För oklart vilken i ordningen, går nu fru Sträng på samtal. Den här gången hos psykolog via mödravården. Tjohoo och tjohopp. Neverending story.
Vi är tillbaka efter sommaruppehållet och sist skulle det sammanfattas lite hur semestern varit och sånt. I och med att vi just nu har en teori om att mitt deppande och tungsinne har stor grund i att jag är... trött och lite slutkörd helt enkelt, var hon självklart intresserad av om jag hunnit vila något.
Hon: "Hur har du haft det sen sist?"
Jag: "Jodå, det har varit riktigt bra. Jag har varit mer ledig än jag varit på 10 år tror jag. Riktigt skönt faktiskt."
Hon: "Vad bra. Var det svårt att få till?"
Jag: "Njae... Maken var bortrest på jobb första veckan på semestern vilket innebar att jag var ensam med alla 4 barnen i 9 dagar med dagis och fritids stängda. Och då gick det liksom inte att jobba samtidigt helt enkelt, så jag fick verkligen tvingas att vara ledig direkt. Väldigt effektivt sätt att varva ner på."
Tystnad. Frenetiskt antecknande psykolog.
Hon: "Bara sättet du uttrycker det på säger mig en hel del om vilken nivå du är van vid. Att vara ensam med 4 barn utan dagis och fritids 9 dagar i rad, är vad du kallar att vara ledig, att varva ner. De flesta andra hade nog inte sett det som ledigt alls."
Jag: "Nehej?"
Men det var något jag tog med mig hem från det samtalet. Det är kanske så att det är ok att känna sig trött ibland. Att det är ok att inte orka med allt hela tiden. Det kanske är ett pressat läge jag är i ibland och då och då kanske jag till och med kan anses ha lite rätt i att tycka synd om mig själv och tycka att jag skulle förtjäna lite tid att pusta ut på.
Inte vet jag.
Vet du? Vad är att vara ledig för dig?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar