar i kläm för hans humör, kommer de ha en fru Sträng som ringer på och är episkt förbannad. Antingen får de ha bättre koll på honom, eller så får jag ha det på plats. Och det sistnämnda är inte lyckat, för jag kan inte hjälpa honom med hans egentliga problem, utan bara hantera honom utifrån situationen. En 6-åring som utan vidare eftertanke kan tänka sig att spotta ner på en vuxen, har dålig koll på saker och ting.
Hans föräldrar måste hjälpa honom. Och de verkar inte se den ilska, den frustration och det förakt som fyller hans ögon till bredden.
Så gick det till när jag blev bespottad på lekplatsen. På riktigt. Man ska vara med om allt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar