För er därute som kanske inte lider av depression periodvis kan det vara svårt att förstå hur man kan halvslöa i soffan med hel familjen och tycka att det mesta suger.
Alla 4 barnen är friska och utvilade, maken håller dem sysselsatta med ett spel. Själv har jag den minsta på magen och kramas för allt vad tygen håller och lite till.
Hemmet är i harmoni.
Jag har precis sovit middag. Det är lördag. Vi har en ny snygg fåtölj. Bilen är nyservad. På spisen kokar en omgång gottgottgott kött till middagen.
Jag har gått ner 5 kg på 7 veckor och lyckats få tag på lite kläder (den uppdaterade vet att det inte är en så trivial sak som det kan verka) som jag faktiskt känner mig fin i.
Med andra ord. Allt är på topp. Livet på en pinne. Hemmet är fullt av kramar och glada skratt.
Men nej. Inte jag. Jag är förlorad i kriget med mig själv, såsom Thåström uttryckte saken en gång i tiden. Sinnet väger tusen ton. Hjärnan är tom. Det känns som om det inte finns något kvar inuti. Inget i huvudet, inget i kroppen. Ett tomt skal.
Och då, just då, hjälper det inte alls att allt runt omkring är balsam för själen. Jag skulle vilja vara själv. Helt själv. Alldeles ensam. Inte bara några timmar, utan några dagar. Veckor. En del av mig vet att jag ligger back på den, för den introverte, så helt livsnödvändiga tiden för sig själv. Oändligt back. Jag kallar det inte egentid, för det är inte det det handlar om. Det handlar om alla de timmar den introverte behöver för att bara vara alldeles still i sitt sinne. Hämta energi. Ladda. Slappna av. Läka.
Det är svårt, mina vänner. Att ha sånt. Att få sån tid. I ett hem med 4 barn. Att låta melankolin svepa med mig på en våg av slummer och tappad tidsuppfattning. Lägga patiens. Pussla. Ligga alldeles still och lyssna på bra musik alldeles för högt.
Men sådant utrymme finns inte. Inte än på många år. Och då får det ta uttryck i en orkeslöshet som idag. En oförmåga att få något gjort. Att lite lite inte förbruka de sista resurser som finns. För idag går jag på bara ångan. Och knappt det.
Älskade familj. Ni är det bästa och finaste i hela världen och ni betyder allt, utan er är det ingen idé med någonting.
Men idag hade jag behövt vara utan er. Idag läcker jag som ett såll, det blöder ur djupa sår i hela min rustning. Jag hade behövt krypa undan och pyssla om mitt skydd.
Men det får bli en annan gång. Om jag andas djupt orkar jag återigen få ihop alla och gå ut en sväng till lekplatsen och ett varv i området för att få den minsta att sova och de större att cykla av sig spring i benen. Min tur får komma en annan dag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar