I ungdomen åkte man och badade så ofta man kunde. Särskilt sommartid. Vi hade simhall med utomhusbassäng ganska nära där jag bodde på den tiden och man tog cykeln dit och hängde på låset på morgonen. Så länge det inte regnade och var under 15 grader varmt, så spelade väder i övrigt ingen roll. Man hängde runt med kompisarna och var mer under vattenytan än ovan fram till sen eftermiddag. Vi jagade varandra på kanten så att man så ofta som möjligt kunde råka trilla i plurret och man retades med killarna i närheten: åh-nej-släng-inte-i-mig-i-vattnet-det-gillar-jag-inte... Fram på kvällen efter att man duschat av sig hemma gick det knappt att borsta håret ändå, torrt och trassligt av allt klor.
Så flöt (bokstavligt) somrarna förbi där i slutet av 80-talet och början av 90-talet. High life.
Så fick jag sommarjobb sommaren -92. Jobbade som en liten myra eftersom jag skulle på musikfestivaler under sommaren och till London på hösten. Och jag hade samma sommarjobb -93, jobbade om möjligt ännu mer då ett läsår i Frankrike hägrade. Och sommaren -94 började drömmen om den stora Asienresan smyga sig på och jag jobbade så mycket jag bara kunde. Det blev kort sagt inte mycket badat på några år.
Så, någon gång där fram emot slutet av 90-talet, då jag fått mitt första vanliga jobb som faktiskt innebar ledigt på sommaren, slog det mig att man kanske skulle åka och bada... Precis som förr. Najs! Nostalgiskt packade jag väska med handduk, solkräm, free-style (japp, det var så längesen trots allt), en god bok och slängde ledigt benet över cykeln och drog iväg till ovan nämnda simhall.
Det var visserligen skönt i solen, men var det egentligen såpass varmt att man ville slänga sig i det blå? Ja, hade jag nu ändå tagit mig dit, så måste jag ju.
Usch, vad smutsigt vattnet är. Glasspinnar och någon näsduk låg och flöt lite här och var och en massa skrikiga och stökiga ungdomar gjorde det till ett helt företag att överhuvudtaget ta sig ner i vattnet.
Med håret omsorgsfullt uppsatt så att jag skulle slippa få det sådär klor-tovigt hemma sen, banade jag mig trots allt fram mellan badarna och smög mig längs kanten till stegen ner. Men herregud! Här är ju halt på kanten!! Hur kan de springa omkring såhär obetänksamt på kanten? Man kan ju halka och slå sig!!
Stadigt gripande i handtaget backade jag ner i vattnet, hissnande för varje steg och misstänkte att jag skulle döden dö i samma sekund vattnet nådde naveln. Uschiamej. Efter att ha simmat omkring en kort stund i vattnet bland alla irriterande plaskande barn och ungdomar - kan de inte lugna ner sig - med hakan framskjuten och ansiktet riktat uppåt i bästa svanhalsstil insåg jag att det här inte var något för mig. Resolut tog jag mig tillbaka mot stegen och upp ur vattnet, packade ihop och åkte hem. Jag solade mycket bekvämare hemma i stolen på balkongen, där jag dessutom regelbundet kom åt schysst kaffe, kanske ett glas vin, och där stereon kunde spela bra musik utan att jag behövde riskera att skada öronen.
Fakta: På 5 år hade jag förvandlats från cool och bekymmerslös ung tjej, young, free and independent, till en bekväm tant. Jag har aldrig repat mig från den insikten. Det var dessutom bara första insikten av det här slaget, sen dess har de serverats som ett pärlband. För den som är intresserad kommer jag att berätta om dem här på en blogg nära dig allt eftersom de dyker upp.
fredag 30 september 2011
torsdag 29 september 2011
Underbara semester
Efter att bara ha sovit 4 knappt timmar sen klockan 6 igår morse (dvs 4 av 39 timmar) varav 4 timmar på ett flygplan med 8 månader bebis i knät, 2 timmar på turkisk flygplats med övertrött 2-åring och EXTREMT övertrött och vinglig 8-åring, 8 timmar med sol och bad och sen bilkörning hem från flygplats, kan jag väl bara sammanfatta det hela med:
Man bör inte resa med lika eller större antal barn mellan 6 månader och 3 år än vad man är i antal vuxna.
Men det har varit en underbar resa ändå, ingen dator, TV eller annat som stjäl fokus, utan 100 % umgänge, nära och härligt. Om man bortser från att vagnen vi hyrde på stället var en styggelse (hyrde en var till de små från början, men efter knappt ett dygn fick 2-åringen gå överallt istället då vagneländet inte gick att köra annat än tom) men ändå en nödvändighet bland alla trappor; om man bortser från att 8-åringen blev magsjuk (han hade kunnat lyssna på mamma om solsting, vätskebrist, isbitar och kallsupar, men neeeejdå, han visste bäst själv); om man bortser från att de små inte synkade mat- och sovtider, vilket ledde till att mamman och pappan bara en enda gång på 7 dagar lyckades bada tillsammans; om man bortser från att balkongen till rummet var så liten att två stolar inte fick plats och att kvällarna innebar att mamman och pappan satt i sängen med varsin bok och gav upp vid halv tio...
Om man bortser från allt detta och lite till, kan man sammanfattningsvis säga att man inte bör inte resa med lika eller större antal barn mellan 6 månader och 3 år än vad man är i antal vuxna.
Men men. Så är det. I livet. Precis som det är och ska vara. Och jag har pussat och pussat mina barn så att de är alldeles trötta på mig. Och jag har haft den lilla sovande på magen i timmar och åter timmar. Och det har varit det bästa av allt bäst, mysigast av allt mysigt, härligast av allt härligt och jag kan därför trots allt bara säga att man inte bör resa med lika eller större antal barn mellan 6 månader och 3 år än vad man är i antal vuxna.
Men nu är jag trött och ska halvsova en stund framför TV:n innan jag lägger mig och helsover och på så vis odlar min hett passionerade relation till min säng.
God natt vänner, mer inspirerade inlägg kommer förhoppningsvis en annan dag.
Man bör inte resa med lika eller större antal barn mellan 6 månader och 3 år än vad man är i antal vuxna.
Men det har varit en underbar resa ändå, ingen dator, TV eller annat som stjäl fokus, utan 100 % umgänge, nära och härligt. Om man bortser från att vagnen vi hyrde på stället var en styggelse (hyrde en var till de små från början, men efter knappt ett dygn fick 2-åringen gå överallt istället då vagneländet inte gick att köra annat än tom) men ändå en nödvändighet bland alla trappor; om man bortser från att 8-åringen blev magsjuk (han hade kunnat lyssna på mamma om solsting, vätskebrist, isbitar och kallsupar, men neeeejdå, han visste bäst själv); om man bortser från att de små inte synkade mat- och sovtider, vilket ledde till att mamman och pappan bara en enda gång på 7 dagar lyckades bada tillsammans; om man bortser från att balkongen till rummet var så liten att två stolar inte fick plats och att kvällarna innebar att mamman och pappan satt i sängen med varsin bok och gav upp vid halv tio...
Om man bortser från allt detta och lite till, kan man sammanfattningsvis säga att man inte bör inte resa med lika eller större antal barn mellan 6 månader och 3 år än vad man är i antal vuxna.
Men men. Så är det. I livet. Precis som det är och ska vara. Och jag har pussat och pussat mina barn så att de är alldeles trötta på mig. Och jag har haft den lilla sovande på magen i timmar och åter timmar. Och det har varit det bästa av allt bäst, mysigast av allt mysigt, härligast av allt härligt och jag kan därför trots allt bara säga att man inte bör resa med lika eller större antal barn mellan 6 månader och 3 år än vad man är i antal vuxna.
Men nu är jag trött och ska halvsova en stund framför TV:n innan jag lägger mig och helsover och på så vis odlar min hett passionerade relation till min säng.
God natt vänner, mer inspirerade inlägg kommer förhoppningsvis en annan dag.
Igelkottens elegans, citat del 2
Jag har förvisso haft semester och varit bortrest en vecka i varmare land, men mer om det vid ett senare tillfälle. I detta inlägg vill jag bara dela med mig av ett par citat till ur den mysiga lilla boken Igelkottens elegans. Håll till godo.
"Som alla vet misslyckas diplomatin alltid när maktkampen är jämn. Man ser aldrig en starkare part acceptera den svagares diplomatiska förslag."
"Leva, äta, föröka sig, utföra den uppgift man är född till och dö: det är meningslöst, det är sant, men det är så det är. Det är arrogant av människor att tro att de kan betvinga naturen och undgå sitt öde som biologiska varelser... och de är blinda för grymheten och våldet de utövar i sitt eget sätt att leva, älska, föröka sig och kriga mot sina likar..."
"Människans strävan efter mening och skönhet är ju knappast något tecken på att hon är ett högre stående väsen, som fjärmat sig från det djuriska och försöker motivera sin existens genom andlig förkovran, utan kan tvärtom ses som ett skarpslipat vapen i syfte att uppnå materiella och triviala födelar. Och om vapnet blir ett självändamål beror det helt enkelt på vårt artspecifika nervsystem, som skiljer oss från de andra djuren och förser oss med en effektiv överlevnadsstragei - den mänskliga intelligensen - varigenom vi också har förmåga till komplexitet utan grund, tankar utan innehåll, skönhet utan funktion. Det är som ett datavirus, en onödig konsekvens av hjärnbarkens intrikata struktur, en pinsam avvikelse där alla tillgängliga resurser missbrukas å det grövsta."
Det finns mycket att njuta av i Igelkottens elegans om man gillar den typen av bok. Jag tackar min svägerska som gav mig den i samband med lilla A:s födelse, och beklagar samtidigt att jag inte kommit mig för att läsa den förrän nu.
"Som alla vet misslyckas diplomatin alltid när maktkampen är jämn. Man ser aldrig en starkare part acceptera den svagares diplomatiska förslag."
"Leva, äta, föröka sig, utföra den uppgift man är född till och dö: det är meningslöst, det är sant, men det är så det är. Det är arrogant av människor att tro att de kan betvinga naturen och undgå sitt öde som biologiska varelser... och de är blinda för grymheten och våldet de utövar i sitt eget sätt att leva, älska, föröka sig och kriga mot sina likar..."
"Människans strävan efter mening och skönhet är ju knappast något tecken på att hon är ett högre stående väsen, som fjärmat sig från det djuriska och försöker motivera sin existens genom andlig förkovran, utan kan tvärtom ses som ett skarpslipat vapen i syfte att uppnå materiella och triviala födelar. Och om vapnet blir ett självändamål beror det helt enkelt på vårt artspecifika nervsystem, som skiljer oss från de andra djuren och förser oss med en effektiv överlevnadsstragei - den mänskliga intelligensen - varigenom vi också har förmåga till komplexitet utan grund, tankar utan innehåll, skönhet utan funktion. Det är som ett datavirus, en onödig konsekvens av hjärnbarkens intrikata struktur, en pinsam avvikelse där alla tillgängliga resurser missbrukas å det grövsta."
Det finns mycket att njuta av i Igelkottens elegans om man gillar den typen av bok. Jag tackar min svägerska som gav mig den i samband med lilla A:s födelse, och beklagar samtidigt att jag inte kommit mig för att läsa den förrän nu.
Jag har en skön säng, men vi kan inte träffas på en stund
Efter en kanonvecka på semester i Turkiet landade vi på Landvetter flygplats vid 02.30 i morse. Då hade vi varit uppe sen 6 på morgonen - eftersom små barn vaknar då helt enkelt.
Lite bagagehämtning och allmän förvirring senare, var vi då hemma och redo för sängen vid ca 03.30. Och ååååhhh, vilken skön säng jag har. Så skön att jag skulle kunna ligga med... öh... i... den.
Men nej, klockan 8 vaknade et styck litet troll och påkallade uppmärksamhet med en bajsig blöja, alltid en god överraskning så här på morgonen. Så istället för en fortsatt intim stund med min härliga säng, blir det till att få ihop frukost på vad som nu finns i kylskåpet och som överlevt veckan, 8 ronder med tvättmaskinen och att jaga efter liten bebis som har samma fascination för kablage som flugor har för skit.
Solen den går upp å ner, doooda, dooda...
Lite bagagehämtning och allmän förvirring senare, var vi då hemma och redo för sängen vid ca 03.30. Och ååååhhh, vilken skön säng jag har. Så skön att jag skulle kunna ligga med... öh... i... den.
Men nej, klockan 8 vaknade et styck litet troll och påkallade uppmärksamhet med en bajsig blöja, alltid en god överraskning så här på morgonen. Så istället för en fortsatt intim stund med min härliga säng, blir det till att få ihop frukost på vad som nu finns i kylskåpet och som överlevt veckan, 8 ronder med tvättmaskinen och att jaga efter liten bebis som har samma fascination för kablage som flugor har för skit.
Solen den går upp å ner, doooda, dooda...
tisdag 20 september 2011
Mamman och rökheroinet
Hittade följande bild på en annan blogg jag gillar
Får mig att tänka på när vi skulle ha stora tjejen och vi skulle skriva in oss hos barnmorskan. På frågan om jag röker eller snusar (har aldrig gjort något av det, präktiga lilla människa som jag är), svarade jag: "Nej, jag har lagt av allt sånt" eftersom jag vet att man annars får stoooora föreläsningen om vad som är skadligt för bebisen - man blir kvar i flera timmar.
Min älskade make fyllde i ett: "Och du har dragit ner rejält på rökheroinet också."
Nu hade vi turen att barnmorskan kunde känna igen ett skämt när hon hörde det, annars vetekatten hur det hade gått. Hade väl varit kvar där än.
måndag 19 september 2011
Miss Ellie gone fishing
Jag bytte manusförfattare till serien om mitt liv som mig själv för drygt 3 år sen, ett riktigt snilledrag. Generellt har de skrivit briljanta avsnitt sedan dess, riktiga kioskvältare, spänning, romantik, drama och gärna allt på en gång. Men plötsligt, senaste säsongen, känns det som att de gjort Miss Ellie-misstaget. De har bytt ut skådisen. Tittarsiffrorna har dalat. Hon bär inte förklädet med samma grace och hon ler inte på samma plågade, moderligt förstående sätt som innan. Det är helt enkelt inte riktigt samma känsla längre. Miss Ellie, jag saknar dig, kom tillbaka.
En annan TV-serie som alltid piggar upp är Dr House: "Vill du ha en läkare som håller din hand medan du dör, eller en läkare som ignorerar dig medan du blir frisk?" Underbart.
Åh, vad skönt. Sen kanske jag kan vakna upp i sjukhussängen (Bobby vaknade ju i duschen, så konstigare saker har hänt), fri från delirium i min överkokta hjärna. Och vid min sida står gamla fina Miss Ellie och klappar min hand. She's back.
En annan TV-serie som alltid piggar upp är Dr House: "Vill du ha en läkare som håller din hand medan du dör, eller en läkare som ignorerar dig medan du blir frisk?" Underbart.
För ett tag sen var det ett avsnitt där House valde - mot patiemntens vilja - att söva honom direkt.
Åh. Gött. Jag tänker ibland att kan inte någon utomstående segla in, titta på mitt liv och på mig och säga: "Hallå hallå där, det här går inte, det ser du väl själv?" Liksom bara ta kommandot och tvångsmässigt stänga av mig ett tag, köra iväg mig till för sådant lämplig vårdavdelning, lägga mig i en säng, dra in en kanyl med nåt götta i och sen släcka ljuset. Ha det gott lilla gumman, vi hörs senare.
Och där skulle jag få ligga med dropp i... tja... låt oss säga... ett par veckor? Handen på hjärtat: ett par månader känns det som att det skulle behövas. Sova, sova, sova. Hjärnan på lågfart, liksom bara på underhållsström.
Åh, vad skönt. Sen kanske jag kan vakna upp i sjukhussängen (Bobby vaknade ju i duschen, så konstigare saker har hänt), fri från delirium i min överkokta hjärna. Och vid min sida står gamla fina Miss Ellie och klappar min hand. She's back.
söndag 18 september 2011
Pojken och dansskorna
Strax efter Michael Jacksons tragiska bortgång, fick sonen en Wacko Jacko-revival. Det var Thriller för hela pengen och försök till moonwalk dagarna i ända.
Det var starten på höstterminen och sonen fick nya skor. Det tog inte många dagar förrän man kunde konstatera att skorna var mer än nådigt slitna kring tårna, liksom lite uppe på foten på nåt sätt. Vid hämtning kunde mamman iaktta att sonen ofta fick rollen att stå i mål på bandymatcherna. Positionen är då knästående och därmed slitning på skons ovansida.
Mamman frågade sonen lite försiktigt om man kunde tänka sig att han kunde ha några av sina gamla skor på sig just vid bandymatcherna. Sonen, som inte är dum alls, förstod vad mamman var ute efter, sa: "Du menar så jag inte sliter skorna framme vid tårna?"
"Det är riktigt." Skönt när man är på samma linje redan i inledningen, tänkte mamman. Men nej, så enkelt var det inte. Sonen förklarade:
"Jo, men det är inte på bandyn som jag sliter på skorna vid tårna. Det blir så när jag dansar som Michael Jackson."
Mamman tänkte då att om denna danspassion skulle hålla i sig, skulle hon istället få köpa balettskor till gossen. Så långt kom vi aldrig. Snart blev det vinter och dans, såväl som bandy, blev bara ett minne blott.
Det var starten på höstterminen och sonen fick nya skor. Det tog inte många dagar förrän man kunde konstatera att skorna var mer än nådigt slitna kring tårna, liksom lite uppe på foten på nåt sätt. Vid hämtning kunde mamman iaktta att sonen ofta fick rollen att stå i mål på bandymatcherna. Positionen är då knästående och därmed slitning på skons ovansida.
Mamman frågade sonen lite försiktigt om man kunde tänka sig att han kunde ha några av sina gamla skor på sig just vid bandymatcherna. Sonen, som inte är dum alls, förstod vad mamman var ute efter, sa: "Du menar så jag inte sliter skorna framme vid tårna?"
"Det är riktigt." Skönt när man är på samma linje redan i inledningen, tänkte mamman. Men nej, så enkelt var det inte. Sonen förklarade:
"Jo, men det är inte på bandyn som jag sliter på skorna vid tårna. Det blir så när jag dansar som Michael Jackson."
Mamman tänkte då att om denna danspassion skulle hålla i sig, skulle hon istället få köpa balettskor till gossen. Så långt kom vi aldrig. Snart blev det vinter och dans, såväl som bandy, blev bara ett minne blott.
lördag 17 september 2011
Pojken och Michael Jackson
Det begav sig för några år sedan att Michael Jackson lämnade detta jordeliv. En sådan nyhet gick självklart inte sonen förbi. Sonen är ett Michael Jackson-fan av mindre mått, diggar hårt till Thriller och Beat It.
Några dagar efter Jackos tragiska bortgång hämtade jag sonen på skolan och på väg hem i bilen hasplade han ur sig:
"Mamma, vet du att Michael Jackson är död?"
"Ja."
"Vet du hur han dog?"
"Nja... Inte riktigt..."
"Det vet jag", sa sonen. Skönt. Där slapp jag undan. "Han trodde han skulle bli fin om han blev vit, så han åt massa mediciner för det, men då tappade han näsan och dog."
Tja, det är väl ett sätt att se saken.
Några dagar efter Jackos tragiska bortgång hämtade jag sonen på skolan och på väg hem i bilen hasplade han ur sig:
"Mamma, vet du att Michael Jackson är död?"
"Ja."
"Vet du hur han dog?"
"Nja... Inte riktigt..."
"Det vet jag", sa sonen. Skönt. Där slapp jag undan. "Han trodde han skulle bli fin om han blev vit, så han åt massa mediciner för det, men då tappade han näsan och dog."
Tja, det är väl ett sätt att se saken.
fredag 16 september 2011
INTJ eller ESFP? Vem i Djungelboken är du?
Jag älskar min man. Såklart. Av en miljon olika skäl och mer därtill. Inte minst älskar jag honom av den enkla anledningen att han inte alls är som jag. Tack gode gud för det. Tänk om barnen skulle växa upp med två sådana som jag. Hu.
Det finns något som heter Myers-Briggs personlighetstester. Jag tar sånt här med rätt så mycket salt (och de företag som finner det lämpligt att använda sådant här som bas vid anställning, tycker jag har en lite väl snäv världsbild), men gör dem ibland när jag har tråkigt. Det hela går ut på att man är en av 16 personlighetstyper som betecknas av 4 bokstäver, där varje bokstavsposition kan vara ett av 2 alternativ. Jag får alltid "diagnosen" INTJ.
Är du nyfiken kan du läsa mer om typen här:
INTJ
I den fiktionella världen är karaktärer som Spock (Star Trek) och Gandalf (Sagan om ringen) typiska INTJ-personligheter. Stela och rediga typer ser ni. Fina grejer. Lite svårt för auktoriteter, i synnerhet om de inte lever upp till förväntningarna.
Även Hannibal Lecter anses vara en INTJ. Aldrig fel att ha vad som krävs för att bli ett mördarmonster. INTJ är privata typer som struntar i vems idé det är; frågan är funkar det? Tillbakadragna, introverta, otåliga, kritiska, intelligenta, pragmatiska och lite socialt missanpassade. Krav på att allt ska slutföras ordentligt.
Min man är en ESFP, vilket följaktligen är den diametrala motsatsen till hurdan jag är. Det är grymt. Som första meningen i beskrivningen säger: "Where's the party?" ESFPs love people, excitement, telling stories and having fun. The spontaneous, impulsive nature of this type is almost always entertaining. " Det är annat än jag, det.
Och därför behöver jag honom så innerligt. Där jag tänker: "jag lägger in i budgeten 2014 om nya vinterdäck till bilen", tänker min make "om jag frimålar det här på väggen, liknar det en cool elefant. Fränt!" Tillsammans blir vi en helhet.
Jag har svårt för spontanitet på många sätt. Allt ska alltid vara så himmelens genomtänkt. Inte för att jag ställer krav på det, utan snarare det att min hjärna konstant jobbar för högtryck, strategiskt planerande varje vaken stund.
Nu kanske ni tror att jag är helt anal med allt, men det är inte riktigt sant. För det mesta har jag huvudet under armen och glömmer allt, städar mycket sällan och rör ihop dagar och datum. Det är inte så det funkar. Där har maken ofta mer koll än jag på det mesta.
Jag ställer mycket höga krav på mig själv, dömer mig själv som ingen annan kan. Som sagt, tur att maken inte är likadan. Jag ska beskriva skillnaden mycket bildligt, så kanske ni hänger med på varför INTJ är den förlorande parten vad gäller livet.
Om man ser livet som ett bord dukat med mat och godis. Allt ifrån köttbullar och haggis till pad thai och vindaloo. Whiskey, saké, rosé, saft, coca-cola, salt- & sötlakrits, vingummin, kexchoklad, 85 % choklad, lax, haj, fårhuvud, sallad och sötpotatis.
Om man ställer INTJ:n vid bordet tittar hon på allt. Oj, vad mycket olika grejer här är. Vad är gott då? Kanske frågar hon någon: om man bara ska testa en enda grej här, vad är då det? Vad på detta bord funkar? Inte har jag lust att ödsla tid på de 95 % av detta som inte är gott. Otåligt och lite stressat: jag är här för att äta - säg vad jag blir mätt på utan att bli sjuk och som smakar bra.
ESFP:n däremot, tittar glupskt på bordet och tänker: undrar om de har mer? Jag börjar lite här med de här skumma prylarna, såna har jag aldrig sett... Friterade aptestiklar säger du? Jaha... smakar kyckling. Men vad är det, det som ligger här borta? Och det där? Här finns ju hur mycket som helst att äta!
INTJ:n äter något på inrådan från någon hon litar på, blir lagom mätt och säger: "Japp, det var det, vad var nästa punkt på schemat?" ESFP:n svarar då: "Vaddå, jag har precis börjat. De här skumma gröna prylarna var asläbbiga, men jag vill testa den där röda sörjan därborta, jag hörde att nån sa att det var så starkt att man får ont i huvudet". INTJ:n muttrar inombords: Varför vill man äta nåt som ger en huvudvärk?
Min teori bygger alltså på att även om INTJ:n på många sätt kan få väldigt mycket saker gjorda på ett väldigt korrekt och effektivt sätt, är vi aldrig nöjda. Allt kan hela tiden förbättras. Inget ger tillfredsställelse. Kanske unnar hon sig ett skapligt glas vin innan hon konstaterar att hon är trött och går och lägger sig, för det kommer ju en dag imorgon också...
ESFP:n har förmågan att efter avslutat (kanske inte alltid helt avslutat dock, men tillräckligt nära) dagsverke luta sig tillbaka med en god cigarr, ett glas fin whiskey och njuta av solnedgången. Skit i att jag är trött; det där får jag fixa imorgon, ordnar sig alltid på något sätt.
Vem av oss är mest nöjd med sig själv när det är dags att lägga näsan i vädret och tacka för fisken? Vem säger: "jag testade det som väckte min nyfikenhet och jisses, vilken skön resa det var (lite som Baloo)" - vem säger "åh, vad irriterande det är med allt jag aldrig hann med, missade jag det bästa (Bagheera)"? Jag frågar dig: vem av oss har roligast, vem är rikast?
Det finns något som heter Myers-Briggs personlighetstester. Jag tar sånt här med rätt så mycket salt (och de företag som finner det lämpligt att använda sådant här som bas vid anställning, tycker jag har en lite väl snäv världsbild), men gör dem ibland när jag har tråkigt. Det hela går ut på att man är en av 16 personlighetstyper som betecknas av 4 bokstäver, där varje bokstavsposition kan vara ett av 2 alternativ. Jag får alltid "diagnosen" INTJ.
Är du nyfiken kan du läsa mer om typen här:
INTJ
I den fiktionella världen är karaktärer som Spock (Star Trek) och Gandalf (Sagan om ringen) typiska INTJ-personligheter. Stela och rediga typer ser ni. Fina grejer. Lite svårt för auktoriteter, i synnerhet om de inte lever upp till förväntningarna.
Även Hannibal Lecter anses vara en INTJ. Aldrig fel att ha vad som krävs för att bli ett mördarmonster. INTJ är privata typer som struntar i vems idé det är; frågan är funkar det? Tillbakadragna, introverta, otåliga, kritiska, intelligenta, pragmatiska och lite socialt missanpassade. Krav på att allt ska slutföras ordentligt.
Min man är en ESFP, vilket följaktligen är den diametrala motsatsen till hurdan jag är. Det är grymt. Som första meningen i beskrivningen säger: "Where's the party?" ESFPs love people, excitement, telling stories and having fun. The spontaneous, impulsive nature of this type is almost always entertaining. " Det är annat än jag, det.
Och därför behöver jag honom så innerligt. Där jag tänker: "jag lägger in i budgeten 2014 om nya vinterdäck till bilen", tänker min make "om jag frimålar det här på väggen, liknar det en cool elefant. Fränt!" Tillsammans blir vi en helhet.
Jag har svårt för spontanitet på många sätt. Allt ska alltid vara så himmelens genomtänkt. Inte för att jag ställer krav på det, utan snarare det att min hjärna konstant jobbar för högtryck, strategiskt planerande varje vaken stund.
Nu kanske ni tror att jag är helt anal med allt, men det är inte riktigt sant. För det mesta har jag huvudet under armen och glömmer allt, städar mycket sällan och rör ihop dagar och datum. Det är inte så det funkar. Där har maken ofta mer koll än jag på det mesta.
Jag ställer mycket höga krav på mig själv, dömer mig själv som ingen annan kan. Som sagt, tur att maken inte är likadan. Jag ska beskriva skillnaden mycket bildligt, så kanske ni hänger med på varför INTJ är den förlorande parten vad gäller livet.
Om man ser livet som ett bord dukat med mat och godis. Allt ifrån köttbullar och haggis till pad thai och vindaloo. Whiskey, saké, rosé, saft, coca-cola, salt- & sötlakrits, vingummin, kexchoklad, 85 % choklad, lax, haj, fårhuvud, sallad och sötpotatis.
Om man ställer INTJ:n vid bordet tittar hon på allt. Oj, vad mycket olika grejer här är. Vad är gott då? Kanske frågar hon någon: om man bara ska testa en enda grej här, vad är då det? Vad på detta bord funkar? Inte har jag lust att ödsla tid på de 95 % av detta som inte är gott. Otåligt och lite stressat: jag är här för att äta - säg vad jag blir mätt på utan att bli sjuk och som smakar bra.
ESFP:n däremot, tittar glupskt på bordet och tänker: undrar om de har mer? Jag börjar lite här med de här skumma prylarna, såna har jag aldrig sett... Friterade aptestiklar säger du? Jaha... smakar kyckling. Men vad är det, det som ligger här borta? Och det där? Här finns ju hur mycket som helst att äta!
INTJ:n äter något på inrådan från någon hon litar på, blir lagom mätt och säger: "Japp, det var det, vad var nästa punkt på schemat?" ESFP:n svarar då: "Vaddå, jag har precis börjat. De här skumma gröna prylarna var asläbbiga, men jag vill testa den där röda sörjan därborta, jag hörde att nån sa att det var så starkt att man får ont i huvudet". INTJ:n muttrar inombords: Varför vill man äta nåt som ger en huvudvärk?
Min teori bygger alltså på att även om INTJ:n på många sätt kan få väldigt mycket saker gjorda på ett väldigt korrekt och effektivt sätt, är vi aldrig nöjda. Allt kan hela tiden förbättras. Inget ger tillfredsställelse. Kanske unnar hon sig ett skapligt glas vin innan hon konstaterar att hon är trött och går och lägger sig, för det kommer ju en dag imorgon också...
ESFP:n har förmågan att efter avslutat (kanske inte alltid helt avslutat dock, men tillräckligt nära) dagsverke luta sig tillbaka med en god cigarr, ett glas fin whiskey och njuta av solnedgången. Skit i att jag är trött; det där får jag fixa imorgon, ordnar sig alltid på något sätt.
Vem av oss är mest nöjd med sig själv när det är dags att lägga näsan i vädret och tacka för fisken? Vem säger: "jag testade det som väckte min nyfikenhet och jisses, vilken skön resa det var (lite som Baloo)" - vem säger "åh, vad irriterande det är med allt jag aldrig hann med, missade jag det bästa (Bagheera)"? Jag frågar dig: vem av oss har roligast, vem är rikast?
tisdag 13 september 2011
Mamman, kroppsbilden och Pennywise
Den bittra, hopplösa sanningen hade krupit på mig sakta men säkert under sista delen av sommaren. Jag. Måste. Köpa. Kläder. Jag hatar det med att kallt, dovt och isande hat, men alternativet är att gå naken eller att inte kunna andas, så av tre onda ting...
Jag ringde mamma. När jag har ångest och är ledsen ringer jag mamma, så enkelt är det. Jag måste ha hjälp med att handla kläder; jag klarar det inte själv. Det är ungefär lika omöjligt som att försök flytta på egen hand. Tanken var att hon skulle gå med och handla och hjälpa till med såna saker som att hämta storlekar, kritiskt granska färgval och framför allt tvinga mig att prova sådant som jag själv kanske inte skulle sett ens. Och inte minst, att ha hand om de små barnen under tiden. Och eftersom min mamma är en underbar mamma, ställde hon upp, sagt och gjort, igår var det dags.
Det hade varit bestämt i flera dagar och jag hade värmt upp med esoteriska oljor, meditation och kolhydratbantning... Positiva tankar, bruden, det här klarar du.
Efter en så stökig morgon som man bara har med tre barn i osynk, pallrade vi oss iväg till ortens köpcentra. Uppdrag 1: BH. Jag gillar affären Change för detta ändamål. Trevlig personal, utbud med många storlekar. Men inte ens där, denna dag, hade jag någon större framgång. När jag gråtfärdig, efter ca 20 provade modeller och storlekar, står där med den enda som faktiskt passade (har en rätt udda storlek), så är den rosa. Rosa. Ni därute som känner mig vet vad det innebär. Jag sover hellre en vecka i bagageutrymmet i bilen än bär rosa. Jag avskyr rosa. Nåväl, beggars can't be choosers, tänkte jag, försökte gaska upp mig och gick rakryggad till kassan. En sak på listan över dagens aktuella ångestar kunde bockas av. Nu har jag åtminstone ett plagg där de förbannade jävla brösthelvetena får plats i väntan på den där bröstoperationen jag har lovat mig själv. När jag fyller 40, hoppas jag kunna göra en, som en present till mig själv och min mentala och fysiska hälsa.
Nästa punkt: toppar/tunikor/blusar whatever. Första affären, ca 10 överdelar provade, alla nitlotter. Skämtar någon med mig eller? Hur fan ser det ut?? Redan här är jag redo att gå hem för att bli mamman som gick ut genom dörren och aldrig kom tillbaka. Andra affären: jag är genomsvettig, barnen bråkar och mamma har en ängels tålamod, underbara kvinna. Klibbig, blek och grå, försöker jag undvika spegelbilden medan jag byter om från ena plagget till andra. Men den är där ändå, lite i ögonvrån, spegelbilden och den känns lite som clownen Pennywise. Först är det en clown, som i och för sig alltid är läskigt, men ok ändå. Det är en del av mig som tittar ut på en kropp som är min och bekant och som jag borde vara vän med.
Men medan jag själv står och byter kläder förvandlas spegelbilden i ögonvrån till
Det urartar och till slut kastar spegelbilden tillbaka huvudet och vrålar av skratt
"MUAHAHAHAHAAAA!!!! TROR DU PÅ DET DÄR SJÄLV ELLER???!!!"
Jag kliver ur provrummet, tänker att jag är vuxen och inte rädd för spöken. Allra minst mina egna. Jag pussar mina barn. Jag har hittat 4 toppar som jag får plats i utan att kräkas på mig själv: mission accomplished, nästan mer än jag hade vågat hoppas på ändå, och nu vill jag bara bort från den elaka, hånskrattande clownen i spegeln. Långa benet före till kassan.
Minns ni den där leken man gjorde som barn? Var och en ritade ett huvud, sen vek man ner pappret så de andra inte kunde se, sen skickade man den vidare till nästa som då fick rita en överkropp?
Jag är resultatet.
Någon, kanske inte direkt konstnärligt lagd, men ändå godhjärtad människa ritade mitt ansikte, lämnade det vidare till en annan vänlig själ som ritade hals och axlar och armar som jag på teckningen håller rakt ut. Men sen kom den elaka ungen, grabben i Omen och han ritade min överkropp, höll ilsket kvar och ritade så lång han hann innan någon lyckades slita ifrån honom bilden och omtänksamt färdigställa ben och fötter utan ont uppsåt.
Väl hemma provar jag mina alster från dagen en gång till. Det går inte att vara fullt nöjd. Men det går att inte vara fullt missnöjd och jag tänker att det får duga. Jag kan inte gå naken. Jag somnar tidigt, slutkörd i både kropp, själ och hjärna.
Idag hittade jag följande blogg som i all sin enkelhet gjorde mig glad.
Kroppsbild
Titta på dem. Alla de fina människorna. De flesta är som jag. Fast.
Jag läste i en tidning en gång en mening som sen dess ekat i mitt huvud. Det var en kvinna som fick frågan om vad hon tyckte om "mammakroppen" och hon svarade: "Den är fantastisk, jag älskar den. Titta bara vad den kunde göra!!" För mitt inre öga pekar hon här på sina perfekta barn, stolt och lycklig över det som faktiskt är väl här i världen. Och jag rörs till tårar. En intelligent kvinna. En som fattat poängen.
Jag är också stolt och lycklig över mina perfekta barn och utan just min kropp hade de aldrig funnits. Men det skiter gamle Pennywise i.
Jag ringde mamma. När jag har ångest och är ledsen ringer jag mamma, så enkelt är det. Jag måste ha hjälp med att handla kläder; jag klarar det inte själv. Det är ungefär lika omöjligt som att försök flytta på egen hand. Tanken var att hon skulle gå med och handla och hjälpa till med såna saker som att hämta storlekar, kritiskt granska färgval och framför allt tvinga mig att prova sådant som jag själv kanske inte skulle sett ens. Och inte minst, att ha hand om de små barnen under tiden. Och eftersom min mamma är en underbar mamma, ställde hon upp, sagt och gjort, igår var det dags.
Det hade varit bestämt i flera dagar och jag hade värmt upp med esoteriska oljor, meditation och kolhydratbantning... Positiva tankar, bruden, det här klarar du.
Efter en så stökig morgon som man bara har med tre barn i osynk, pallrade vi oss iväg till ortens köpcentra. Uppdrag 1: BH. Jag gillar affären Change för detta ändamål. Trevlig personal, utbud med många storlekar. Men inte ens där, denna dag, hade jag någon större framgång. När jag gråtfärdig, efter ca 20 provade modeller och storlekar, står där med den enda som faktiskt passade (har en rätt udda storlek), så är den rosa. Rosa. Ni därute som känner mig vet vad det innebär. Jag sover hellre en vecka i bagageutrymmet i bilen än bär rosa. Jag avskyr rosa. Nåväl, beggars can't be choosers, tänkte jag, försökte gaska upp mig och gick rakryggad till kassan. En sak på listan över dagens aktuella ångestar kunde bockas av. Nu har jag åtminstone ett plagg där de förbannade jävla brösthelvetena får plats i väntan på den där bröstoperationen jag har lovat mig själv. När jag fyller 40, hoppas jag kunna göra en, som en present till mig själv och min mentala och fysiska hälsa.
Nästa punkt: toppar/tunikor/blusar whatever. Första affären, ca 10 överdelar provade, alla nitlotter. Skämtar någon med mig eller? Hur fan ser det ut?? Redan här är jag redo att gå hem för att bli mamman som gick ut genom dörren och aldrig kom tillbaka. Andra affären: jag är genomsvettig, barnen bråkar och mamma har en ängels tålamod, underbara kvinna. Klibbig, blek och grå, försöker jag undvika spegelbilden medan jag byter om från ena plagget till andra. Men den är där ändå, lite i ögonvrån, spegelbilden och den känns lite som clownen Pennywise. Först är det en clown, som i och för sig alltid är läskigt, men ok ändå. Det är en del av mig som tittar ut på en kropp som är min och bekant och som jag borde vara vän med.
Men medan jag själv står och byter kläder förvandlas spegelbilden i ögonvrån till
"Kolla, vad är det för en blek blobb som står där? Förresten, känner inte jag dig?"
Det urartar och till slut kastar spegelbilden tillbaka huvudet och vrålar av skratt
Jag kliver ur provrummet, tänker att jag är vuxen och inte rädd för spöken. Allra minst mina egna. Jag pussar mina barn. Jag har hittat 4 toppar som jag får plats i utan att kräkas på mig själv: mission accomplished, nästan mer än jag hade vågat hoppas på ändå, och nu vill jag bara bort från den elaka, hånskrattande clownen i spegeln. Långa benet före till kassan.
Minns ni den där leken man gjorde som barn? Var och en ritade ett huvud, sen vek man ner pappret så de andra inte kunde se, sen skickade man den vidare till nästa som då fick rita en överkropp?
Jag är resultatet.
Någon, kanske inte direkt konstnärligt lagd, men ändå godhjärtad människa ritade mitt ansikte, lämnade det vidare till en annan vänlig själ som ritade hals och axlar och armar som jag på teckningen håller rakt ut. Men sen kom den elaka ungen, grabben i Omen och han ritade min överkropp, höll ilsket kvar och ritade så lång han hann innan någon lyckades slita ifrån honom bilden och omtänksamt färdigställa ben och fötter utan ont uppsåt.
Väl hemma provar jag mina alster från dagen en gång till. Det går inte att vara fullt nöjd. Men det går att inte vara fullt missnöjd och jag tänker att det får duga. Jag kan inte gå naken. Jag somnar tidigt, slutkörd i både kropp, själ och hjärna.
Idag hittade jag följande blogg som i all sin enkelhet gjorde mig glad.
Kroppsbild
Titta på dem. Alla de fina människorna. De flesta är som jag. Fast.
Jag läste i en tidning en gång en mening som sen dess ekat i mitt huvud. Det var en kvinna som fick frågan om vad hon tyckte om "mammakroppen" och hon svarade: "Den är fantastisk, jag älskar den. Titta bara vad den kunde göra!!" För mitt inre öga pekar hon här på sina perfekta barn, stolt och lycklig över det som faktiskt är väl här i världen. Och jag rörs till tårar. En intelligent kvinna. En som fattat poängen.
Jag är också stolt och lycklig över mina perfekta barn och utan just min kropp hade de aldrig funnits. Men det skiter gamle Pennywise i.
Varför inte 20 år?
Min fina mamma erbjöd sig igår att agera avlastning för vår lilla 2-åring. Barnet ifråga är just nu inne i någon slags trotsperiod, vilket kombinerat med att det minsta barnet för fullt lär sig krypa, ställer lite högre krav på mamman just nu. 2-åringen är dessutom inte alls sugen på att sova på sådant sätt som hade varit bäst för henne, vilket självklart leder till förstärkning av temperament och trots. Mormor sa: "Jag kan ha henne en av nätterna nu till helgen, så får ni lite lugnt och skönt hemma..."
Jag berättade för maken om erbjudandet och han nappade direkt. Men sen resonerade vi: "Varför bara en natt? Varför inte sisådär en tjugo år?" Det känns lämpligt att mormor då hör av sig dagar det lilla barnet är till sin fördel, så kan vi komma och besöka då en stund. Tills hon är 22. Det blir kanon.
Jag berättade för maken om erbjudandet och han nappade direkt. Men sen resonerade vi: "Varför bara en natt? Varför inte sisådär en tjugo år?" Det känns lämpligt att mormor då hör av sig dagar det lilla barnet är till sin fördel, så kan vi komma och besöka då en stund. Tills hon är 22. Det blir kanon.
söndag 11 september 2011
Mia Skäringer och den bittra eftersmaken
Vi tittade en stund på Mia Skäringers föreställning på TV igår. Jag gillade den absolut. En rad kvinnoporträtt som får en skratta och plågas om vartannat. Två tummar upp till dig, du härliga.
Men vid ett tillfälle mådde jag bara illa. Det var när Mia berättade om hur hon i högstadieåldern står på någon fest hängandes över badkaret efter att både ha kräkts och tagit laxermedel, med byxorna nere vid fötterna, avdäckad. In på toaletten kom det då någon kille och tog tillfället i akt, när hon ändå liksom stod där, uppallad, naken och klar. Hon vaknade till halvvägs in i förloppet och istället för att skrika och göra motstånd när det går upp för henne vad som håller på att hända, gör hon sig istället tillgänglig och hjälper killen i fråga att bli klar.
I publiken sitter rad efter rad av kvinnor, varav väldigt många i övre medelåldern som släpat med sig sina män, och tjuter av skratt åt Mias väldigt bildliga föreställning utav scenen ifråga.
Hur i hela helvetet kan man skratta när en kvinna beskriver vad som i dess krassa blekhet är en våldtäkt hon blivit utsatt för? Att hon i ett försök att bli bekräftad inte säger ifrån de sista minuterna när hon kommer till medvetande är sekundärt enligt mitt sätt att se det, brottet är i det läget redan ett faktum.
Det äcklar mig att inte skrattet fastnade i halsen och kvävde dem i publiken som inte kunde se vad hon egentligen berättade. Om något liknande skulle hända någon av mina döttrar eller mig själv, hade jag min själ inte skrattat.
Föreställningen var fantastisk, även denna scen. Mias betyg är tveklöst två tummar upp och jag vet inte vad hon hade hoppats på för reaktion från publiken, modig som hon är som berättar. Men i min bok får inte en publik som hellre skrattar än lyssnar inte många poäng.
Men vid ett tillfälle mådde jag bara illa. Det var när Mia berättade om hur hon i högstadieåldern står på någon fest hängandes över badkaret efter att både ha kräkts och tagit laxermedel, med byxorna nere vid fötterna, avdäckad. In på toaletten kom det då någon kille och tog tillfället i akt, när hon ändå liksom stod där, uppallad, naken och klar. Hon vaknade till halvvägs in i förloppet och istället för att skrika och göra motstånd när det går upp för henne vad som håller på att hända, gör hon sig istället tillgänglig och hjälper killen i fråga att bli klar.
I publiken sitter rad efter rad av kvinnor, varav väldigt många i övre medelåldern som släpat med sig sina män, och tjuter av skratt åt Mias väldigt bildliga föreställning utav scenen ifråga.
Hur i hela helvetet kan man skratta när en kvinna beskriver vad som i dess krassa blekhet är en våldtäkt hon blivit utsatt för? Att hon i ett försök att bli bekräftad inte säger ifrån de sista minuterna när hon kommer till medvetande är sekundärt enligt mitt sätt att se det, brottet är i det läget redan ett faktum.
Det äcklar mig att inte skrattet fastnade i halsen och kvävde dem i publiken som inte kunde se vad hon egentligen berättade. Om något liknande skulle hända någon av mina döttrar eller mig själv, hade jag min själ inte skrattat.
Föreställningen var fantastisk, även denna scen. Mias betyg är tveklöst två tummar upp och jag vet inte vad hon hade hoppats på för reaktion från publiken, modig som hon är som berättar. Men i min bok får inte en publik som hellre skrattar än lyssnar inte många poäng.
lördag 10 september 2011
Har jag tid att vara smal?
Ni som läst här lite vet att jag har någon slags dröm/ambition att på ca ett år från nu gå ner ca 10, helst 13 kg. Detta hade jag tänkt skulle ske via promenader, Pilates och bra kost. Inget konstigt med det egentligen. Hur går det då? Nja, det går väl sisådär. Och vad gör man då? Jo, ger sig själv på pälsen. Vilken usel liten lort till människa man är som inte ens håller det man lovat sig själv...
Jag är mammaledig 2 dagar per vecka och sen har vi helgen. En timmes promenad 4 ggr/vecka borde inte vara omöjligt och barnen behöver ändå komma ut... Och Pilates? Jag har en hoper 20-minuterspass som jag kan välja mellan och handen på hjärtat, när är man så busy att man inte har 20 minuter? Och kosten då? Jo, sen 8 veckor tillbaka testar jag det här med lchf som ständigt blir nedsablat i pressen, förkastat av olika skäl, allt från miljövidrighet till hälsovådlighet. Det är många runt mig som lyckats på den här dieten, så jag tror ändå på teorin. Ett tag till.
Så vad är målet? Samma mått som i gymnasiet? Oh nej. Jag må vara en drömmare på många sätt, men jag är inte någon idiot. Nej, målet är måtten jag hade för 3 år sen. Ish. Jag nöjer mig med nästan som för 3 år sen också, bara så jag kan känna mig smidig och lätt i kroppen, stolt och rak i ryggen. För det behövs -10 kg och lite allmän uppstramning. Därmed finns en styck välskött bilring till salu.
Så vad är problemet då? Det är väl bara att tuta och köra? Vad är du för en slappis, bit ihop bara, så slipper du må dåligt och äcklas av din spegelbild lilla stumpan, slipper du ligga och puttra på depressionens brant utan smidig och stark stå rak i ryggen och gilla läget. Kom igen nu, det är bara att ta det, på med dojjorna och ut med dig, inga problem. OK, ösregn, det är laga förfall när du ska ha med vagnen och barnen. Pilates då? Kom igen nu, 20 minuter, det har du, det vet du, 20 minuter... Sen känner du dig smidigare och stolt... Ryck upp dig nu, woman up.
Men nej, jag orkar inte. Jag bara orkar inte. Jag är så trött så trött. Och så har jag ångest för allt det andra som inte heller blir gjort: höstskor till de två största, jag borde åka till simhallen med den äldste, eller kanske gå på bio bara lite han-och-jag-tid, koka 25 omgångar mat till den stora så vi slipper hålla på med de där burkarna, lite oro för såren sonen har som inte riktigt vill läka, BVC-besök på tisdag, resan till Turkiet om 1,5 vecka - har vi koll på allt - biljetter skulle visst skrivas ut - hur var det nu man fick igång skrivaren, öppna förskolan så den stora inte är alltför rastlös och ställer till med ofog här hemma. Bara som några saker. Ont i ryggen och armbågen, väckt på natten flera gånger, amning on/off var tredje dag, och ett besked från läkaren om att alla prover var helt som de skulle, så pass på, varsågod att träffa vår psykoterapeut (vad gör hon? Jag har testat kuratorer, beteendeterapeuter, psykologer m fl, vad gör henne så annorlunda?).
Uppe på detta ligger saker som att det läcker in genom taket, vi saknar duschslang i ena badrummet, diskmaskinen får inte rent plastprylarna, det bränner konstant fast i stekpannorna, popcorn-spelaren strular och jag undrar om den ena bilstolen verkligen hamnat i rätt vinkel. Som grädde på moset har vi mycket att göra på jobbet och jag försöker vara både ekonomiansvarig och VD (uppskattningsvis en arbetsbelastning om 140 % om det skulle göras ordentligt) på 60 % arbetstid, så jag försöker hinna med så mycket av det som jag bara kan hemma mellan att det ska dammsugas, tvättas och handlas och fixas med mat. Sonen ska till fotboll och tennis och inte minst skola, det är föräldramöten, läxförhör och sen är det tandsprickning på den minsta med lite feberkänningar och kräkning som biverkan. Och lite skönt 2-årstrots, potträning och nappavvänjning för den lite större. Och just det, sen elavbrottet förra veckan har vår elförbrukning dubblats, när vi inte ens har pannan igång. Och vi behöver byta bil.
Så istället för den där förbannade promenaden som jag vet skulle göra mig piggare på ett sätt, vill jag hellre tillbringa den timmen med att stirra rakt ut i luften och försöka hålla hjärnan så tom som möjligt. Moment 22.
Med hjärnan full av allt ovan och naturligtvis mer än så, möts jag av en bild i spegeln som får mig att vilja plocka fram hagelbössan direkt. Vem är hon? Vad gör hon i mitt hus? Varför kramas hon så ömsint med mina barn? Varför ligger hon i sängen bredvid min man? Hon använder min parfym och dator, kör min bil och äter min mat.
Men ett vinner jag: hon kommer fan inte i mina kläder.
Nähä, och vilken seger sen. Gryyyymt.
Jag är trött, arg och besviken på mig själv. Jag är besviken på att jag inte klarar av att skärpa till mig och tycker väl att om jag i så fall bestämmer mig för att inte skärpa till mig, så får jag acceptera läget som det är. Jag kan inte ha både och. Så då blir jag besviken på mig själv för att jag inte heller verkar klara att acceptera läget som det är. Jag kan inte göra rätt; det är det fina. På så sätt sticker jag inte upp, utan kan hållas på plats.
Det får puttra på tills vidare. Jag vet inte vad annat jag kan göra. Oavsett vad alla äppelkäcka och flåshurtiga fitness-mammor därute klarar av, så är jag för trött för att vara smal. Och just nu, med jobbet som det är, har jag inte heller tid att bli smal. Vilket bara är undanflykter, allt går om man vill...
Så jag går en rond till med mig själv medan jag med stormsteg trampar rakt in i medelåldern och ännu mer krämpor. Även om jag vinner slaget, vinner jag aldrig kriget, så varför ens försöka?
Jag är mammaledig 2 dagar per vecka och sen har vi helgen. En timmes promenad 4 ggr/vecka borde inte vara omöjligt och barnen behöver ändå komma ut... Och Pilates? Jag har en hoper 20-minuterspass som jag kan välja mellan och handen på hjärtat, när är man så busy att man inte har 20 minuter? Och kosten då? Jo, sen 8 veckor tillbaka testar jag det här med lchf som ständigt blir nedsablat i pressen, förkastat av olika skäl, allt från miljövidrighet till hälsovådlighet. Det är många runt mig som lyckats på den här dieten, så jag tror ändå på teorin. Ett tag till.
Så vad är målet? Samma mått som i gymnasiet? Oh nej. Jag må vara en drömmare på många sätt, men jag är inte någon idiot. Nej, målet är måtten jag hade för 3 år sen. Ish. Jag nöjer mig med nästan som för 3 år sen också, bara så jag kan känna mig smidig och lätt i kroppen, stolt och rak i ryggen. För det behövs -10 kg och lite allmän uppstramning. Därmed finns en styck välskött bilring till salu.
Så vad är problemet då? Det är väl bara att tuta och köra? Vad är du för en slappis, bit ihop bara, så slipper du må dåligt och äcklas av din spegelbild lilla stumpan, slipper du ligga och puttra på depressionens brant utan smidig och stark stå rak i ryggen och gilla läget. Kom igen nu, det är bara att ta det, på med dojjorna och ut med dig, inga problem. OK, ösregn, det är laga förfall när du ska ha med vagnen och barnen. Pilates då? Kom igen nu, 20 minuter, det har du, det vet du, 20 minuter... Sen känner du dig smidigare och stolt... Ryck upp dig nu, woman up.
Men nej, jag orkar inte. Jag bara orkar inte. Jag är så trött så trött. Och så har jag ångest för allt det andra som inte heller blir gjort: höstskor till de två största, jag borde åka till simhallen med den äldste, eller kanske gå på bio bara lite han-och-jag-tid, koka 25 omgångar mat till den stora så vi slipper hålla på med de där burkarna, lite oro för såren sonen har som inte riktigt vill läka, BVC-besök på tisdag, resan till Turkiet om 1,5 vecka - har vi koll på allt - biljetter skulle visst skrivas ut - hur var det nu man fick igång skrivaren, öppna förskolan så den stora inte är alltför rastlös och ställer till med ofog här hemma. Bara som några saker. Ont i ryggen och armbågen, väckt på natten flera gånger, amning on/off var tredje dag, och ett besked från läkaren om att alla prover var helt som de skulle, så pass på, varsågod att träffa vår psykoterapeut (vad gör hon? Jag har testat kuratorer, beteendeterapeuter, psykologer m fl, vad gör henne så annorlunda?).
Uppe på detta ligger saker som att det läcker in genom taket, vi saknar duschslang i ena badrummet, diskmaskinen får inte rent plastprylarna, det bränner konstant fast i stekpannorna, popcorn-spelaren strular och jag undrar om den ena bilstolen verkligen hamnat i rätt vinkel. Som grädde på moset har vi mycket att göra på jobbet och jag försöker vara både ekonomiansvarig och VD (uppskattningsvis en arbetsbelastning om 140 % om det skulle göras ordentligt) på 60 % arbetstid, så jag försöker hinna med så mycket av det som jag bara kan hemma mellan att det ska dammsugas, tvättas och handlas och fixas med mat. Sonen ska till fotboll och tennis och inte minst skola, det är föräldramöten, läxförhör och sen är det tandsprickning på den minsta med lite feberkänningar och kräkning som biverkan. Och lite skönt 2-årstrots, potträning och nappavvänjning för den lite större. Och just det, sen elavbrottet förra veckan har vår elförbrukning dubblats, när vi inte ens har pannan igång. Och vi behöver byta bil.
Så istället för den där förbannade promenaden som jag vet skulle göra mig piggare på ett sätt, vill jag hellre tillbringa den timmen med att stirra rakt ut i luften och försöka hålla hjärnan så tom som möjligt. Moment 22.
Med hjärnan full av allt ovan och naturligtvis mer än så, möts jag av en bild i spegeln som får mig att vilja plocka fram hagelbössan direkt. Vem är hon? Vad gör hon i mitt hus? Varför kramas hon så ömsint med mina barn? Varför ligger hon i sängen bredvid min man? Hon använder min parfym och dator, kör min bil och äter min mat.
Men ett vinner jag: hon kommer fan inte i mina kläder.
Nähä, och vilken seger sen. Gryyyymt.
Jag är trött, arg och besviken på mig själv. Jag är besviken på att jag inte klarar av att skärpa till mig och tycker väl att om jag i så fall bestämmer mig för att inte skärpa till mig, så får jag acceptera läget som det är. Jag kan inte ha både och. Så då blir jag besviken på mig själv för att jag inte heller verkar klara att acceptera läget som det är. Jag kan inte göra rätt; det är det fina. På så sätt sticker jag inte upp, utan kan hållas på plats.
Det får puttra på tills vidare. Jag vet inte vad annat jag kan göra. Oavsett vad alla äppelkäcka och flåshurtiga fitness-mammor därute klarar av, så är jag för trött för att vara smal. Och just nu, med jobbet som det är, har jag inte heller tid att bli smal. Vilket bara är undanflykter, allt går om man vill...
Så jag går en rond till med mig själv medan jag med stormsteg trampar rakt in i medelåldern och ännu mer krämpor. Även om jag vinner slaget, vinner jag aldrig kriget, så varför ens försöka?
fredag 9 september 2011
Crazy Frog vs Gyllene Tider
Jag vaknade imorse till tonerna av Crazy Frog inifrån sonens rum. Det gör att man får lite dålig vibb inför dagen. Under skjutsen till skolan funderade jag på vad jag själv lyssnade på när jag gick i lågstadiet, på den välsignade tiden innan Crazy Frog gjorde entré på världsarenan. Långt innan dessutom. Visst var det enstaka hits som Joan Jett och I love rock n roll, Men Without Hats och The Safety Dance och Rätt Stuks Oah hela natten, men det band som vid denna tidiga ålder mer än något annat bet sig fast och slets ut, var Gyllene Tider. Och det var innan Per Gessle blev En händig man, gick och fiskade och blev djävulens utsände på jorden.
Otaliga var de timmar då jag satt ihopkurad i min egenhändigt byggda koja i flickrummet, pillandes med klistermärken, pennor, block och kritor och lyssnade om och om igen på texter som Povel Ramel, Paul McCartney och jag, Leva livet och Ska vi älska, så ska vi älska till Buddy Holly. Jag försökte förstå och klurade fram och tillbaka på fraser och ord: kubbhatt och frack? min vän slentrian? Och nog trodde jag att Buddy Holly var en plats, för prepositionen till hörde bara hemma bland rörelseverb av den mer traditionella typen i min värld.
Det där med början av vuxenlivet och personlig utveckling verkade väldigt komplicerat i låtar som Billy, Revolver upp, På jakt efter liv. Och sommaren var ett annat, ständigt återkommande tema (Tylö sun, Sommartider). Det var tydligen på sommaren allt skulle hända...
Och det där med kärlek? Vad var det för upplägg? Chrissie, hur mår du, Det hjärta som brinner, När vi två blir en, Teena? Vad spännande det verkade vara... Måste vara viktigt och stort eftersom det återkom i texterna hela tiden? Sen trodde jag länge att killar självklart var som i texterna också, fyllda av blind kärlek till en blond tjej med bruna ögon och att de gick omkring dagarna i ända och suktade... Surprise. Eller hur.
När man i mer vuxen ålder har drabbats av återfall och lyssnat på Gyllene Tider igen, vill jag ge Gessle att han helt klart hade (snarare än har) en klar låtskrivartalang och texterna är bland de bästa riktade till hormonstinna 16-17-åringar hånglandes på fest efter några öl. Själv var jag bara en undrande lågstadieelev under Gyllene Tiders storhetstid i början av 80-talet och när det senare blev dags att hångla på fest var Gyllene Tider något av det absolut töntigaste man kunde tänka sig. De musikaliskt obildade (tyckte man då när man gått vilse i subkulturens förlovade land) skolkamrater man hade som gärna sjöng i kör till Sommartider kunde närmast likställas med paria och tillika offer för samhällets glättiga allting-är-underbart-propaganda.
Vår äldsta dotter föddes inte i amerikanska södern (se tidigare inlägg) som sin lillasyster, utan i allra högsta grad i en sjukhussäng i Halland till tonerna av Ljudet av ett annat hjärta. Sekunderna innan hon kom ut hörde jag maken säga till barnmorskan: "Ånej, nu kommer bebisen till den här låten, jag får ljuga för henne (dvs mig) senare och säga att det var en annan". På vilket sätt detta kommer att hjälpa eller stjälpa henne senare i livet återstår att se.
Idag lyssnas det till Crazy Frog i lågstadieled. Nu har jag inte satt mig in i Crazy Frogs rocklyrik, men jag undrar om min son blir pappa till tonerna av "baba, baba, baba-baba-baba" eller om han i mogen 30-årsålder kommer att drömma sig tillbaka till timmarna i pojkrummet och fundera över vad det hela liksom betydde? Sommar, utmanande fraser och formuleringar, den gåtfulla tiden som ung vuxen och kärlek?
Jag återkommer i ämnet när jag vet.
Otaliga var de timmar då jag satt ihopkurad i min egenhändigt byggda koja i flickrummet, pillandes med klistermärken, pennor, block och kritor och lyssnade om och om igen på texter som Povel Ramel, Paul McCartney och jag, Leva livet och Ska vi älska, så ska vi älska till Buddy Holly. Jag försökte förstå och klurade fram och tillbaka på fraser och ord: kubbhatt och frack? min vän slentrian? Och nog trodde jag att Buddy Holly var en plats, för prepositionen till hörde bara hemma bland rörelseverb av den mer traditionella typen i min värld.
Det där med början av vuxenlivet och personlig utveckling verkade väldigt komplicerat i låtar som Billy, Revolver upp, På jakt efter liv. Och sommaren var ett annat, ständigt återkommande tema (Tylö sun, Sommartider). Det var tydligen på sommaren allt skulle hända...
Och det där med kärlek? Vad var det för upplägg? Chrissie, hur mår du, Det hjärta som brinner, När vi två blir en, Teena? Vad spännande det verkade vara... Måste vara viktigt och stort eftersom det återkom i texterna hela tiden? Sen trodde jag länge att killar självklart var som i texterna också, fyllda av blind kärlek till en blond tjej med bruna ögon och att de gick omkring dagarna i ända och suktade... Surprise. Eller hur.
När man i mer vuxen ålder har drabbats av återfall och lyssnat på Gyllene Tider igen, vill jag ge Gessle att han helt klart hade (snarare än har) en klar låtskrivartalang och texterna är bland de bästa riktade till hormonstinna 16-17-åringar hånglandes på fest efter några öl. Själv var jag bara en undrande lågstadieelev under Gyllene Tiders storhetstid i början av 80-talet och när det senare blev dags att hångla på fest var Gyllene Tider något av det absolut töntigaste man kunde tänka sig. De musikaliskt obildade (tyckte man då när man gått vilse i subkulturens förlovade land) skolkamrater man hade som gärna sjöng i kör till Sommartider kunde närmast likställas med paria och tillika offer för samhällets glättiga allting-är-underbart-propaganda.
Vår äldsta dotter föddes inte i amerikanska södern (se tidigare inlägg) som sin lillasyster, utan i allra högsta grad i en sjukhussäng i Halland till tonerna av Ljudet av ett annat hjärta. Sekunderna innan hon kom ut hörde jag maken säga till barnmorskan: "Ånej, nu kommer bebisen till den här låten, jag får ljuga för henne (dvs mig) senare och säga att det var en annan". På vilket sätt detta kommer att hjälpa eller stjälpa henne senare i livet återstår att se.
Idag lyssnas det till Crazy Frog i lågstadieled. Nu har jag inte satt mig in i Crazy Frogs rocklyrik, men jag undrar om min son blir pappa till tonerna av "baba, baba, baba-baba-baba" eller om han i mogen 30-årsålder kommer att drömma sig tillbaka till timmarna i pojkrummet och fundera över vad det hela liksom betydde? Sommar, utmanande fraser och formuleringar, den gåtfulla tiden som ung vuxen och kärlek?
Jag återkommer i ämnet när jag vet.
torsdag 8 september 2011
"Jasså, här står ni? Själv har jag precis åkt jorden runt." Om att föda barn i Sookie-land.
Att föda barn är bra skit. Man förstår ingenting när man är mitt upp i det och det är fruktansvärt och häftigt, allt på en gång.
Och sen har vi ju lustgasen. Det är grejer det, till båten. Jag vet att det inte funkar för alla, men för mig är det mumma. När jag ska dö vill jag att mina sista timmar ska bestå av rus på lustgas. Då dör jag lycklig till sinnet för stunden.
Men man blir ju också skön på lustgas. När vi föder barn är det väl vanligt att kvinnor häver ur sig både det ena och det andra, och nedan följer en i raden av sådana kommentarer.
Det är nu ganska precis 8 månader sedan jag födde vårt minsta barn. Det hade varit en ganska långdragen process av både gråt, tandagnisslan och lavemang. Värkarbetet hade stannat av och för att få fart på det igen sa barnmorskan åt mig att ställa mig upp. Jag fick en ståstol och utrustades dessutom med en schysst omgång lustgas.
Nu hör det till saken att vi här hemma, veckorna innan förlossningen, hade tagit oss igenom de första 2 säsongerna True Blood. För er som missat serien kan jag bara nämna att den handlar om en telepatisk ung kvinna vid namn Sookie och att serien utspelar sig i amerikanska södern bland träskmarker, vampyrer och annat. Jag har aldrig varit där och har alltså i övrigt ingen relation till området i fråga. Vinjetten avslutas med en bild under vatten på en riktigt ful fisk, som snarast ser ut att vara hämtad ur en tecknad film.
Värkarbetet drog igång på allvar och under de fem minuter långa värkarna andades jag in all lustgas jag kunde komma åt, långa, tunga, underbara andetag. Befriande. Mellan värkarna andades jag lite vid sidan av medan jag njöt av den stumma känslan av utomkroppsligt synsätt på det mesta och njöt till och med av tjutandet i öronen.
Och det var nånstans mitt i det ruset det hände... Jag flög iväg, helt The Dude-aktigt genom luften och universum och hamnade i amerikanska södern, blandat med Australien (där jag faktiskt har varit) på nåt skumt sätt. Och ner under vattenytan, ner i nåt grumligt vattendrag bland alligatorer och fula och fantastiska fiskar. Hjärnan tog paus och låg kvar där i vattnet med syrgastuberna fulla av lustgas. Det var sweet och tjocknajs och jag hann tänka att det här var ju praktiskt, nu behöver jag ju inte åka hit för nu har jag redan varit här.
Så fick jag en paus mellan allt det onda, mellan ångestskriken och den förtvivlade känslan av att det här kommer aldrig ta slut med mig fortfarande i livet, och jag kom för ett kort och nyktert ögonblick till sans. Mitt framför mig stod min älskade make och strök mig tålmodigt över håret medan jag vilade min panna mot hans bröstkorg genom värkarna. Han pratade lite avslappnat med barnmorskan om ditten och datten.
För mig funkar lustgas i stort sett om alkohol. Självförtroendet åker i höjden och jag blir, precis som på fyllan, helt övertygad om att jag kan verka helt opåverkad om jag bara vill; det där bestämmer väl jag. Så jag tittade upp och fick ett briljant infall om att nä, vaddå, jag kan väl vara precis som vanligt och hänga med i samtalet som alla andra; inga problem, häng med bara. Jajamensan Rune, ingen uppgift är för stor för en födande kvinna. Jag bröt mig in i samtalet mellan maken och barnmorskan med ett enkelt: "Jasså, här står ni? Själv har jag precis åkt jorden runt."
Mycket mer insiktsfullt och djupsinnigt hann jag inte säga innan det var dags att åter nagla fast lustgasmasken över mun och näsa och skrika för allt vad lungorna höll.
Strax därefter födde jag vår lilla flicka. För alla andra kanske hon föddes i en sjukhussäng i Halland, men för mig kommer hon alltid att ha tagit sitt första andetag mitt i den vackra, varma amerikanska södern, bland mystiska väsen som vampyrer och féer precis där hon hör hemma som det lilla troll hon är. Till tonerna av Shine on you crazy diamond, dessutom. I Sookie-land.
Och sen har vi ju lustgasen. Det är grejer det, till båten. Jag vet att det inte funkar för alla, men för mig är det mumma. När jag ska dö vill jag att mina sista timmar ska bestå av rus på lustgas. Då dör jag lycklig till sinnet för stunden.
Men man blir ju också skön på lustgas. När vi föder barn är det väl vanligt att kvinnor häver ur sig både det ena och det andra, och nedan följer en i raden av sådana kommentarer.
Det är nu ganska precis 8 månader sedan jag födde vårt minsta barn. Det hade varit en ganska långdragen process av både gråt, tandagnisslan och lavemang. Värkarbetet hade stannat av och för att få fart på det igen sa barnmorskan åt mig att ställa mig upp. Jag fick en ståstol och utrustades dessutom med en schysst omgång lustgas.
Nu hör det till saken att vi här hemma, veckorna innan förlossningen, hade tagit oss igenom de första 2 säsongerna True Blood. För er som missat serien kan jag bara nämna att den handlar om en telepatisk ung kvinna vid namn Sookie och att serien utspelar sig i amerikanska södern bland träskmarker, vampyrer och annat. Jag har aldrig varit där och har alltså i övrigt ingen relation till området i fråga. Vinjetten avslutas med en bild under vatten på en riktigt ful fisk, som snarast ser ut att vara hämtad ur en tecknad film.
Värkarbetet drog igång på allvar och under de fem minuter långa värkarna andades jag in all lustgas jag kunde komma åt, långa, tunga, underbara andetag. Befriande. Mellan värkarna andades jag lite vid sidan av medan jag njöt av den stumma känslan av utomkroppsligt synsätt på det mesta och njöt till och med av tjutandet i öronen.
Och det var nånstans mitt i det ruset det hände... Jag flög iväg, helt The Dude-aktigt genom luften och universum och hamnade i amerikanska södern, blandat med Australien (där jag faktiskt har varit) på nåt skumt sätt. Och ner under vattenytan, ner i nåt grumligt vattendrag bland alligatorer och fula och fantastiska fiskar. Hjärnan tog paus och låg kvar där i vattnet med syrgastuberna fulla av lustgas. Det var sweet och tjocknajs och jag hann tänka att det här var ju praktiskt, nu behöver jag ju inte åka hit för nu har jag redan varit här.
Så fick jag en paus mellan allt det onda, mellan ångestskriken och den förtvivlade känslan av att det här kommer aldrig ta slut med mig fortfarande i livet, och jag kom för ett kort och nyktert ögonblick till sans. Mitt framför mig stod min älskade make och strök mig tålmodigt över håret medan jag vilade min panna mot hans bröstkorg genom värkarna. Han pratade lite avslappnat med barnmorskan om ditten och datten.
För mig funkar lustgas i stort sett om alkohol. Självförtroendet åker i höjden och jag blir, precis som på fyllan, helt övertygad om att jag kan verka helt opåverkad om jag bara vill; det där bestämmer väl jag. Så jag tittade upp och fick ett briljant infall om att nä, vaddå, jag kan väl vara precis som vanligt och hänga med i samtalet som alla andra; inga problem, häng med bara. Jajamensan Rune, ingen uppgift är för stor för en födande kvinna. Jag bröt mig in i samtalet mellan maken och barnmorskan med ett enkelt: "Jasså, här står ni? Själv har jag precis åkt jorden runt."
Mycket mer insiktsfullt och djupsinnigt hann jag inte säga innan det var dags att åter nagla fast lustgasmasken över mun och näsa och skrika för allt vad lungorna höll.
Strax därefter födde jag vår lilla flicka. För alla andra kanske hon föddes i en sjukhussäng i Halland, men för mig kommer hon alltid att ha tagit sitt första andetag mitt i den vackra, varma amerikanska södern, bland mystiska väsen som vampyrer och féer precis där hon hör hemma som det lilla troll hon är. Till tonerna av Shine on you crazy diamond, dessutom. I Sookie-land.
tisdag 6 september 2011
Agent Smith, du har rätt
För ett tag sen såg vi den här filmen i sin helhet här hemma. Jag rekommenderar den för den som inte sett den, se trailer på bifogad länk.
Home
Den är vacker och underbar, vyerna fantastiska och förtrollande. Och allt detta finns, alldeles intill, i ett land nära dig i en värld som är så liten att du kan vara på vilken plats som helst inom ett dygn.
Men, det är ju aldrig så enkelt. Jag är ingen miljöaktivist och gör förmodligen tusen direkt miljövidriga val varje vaken sekund. Så ibland får man vibb och vill rädda världen, men... efter att ha sett denna film vet det sjutton om man kan. Som vanligt är det girighet och makt som är boven, inte den enskildes val i vardagen. Girigheten och makten ser till att den enskilde inte har så mycket val.
Jag tänker på filmen Matrix, detta epos, och på Agent Smiths replik: "I'd like to share a revelation that I've had during my time here. It came to me when I tried to classify your species and I realized that you're not actually mammals. Every mammal on this planet instinctively develops a natural equilibrium with the surrounding environment but you humans do not. You move to an area and you multiply and multiply until every natural resource is consumed and the only way you can survive is to spread to another area. There is another organism on this planet that follows the same pattern. Do you know what it is? A virus. Human beings are a disease, a cancer of this planet. You're a plague and we are the cure."
I rest my case, på något sätt. Det finns inget mer att tillägga. Människan är en märklig varelse som oroväckande ofta verkar vara oförmögen att se sitt eget bästa. Planen för överlevnad är så kortsiktig att den leder till undergång. Vi fungerar precis som ett virus. Hinner vi glida från Matrix till Star Trek innan det är för sent? Hinner vi lösa problemet med att åka till andra världar för att ta över även där innan vi helt gjort slut på resurserna här?
Jag har ett boktips för den som, liksom jag, ägnar tankar åt detta håll. Läs serien Rama av Arthur C Clarke/Gentry Lee. Där får människan chansen att börja om på nytt, ett nytt Eden om man så vill, med all den kunskap vi har idag. Första delen ger förutsättningarna för fortsättningen men är lite seg. Håll ut, för sen blir det åka av från del 2. Och du, låt mig veta vad du tyckte...
Home
Den är vacker och underbar, vyerna fantastiska och förtrollande. Och allt detta finns, alldeles intill, i ett land nära dig i en värld som är så liten att du kan vara på vilken plats som helst inom ett dygn.
Men, det är ju aldrig så enkelt. Jag är ingen miljöaktivist och gör förmodligen tusen direkt miljövidriga val varje vaken sekund. Så ibland får man vibb och vill rädda världen, men... efter att ha sett denna film vet det sjutton om man kan. Som vanligt är det girighet och makt som är boven, inte den enskildes val i vardagen. Girigheten och makten ser till att den enskilde inte har så mycket val.
Jag tänker på filmen Matrix, detta epos, och på Agent Smiths replik: "I'd like to share a revelation that I've had during my time here. It came to me when I tried to classify your species and I realized that you're not actually mammals. Every mammal on this planet instinctively develops a natural equilibrium with the surrounding environment but you humans do not. You move to an area and you multiply and multiply until every natural resource is consumed and the only way you can survive is to spread to another area. There is another organism on this planet that follows the same pattern. Do you know what it is? A virus. Human beings are a disease, a cancer of this planet. You're a plague and we are the cure."
I rest my case, på något sätt. Det finns inget mer att tillägga. Människan är en märklig varelse som oroväckande ofta verkar vara oförmögen att se sitt eget bästa. Planen för överlevnad är så kortsiktig att den leder till undergång. Vi fungerar precis som ett virus. Hinner vi glida från Matrix till Star Trek innan det är för sent? Hinner vi lösa problemet med att åka till andra världar för att ta över även där innan vi helt gjort slut på resurserna här?
Jag har ett boktips för den som, liksom jag, ägnar tankar åt detta håll. Läs serien Rama av Arthur C Clarke/Gentry Lee. Där får människan chansen att börja om på nytt, ett nytt Eden om man så vill, med all den kunskap vi har idag. Första delen ger förutsättningarna för fortsättningen men är lite seg. Håll ut, för sen blir det åka av från del 2. Och du, låt mig veta vad du tyckte...
måndag 5 september 2011
P3 och drottning Silvia
Jag glömmer av att man kan lyssna på radio utöver Melodikrysset. Ååååh, triiist, tänker jag för det mesta, men ibland i bilen när jag glömt att få med poden, blir det P3. Och allt som oftast blir jag sittandes kvar i bilen någon extra minut innan jag går ur.
Där är en kvinna som jag hört några gånger nu det sista. Ni som är mer med på vad som händer ute i världen, för er är detta old news. Men jag tycker hon är fantastisk. Sonja Leister. Men det tog ju mig 5-6 ggr innan jag fattade att det inte var skämtprogram. Tvärtom. Kul ämnen, hanterade på ett trevligt sätt. Tillsammans med drottning Silvia. Världsklass. Weltklasse.
Där är en kvinna som jag hört några gånger nu det sista. Ni som är mer med på vad som händer ute i världen, för er är detta old news. Men jag tycker hon är fantastisk. Sonja Leister. Men det tog ju mig 5-6 ggr innan jag fattade att det inte var skämtprogram. Tvärtom. Kul ämnen, hanterade på ett trevligt sätt. Tillsammans med drottning Silvia. Världsklass. Weltklasse.
Har ni barn, men ingen mikrovågsugn? Människa, vad är det med er?
För alla er där ute med några år på nacken, minns ni säkert Galenskaparnas fantastiska sketch om TV-pejlaren? Claes Eriksson ringer på hos en tandborstande Anders Eriksson och ska kontrollera om han har TV. Det har han inte, men han har akvarium. Claes frågar då: "Har ni akvarium, men inte TV? Människa, vad är det med er?" Som att man är galen på riktigt om man inte har TV.
Idag var jag på Öppna Förskolan med tjejerna. Jag testade det hela för första gången förra veckan och tyckte i stort att det verkar vara en förträfflig inrättning. Så jag tänkte göra det till ett standardinslag så här på måndagarna. Så imorse trotsade jag vädergudarna, baxade in barn, vagn, mat, extra kläder, regnskydd mm i bilen och åkte iväg. Den här gången var jag inte lika mycket rookie, så jag fick med mat till båda barnen att äta innan vi åker därifrån för att minimera risken för att de hinner somna hungriga i bilen de 10 minuterna det tar att åka hem. Alla ni småbarnsföräldrar därute vet vilken ångest detta förknippas med.
Så blev det dags att värma på mat till de små fram vid 11-tiden och jag såg till min fasa att det som erbjöds att värma mat med var en mikrovågsugn. Nu är det så, att i det egna hushållet finns ingen mikrovågsugn, har inte funnits på över tre år och saknas inte heller. Lite tvekande var det då dags att läsa på tallriken jag hade med mig - inte mikrougnslämplig - så jag fick be om att få låna skål på förskolan. Och sen drog jag igång maskineriet. Under tiden jagade jag rätt på det barn vars mat var i nämnda mikrougn och satte henne i stolen utrustad med haklapp. Ready to rock n roll.
Jag hade inte direkt hunnit bonda och bli tvärkompis med någon av de andra mammorna (brukar inte bli sådär jättekompis med folk så lätt, lite lagom introvert och udda som jag är, mer om det en annan gång), men en av dem kände barmhärtighet för mig och sa lite försiktigt: "Du, det smäller inne i mikron."
Jag hörde det direkt, gick fram till mikron och insåg att det var ärtorna i maten som nu inte alls var hela längre. Och dessutom var såklart maten glödande het och det var med fara för fingertopparna jag fick lirkat ut skålen. En lättare sanering av ugnen fick utföras medan maten svalnade till ätbar temperatur. Jag kände ögonen på ryggen från delar av den samlade mammaskaran och kände att jag behövde förklara mig.
"Eh... ja... vi har inte mikro hemma, så jag är lite ovan vid att använda det..."
Minen som mötte mig från den samlade skaran var densamma som om jag hade sagt: "Jag brukar cykla naken, oavsett väder, de 14 milen till jobbet varje morgon". Hon är ding, liksom, med ett imaginärt pekfinger i en cirkel vid tinningen.
"Ja, vi hade inte överlevt hemma utan vår mikro", sa en av mammorna med en svag nyans av förolämpning i tonen. Som om jag vore något katten släpat in.
"Vi har tre barn hemma och det funkar finfint utan mikro", sa jag och tog mig runt bordet fram till barnet som tyst och snällt väntade på sin mat. Jag såg att jag lika gärna hade kunnat försöka lura i dem att London ligger på Island. Och sketchen med Galenskaparna blev helt aktuell igen: "Har ni barn, men ingen mikro? Människa, vad är det med er?"
Hoppas de hinner glömma detta mitt tekno-antropolgiska snedtramp till nästa vecka.
Idag var jag på Öppna Förskolan med tjejerna. Jag testade det hela för första gången förra veckan och tyckte i stort att det verkar vara en förträfflig inrättning. Så jag tänkte göra det till ett standardinslag så här på måndagarna. Så imorse trotsade jag vädergudarna, baxade in barn, vagn, mat, extra kläder, regnskydd mm i bilen och åkte iväg. Den här gången var jag inte lika mycket rookie, så jag fick med mat till båda barnen att äta innan vi åker därifrån för att minimera risken för att de hinner somna hungriga i bilen de 10 minuterna det tar att åka hem. Alla ni småbarnsföräldrar därute vet vilken ångest detta förknippas med.
Så blev det dags att värma på mat till de små fram vid 11-tiden och jag såg till min fasa att det som erbjöds att värma mat med var en mikrovågsugn. Nu är det så, att i det egna hushållet finns ingen mikrovågsugn, har inte funnits på över tre år och saknas inte heller. Lite tvekande var det då dags att läsa på tallriken jag hade med mig - inte mikrougnslämplig - så jag fick be om att få låna skål på förskolan. Och sen drog jag igång maskineriet. Under tiden jagade jag rätt på det barn vars mat var i nämnda mikrougn och satte henne i stolen utrustad med haklapp. Ready to rock n roll.
Jag hade inte direkt hunnit bonda och bli tvärkompis med någon av de andra mammorna (brukar inte bli sådär jättekompis med folk så lätt, lite lagom introvert och udda som jag är, mer om det en annan gång), men en av dem kände barmhärtighet för mig och sa lite försiktigt: "Du, det smäller inne i mikron."
Jag hörde det direkt, gick fram till mikron och insåg att det var ärtorna i maten som nu inte alls var hela längre. Och dessutom var såklart maten glödande het och det var med fara för fingertopparna jag fick lirkat ut skålen. En lättare sanering av ugnen fick utföras medan maten svalnade till ätbar temperatur. Jag kände ögonen på ryggen från delar av den samlade mammaskaran och kände att jag behövde förklara mig.
"Eh... ja... vi har inte mikro hemma, så jag är lite ovan vid att använda det..."
Minen som mötte mig från den samlade skaran var densamma som om jag hade sagt: "Jag brukar cykla naken, oavsett väder, de 14 milen till jobbet varje morgon". Hon är ding, liksom, med ett imaginärt pekfinger i en cirkel vid tinningen.
"Ja, vi hade inte överlevt hemma utan vår mikro", sa en av mammorna med en svag nyans av förolämpning i tonen. Som om jag vore något katten släpat in.
"Vi har tre barn hemma och det funkar finfint utan mikro", sa jag och tog mig runt bordet fram till barnet som tyst och snällt väntade på sin mat. Jag såg att jag lika gärna hade kunnat försöka lura i dem att London ligger på Island. Och sketchen med Galenskaparna blev helt aktuell igen: "Har ni barn, men ingen mikro? Människa, vad är det med er?"
Hoppas de hinner glömma detta mitt tekno-antropolgiska snedtramp till nästa vecka.
söndag 4 september 2011
Nej, Sommar, jag vill inte ligga med dig
Här hade man just börjar acceptera att hösten är på G, när sommaren gör ett gubben-i-lådan-liknande besök. Jag vet inte om jag gillar det fullt ut.
För mig är det lite som att Sommaren och jag hade en intensiv och underbar romans. Vi pratade om livet och framtiden, träffade varandras släkt och vänner, åkte på husvagnssemester i Europa, hade en uppsättning underkläder och tandborste hemma hos varandra och sprang mellan lägenheterna med ett paket mjölk. Härligt och underbart och med en vild fysisk passion. Vi hade precis börjat prata om att flytta ihop och skaffa barn när det liksom slutade fungera... Båda kände att vår tid tillsammans nog var slut och en dag pratade vi om saken över en kaffe, tog varandra i hand och sa med en mun: "Det här funkar inte längre." Han var lite steget före och mer beredd på slutet medan jag tog det lite hårdare. Jag hade gärna sett att det räckt ett tag till, även om jag var fullt medveten om att underbart alltid är kort.
Jag hade precis börjat vänja mig vid livet som singel igen, se fram emot att träffa andra och att starta om på nytt. Nya utmaningar, nya tider, ny luft under vingarna. Det är då det händer. Då ringer plötsligt Sommaren igen.
"Tjena, läget, bra eller?", säger han.
"Ja, jo, det är väl ok. Själv då?"
"Jodå, hänger med." Blabla och lite kallprat om väder och vind senare: "Hur går det annars, träffat nån ny eller?"
"Nä, det har liksom inte blivit läge. Du då?"
"Nä, samma här. Nån dejt, men inget att räkna med sådär."
"Nä, det är lite så det är liksom..." säger jag och tänker Vad vill han då? Hur vore det om han kommer till saken?
"Jo, jag tänkte... eh... om du har lust... att vi kanske kunde ses?" stammar han fram i andra änden.
"Nja," säger jag "Varför då?"
"Njae, eftersom vi inte träffat några andra och så... och det börjar mörkna på kvällarna och kännas trist, lite kallt och ödsligt... eh... så jag tänkte kanske att vi kunde, typ, träffas och... eh... ja... du vet..."
Aaah. Han tänker så. Så tänker inte riktigt jag. Antingen eller. Ihop eller inte. Gillar inte on/off prylen.
"Nej, Sommaren, jag vill inte ligga med dig mer nu."
Och det är ungefär där vi är nu. Hur ska han ha det? Bestäm dig så jag vet.
http://bloggkartan.se/registrera/7129/goeteborg
För mig är det lite som att Sommaren och jag hade en intensiv och underbar romans. Vi pratade om livet och framtiden, träffade varandras släkt och vänner, åkte på husvagnssemester i Europa, hade en uppsättning underkläder och tandborste hemma hos varandra och sprang mellan lägenheterna med ett paket mjölk. Härligt och underbart och med en vild fysisk passion. Vi hade precis börjat prata om att flytta ihop och skaffa barn när det liksom slutade fungera... Båda kände att vår tid tillsammans nog var slut och en dag pratade vi om saken över en kaffe, tog varandra i hand och sa med en mun: "Det här funkar inte längre." Han var lite steget före och mer beredd på slutet medan jag tog det lite hårdare. Jag hade gärna sett att det räckt ett tag till, även om jag var fullt medveten om att underbart alltid är kort.
Jag hade precis börjat vänja mig vid livet som singel igen, se fram emot att träffa andra och att starta om på nytt. Nya utmaningar, nya tider, ny luft under vingarna. Det är då det händer. Då ringer plötsligt Sommaren igen.
"Tjena, läget, bra eller?", säger han.
"Ja, jo, det är väl ok. Själv då?"
"Jodå, hänger med." Blabla och lite kallprat om väder och vind senare: "Hur går det annars, träffat nån ny eller?"
"Nä, det har liksom inte blivit läge. Du då?"
"Nä, samma här. Nån dejt, men inget att räkna med sådär."
"Nä, det är lite så det är liksom..." säger jag och tänker Vad vill han då? Hur vore det om han kommer till saken?
"Jo, jag tänkte... eh... om du har lust... att vi kanske kunde ses?" stammar han fram i andra änden.
"Nja," säger jag "Varför då?"
"Njae, eftersom vi inte träffat några andra och så... och det börjar mörkna på kvällarna och kännas trist, lite kallt och ödsligt... eh... så jag tänkte kanske att vi kunde, typ, träffas och... eh... ja... du vet..."
Aaah. Han tänker så. Så tänker inte riktigt jag. Antingen eller. Ihop eller inte. Gillar inte on/off prylen.
"Nej, Sommaren, jag vill inte ligga med dig mer nu."
Och det är ungefär där vi är nu. Hur ska han ha det? Bestäm dig så jag vet.
http://bloggkartan.se/registrera/7129/goeteborg
Jag kommer aldrig att kunna förstå; det är ju den som har kvinnor i sitt lag som kommer att vinna.
http://www.aftonbladet.se/ledare/ledarkronika/katrinekielos/article13571657.ab
Jag anser mig vara ganska oengagerad i de flesta samhällsfrågor i det lite större perspektivet. Ja, så hemsk är jag. Jag orkar inte läsa på och tycka saker hela tiden. Jag har tre barn, ett ganska krävande jobb och en hel hög hjärnspöken som kräver uppmärksamhet. Ska jag dessutom hålla mig uppdaterad på alla frågor runt omkring blir det min undergång. Jag väljer därför bort det till förmån för min familj, min mentala (och därmed även fysiska) hälsa och mitt arbete.
Men, en av de frågor jag ofta plågar min man med att diskutera är just detta: varför är vi inte lika mycket värda? Artens överlevnad, som enda skäl om man nu inte vill se på det djupare, borde göra det omöjligt för samhällen att inte vilja ha kvinnor. Det är ju tvärtom. Det är det samhälle som har kvinnor som kommer att vinna. Allt annat är lögn och förbannad dikt. Det tar bara en generation, sen är förlusten för de andra lika total som oundviklig.
Och så snubblade jag över denna artikel i ett svagt ögonblick och jag blir så arg, så arg. Det här är en käpphäst för mig. Om delar av mänskligheten är så korta om huvudet är det inte konstigt att det ser ut som det gör. Men framför allt, jag begriper inte hur man kan bli så kort om huvudet?
Fattigdom, säger maken. Han tänker att det är det som ligger bakom. Och så har det nog varit i de allra flesta fall. Den kortsiktiga lösningen för att få mat för dagen.
Men enligt denna artikel är det i medelklassen de flesta aktiva valen görs, så nu verkar det inte vara fattigdom längre som styr. Så vad är det då? Hur kan det slå slint så i huvudet på hela världsdelar? Det är ju korkat, rent överlevnadsmässigt om man nu inte orkar lägga fler aspekter på det.
Jag vill slå någon för detta. Slå hårt och innerligt, tortera och plåga. Ha ihjäl 160 miljoner män (och säkert en och annan kvinna också) på inflytelserika positioner i de delar av världen där detta är ok? Hitler, Stalin, Pol Pot och alla ni andra folkutplånare: släng er i väggen, här kommer jag.
Det väcker en ilska och förtvivlan inom mig som... jag kan inte ens skriva mer.
Jag anser mig vara ganska oengagerad i de flesta samhällsfrågor i det lite större perspektivet. Ja, så hemsk är jag. Jag orkar inte läsa på och tycka saker hela tiden. Jag har tre barn, ett ganska krävande jobb och en hel hög hjärnspöken som kräver uppmärksamhet. Ska jag dessutom hålla mig uppdaterad på alla frågor runt omkring blir det min undergång. Jag väljer därför bort det till förmån för min familj, min mentala (och därmed även fysiska) hälsa och mitt arbete.
Men, en av de frågor jag ofta plågar min man med att diskutera är just detta: varför är vi inte lika mycket värda? Artens överlevnad, som enda skäl om man nu inte vill se på det djupare, borde göra det omöjligt för samhällen att inte vilja ha kvinnor. Det är ju tvärtom. Det är det samhälle som har kvinnor som kommer att vinna. Allt annat är lögn och förbannad dikt. Det tar bara en generation, sen är förlusten för de andra lika total som oundviklig.
Och så snubblade jag över denna artikel i ett svagt ögonblick och jag blir så arg, så arg. Det här är en käpphäst för mig. Om delar av mänskligheten är så korta om huvudet är det inte konstigt att det ser ut som det gör. Men framför allt, jag begriper inte hur man kan bli så kort om huvudet?
Fattigdom, säger maken. Han tänker att det är det som ligger bakom. Och så har det nog varit i de allra flesta fall. Den kortsiktiga lösningen för att få mat för dagen.
Men enligt denna artikel är det i medelklassen de flesta aktiva valen görs, så nu verkar det inte vara fattigdom längre som styr. Så vad är det då? Hur kan det slå slint så i huvudet på hela världsdelar? Det är ju korkat, rent överlevnadsmässigt om man nu inte orkar lägga fler aspekter på det.
Jag vill slå någon för detta. Slå hårt och innerligt, tortera och plåga. Ha ihjäl 160 miljoner män (och säkert en och annan kvinna också) på inflytelserika positioner i de delar av världen där detta är ok? Hitler, Stalin, Pol Pot och alla ni andra folkutplånare: släng er i väggen, här kommer jag.
Det väcker en ilska och förtvivlan inom mig som... jag kan inte ens skriva mer.
Morbid, jag?
Om drygt två veckor ska familjen till Turkiet på solsemester. Det ska bli evinnerligt skönt. För min del var det 8 år sen sist och då hade det gått 7 år sen gången innan, så det ser jag verkligen fram emot.
Men... med mig är det nu aldrig så enkelt att det bara är idel glädje inför något.
Jag är förvisso inte flygrädd i sig; jag har läst tillräckligt med fysik för att veta att plan inte kan dratta ner hur som helst; utan det är mer det slutgiltiga i det. Händer nåt på ett flygplan överlever man inte, frågor på det?
Så den delen av mig, sittandes på min axel, ibland stor ibland liten, som behöver vård, hinner då och då viska i mitt öra: Är det någon idé att vi köper på oss mer blöjor till barnen än vi behöver innan vi åker? Onödigt att dra hem ännu mer till mamma att städa upp efter oss... Och att vi nyss beställde kött inför hösten, 30 kg? Vi kommer inte finnas med för att äta det ändå, vi borde ha väntat med det. Hoppas någon annan i släkten kan ha nytta av det... Ska jag beställa klipptid till efter vi kommit hem? Boka in möten på jobbet? Betala av Statoilräkningen innan, skulden kan lika gärna ligga kvar för det kommer inte finnas någon att ge betalningsanmärkning? Ska jag göra iordning en pärm där man lätt kan se vilka vi har elavtal med, vilka tidningar vi prenumererar på, var all försäkringar ligger, papperen på huset, alla koder till banker och konton tillsammans med instruktioner kring hur allt enligt vår önskan bör skötas?
Det hade så lätt så lätt kunnat bli en fobi, ett hinder och så plötsligt gör jag ingenting, ständigt rädd för vad som skulle kunna hända.
Men så får det såklart inte bli. DiLeva sjöng en gång: "Även den som inte vågar leva dör någon gång".
Därför ber jag min gnagande lilla kamrat på axeln att vara tyst, att inte vara ivägen. Och jag vågar till och med tänka att händer det något har jag alla dem jag älskar så det gör ont i hjärtat med mig. Tillsammans. Och sen är det över och borta och inget jag behöver oroa mig för något mer.
Så jag börjar så smått kolla upp vilka solkrämer som det ska bli ett sant nöje att göra slut på, vilka heltäckande kläder barnen ska ha på sig och jag har tom köpt ny bikini själv. Första gången på fler år än jag orkar räkna. Här ska bannemig åkas till Turkiet så klockorna stannar.
Men... med mig är det nu aldrig så enkelt att det bara är idel glädje inför något.
Jag är förvisso inte flygrädd i sig; jag har läst tillräckligt med fysik för att veta att plan inte kan dratta ner hur som helst; utan det är mer det slutgiltiga i det. Händer nåt på ett flygplan överlever man inte, frågor på det?
Så den delen av mig, sittandes på min axel, ibland stor ibland liten, som behöver vård, hinner då och då viska i mitt öra: Är det någon idé att vi köper på oss mer blöjor till barnen än vi behöver innan vi åker? Onödigt att dra hem ännu mer till mamma att städa upp efter oss... Och att vi nyss beställde kött inför hösten, 30 kg? Vi kommer inte finnas med för att äta det ändå, vi borde ha väntat med det. Hoppas någon annan i släkten kan ha nytta av det... Ska jag beställa klipptid till efter vi kommit hem? Boka in möten på jobbet? Betala av Statoilräkningen innan, skulden kan lika gärna ligga kvar för det kommer inte finnas någon att ge betalningsanmärkning? Ska jag göra iordning en pärm där man lätt kan se vilka vi har elavtal med, vilka tidningar vi prenumererar på, var all försäkringar ligger, papperen på huset, alla koder till banker och konton tillsammans med instruktioner kring hur allt enligt vår önskan bör skötas?
Det hade så lätt så lätt kunnat bli en fobi, ett hinder och så plötsligt gör jag ingenting, ständigt rädd för vad som skulle kunna hända.
Men så får det såklart inte bli. DiLeva sjöng en gång: "Även den som inte vågar leva dör någon gång".
Därför ber jag min gnagande lilla kamrat på axeln att vara tyst, att inte vara ivägen. Och jag vågar till och med tänka att händer det något har jag alla dem jag älskar så det gör ont i hjärtat med mig. Tillsammans. Och sen är det över och borta och inget jag behöver oroa mig för något mer.
Så jag börjar så smått kolla upp vilka solkrämer som det ska bli ett sant nöje att göra slut på, vilka heltäckande kläder barnen ska ha på sig och jag har tom köpt ny bikini själv. Första gången på fler år än jag orkar räkna. Här ska bannemig åkas till Turkiet så klockorna stannar.
lördag 3 september 2011
Ensam i tvåsamheten
Jag hade haft ont i ryggen, strålande ner i benet i drygt 3,5 år. Man lär sig att leva med mycket. Några besök hos naprapat och kiropraktor, men utan resultat. Så en kväll, när jag resten mig ur soffan vek sig plötsligt benet och jag var nära nog att trilla omkull. Dagen därefter ringde jag läkare och fick så tid för undersökning några dagar innan jul.
Läkaren undersökte mig noga och när jag fick visa honom hur duktig jag inte var på att göra sit-ups sa han att det var dags för mig att börja träna. Har man inga magmuskler får man ont i ryggen. Men hans bekymrade min sa mig att det var något mer än så som han inte kände sig nöjd med. Han sa: "Det kan vara diskbråck, men i så fall är du för frisk för att opereras och då är det träning som gäller. Jag ska boka tid för magnetröntgen så vi får kolla upp att det inte är något annat..." Ett handslag och en önskan om god jul senare satt jag i bilen på väg hem och grubblade. Träning. Det tycker jag väldigt illa om, men det kan jag väl acceptera och det är nog bra för mig rent allmänt. För bra för att opereras, då? OK, så jag ska alltså ha ont då. Well, bara jag vet att det inte är farligt kan jag väl stå ut med det också. Men vaddå kolla upp så det inte är något annat?
Hypokondrikern i mig fick fullt spelrum i rusningstrafiken hem och jag grät mig de ca 3 milen från läkaren till hemmets trygga härd. Eller så kunde man ju tro att det var i vilket fall...
Jag kom hem till dåvarande sambon, rödgråten och förtvivlad och ställde mig och diskade. Jag har löst många problem medan jag diskar (funkar inte alls lika bra med t ex dammsugning). Sambon frågade hur det var med mig, vad sa läkaren om det hela?
När jag hade lugnat ner mig lite berättade jag som det var: kanske diskbråck, men att han ville kolla så det inte var något annat... Jag kunde såklart räkna ut med stjärten och en krita att detta något annat förmodligen inte skulle innebära goda nyheter, varför annars vara så hemlighetsfull kring det så här innan helgerna?
Jag hade då väntat mig en kram, värme, en axel att gråta på resten av kvällen. Omtanke, omsorg, ett öra som tålmodigt lyssnade när jag klämde ur mig all min ångest och oro och för all del beklagande över värken.
Men nej. Det blev istället alldeles tyst en kort sekund och sen fick jag en vänskaplig fläpp på axeln, dvs en klapp, ungefär som när man är orolig för en tenta man ska skriva och bästa kompisen klappar till en peppande på axeln. Och kommentaren: "Äh, det där klarar väl du" följt av hans ryggtavla när han lämnade köket och mig ensam kvar med disken, kommer jag aldrig att glömma. Han tog inte upp saken mer.
I mellandagarna fick jag en remiss till magnetröntgen inbokat första veckan i januari. Jag fick såklart vatten på min kvarn i och med detta. Jag räknade till 8 arbetsdagar från mitt läkarbesök till att jag hade röntgen genomförd mitt i helgerna. Man kan inte tänka sig annat än att min ärende ansågs vara akut.
Ca en vecka efter röntgen ringde läkaren. Sambon och jag satt i bilen på väg in till jobbet i all snöblask och jag fick veta att bilderna hade sett bra ut, att det inte fanns något diskbråck nu, men att spåren av ett gammalt, utläkt, var synliga och att det sannolikt var sviterna efter det som ledde till värk. I övrigt såg allt bra ut och det var då läkaren la till ett: "...inga tecken alls på tumör..."
Jag var givetvis lättad över att allt var bra, men den där obehagskänslan av något annat, dvs tumör, kom tillbaka och jag drabbades av lust att älta saken lite grann. Med sambon. Såklart. Vem annars?
Men just då kom vi fram till hans arbete och han sa: "Det var ju skönt", som svar på nyheterna, stängde bildörren och gick. Inte en sekund extra dröjde han sig kvar i bilen för att dela stunden med mig och inte heller senare under dagen visade han något större intresse att prata om saken.
Där någonstans slogs sista spiken i kistan in och dryga halvåret senare var vår relation som livskamrater över för alltid. Den var nog över långt innan detta hände, men ibland behöver man ha sig några riktiga käftsmällar (strax efter detta fick jag ytterligare en sådan som min själ hette duga, mer om det en annan gång) för att inse vad klockan är slagen.
Men nu är det lördag kväll och dags för ett bra glas vin framför någon schysst rulle. Jag har fortfarande ont i ryggen, men vad sjutton. Lite krämpor ska man väl tåla.
Läkaren undersökte mig noga och när jag fick visa honom hur duktig jag inte var på att göra sit-ups sa han att det var dags för mig att börja träna. Har man inga magmuskler får man ont i ryggen. Men hans bekymrade min sa mig att det var något mer än så som han inte kände sig nöjd med. Han sa: "Det kan vara diskbråck, men i så fall är du för frisk för att opereras och då är det träning som gäller. Jag ska boka tid för magnetröntgen så vi får kolla upp att det inte är något annat..." Ett handslag och en önskan om god jul senare satt jag i bilen på väg hem och grubblade. Träning. Det tycker jag väldigt illa om, men det kan jag väl acceptera och det är nog bra för mig rent allmänt. För bra för att opereras, då? OK, så jag ska alltså ha ont då. Well, bara jag vet att det inte är farligt kan jag väl stå ut med det också. Men vaddå kolla upp så det inte är något annat?
Hypokondrikern i mig fick fullt spelrum i rusningstrafiken hem och jag grät mig de ca 3 milen från läkaren till hemmets trygga härd. Eller så kunde man ju tro att det var i vilket fall...
Jag kom hem till dåvarande sambon, rödgråten och förtvivlad och ställde mig och diskade. Jag har löst många problem medan jag diskar (funkar inte alls lika bra med t ex dammsugning). Sambon frågade hur det var med mig, vad sa läkaren om det hela?
När jag hade lugnat ner mig lite berättade jag som det var: kanske diskbråck, men att han ville kolla så det inte var något annat... Jag kunde såklart räkna ut med stjärten och en krita att detta något annat förmodligen inte skulle innebära goda nyheter, varför annars vara så hemlighetsfull kring det så här innan helgerna?
Jag hade då väntat mig en kram, värme, en axel att gråta på resten av kvällen. Omtanke, omsorg, ett öra som tålmodigt lyssnade när jag klämde ur mig all min ångest och oro och för all del beklagande över värken.
Men nej. Det blev istället alldeles tyst en kort sekund och sen fick jag en vänskaplig fläpp på axeln, dvs en klapp, ungefär som när man är orolig för en tenta man ska skriva och bästa kompisen klappar till en peppande på axeln. Och kommentaren: "Äh, det där klarar väl du" följt av hans ryggtavla när han lämnade köket och mig ensam kvar med disken, kommer jag aldrig att glömma. Han tog inte upp saken mer.
I mellandagarna fick jag en remiss till magnetröntgen inbokat första veckan i januari. Jag fick såklart vatten på min kvarn i och med detta. Jag räknade till 8 arbetsdagar från mitt läkarbesök till att jag hade röntgen genomförd mitt i helgerna. Man kan inte tänka sig annat än att min ärende ansågs vara akut.
Ca en vecka efter röntgen ringde läkaren. Sambon och jag satt i bilen på väg in till jobbet i all snöblask och jag fick veta att bilderna hade sett bra ut, att det inte fanns något diskbråck nu, men att spåren av ett gammalt, utläkt, var synliga och att det sannolikt var sviterna efter det som ledde till värk. I övrigt såg allt bra ut och det var då läkaren la till ett: "...inga tecken alls på tumör..."
Jag var givetvis lättad över att allt var bra, men den där obehagskänslan av något annat, dvs tumör, kom tillbaka och jag drabbades av lust att älta saken lite grann. Med sambon. Såklart. Vem annars?
Men just då kom vi fram till hans arbete och han sa: "Det var ju skönt", som svar på nyheterna, stängde bildörren och gick. Inte en sekund extra dröjde han sig kvar i bilen för att dela stunden med mig och inte heller senare under dagen visade han något större intresse att prata om saken.
Där någonstans slogs sista spiken i kistan in och dryga halvåret senare var vår relation som livskamrater över för alltid. Den var nog över långt innan detta hände, men ibland behöver man ha sig några riktiga käftsmällar (strax efter detta fick jag ytterligare en sådan som min själ hette duga, mer om det en annan gång) för att inse vad klockan är slagen.
Men nu är det lördag kväll och dags för ett bra glas vin framför någon schysst rulle. Jag har fortfarande ont i ryggen, men vad sjutton. Lite krämpor ska man väl tåla.
Ser jag dubbelt mitt på blanka dagen helnykter?
Nu ett par år gammalt inlägg från min mentala blogg.
Det var en ljus och fin vårdag, jag satt på bussen på väg in till staden. MQ körde en fin reklamkampanj med bilder på diverse kändisar och vid en hållplats hamnade jag precis i höjd och sida med en bild av Yannick Tregaro och Emma Green, där de härligt omslingrade pussades.
Mmmm... Ja, äkta kärlek är svårslaget. Jag tror den är äkta. Jag vill tro att den är äkta i alla fall.
Nå, jag hade magen full med lilla A och hade en lyxigt ledig dag för mig själv på stan. Några hållplatser senare var det dags att gå av bussen till förmån för stadens huvudgata och de affärer som där fanns till buds. Jag vaggade stillsamt ner för bussens trappor, tog mark på trottoaren utanför, passerade övergångsstället över till trottoaren på andra sidan gatan och då, i ögonvrån, såg jag en lång blond kvinna som snajdigt och lätt studsade förbi, inte alls lika tung och otymplig som jag. Med lätta, långa steg, småsprang hon smidigt över gatan. Jag vet inte, men något var bekant... Jag såg bara ryggtavlan när hon banade väg genom den glesa folkmassan och fram till en man. Hon slängde sig runt hans hals och härligt omslingrade pussades de.
Sådär lite lagom höggravid vet man att ens hjärna inte alltid är att lita på. Man är lite hög på hormoner och kan gråta 15 gånger på dag och man kan blanda ihop allt möjligt, men... Är det inte? Jo?
Jag fick skyndat på min ankgång något så jag hann ikapp och visst var det Yannick Tregaro och Emma Green. Mmmm. MQ-bilden verkade inte ljuga.
Så sant som jag var helnykter mitt på blanka dagen.
Det var en ljus och fin vårdag, jag satt på bussen på väg in till staden. MQ körde en fin reklamkampanj med bilder på diverse kändisar och vid en hållplats hamnade jag precis i höjd och sida med en bild av Yannick Tregaro och Emma Green, där de härligt omslingrade pussades.
Mmmm... Ja, äkta kärlek är svårslaget. Jag tror den är äkta. Jag vill tro att den är äkta i alla fall.
Nå, jag hade magen full med lilla A och hade en lyxigt ledig dag för mig själv på stan. Några hållplatser senare var det dags att gå av bussen till förmån för stadens huvudgata och de affärer som där fanns till buds. Jag vaggade stillsamt ner för bussens trappor, tog mark på trottoaren utanför, passerade övergångsstället över till trottoaren på andra sidan gatan och då, i ögonvrån, såg jag en lång blond kvinna som snajdigt och lätt studsade förbi, inte alls lika tung och otymplig som jag. Med lätta, långa steg, småsprang hon smidigt över gatan. Jag vet inte, men något var bekant... Jag såg bara ryggtavlan när hon banade väg genom den glesa folkmassan och fram till en man. Hon slängde sig runt hans hals och härligt omslingrade pussades de.
Sådär lite lagom höggravid vet man att ens hjärna inte alltid är att lita på. Man är lite hög på hormoner och kan gråta 15 gånger på dag och man kan blanda ihop allt möjligt, men... Är det inte? Jo?
Jag fick skyndat på min ankgång något så jag hann ikapp och visst var det Yannick Tregaro och Emma Green. Mmmm. MQ-bilden verkade inte ljuga.
Så sant som jag var helnykter mitt på blanka dagen.
# syskonkärlek
Våra minsta små är flickor, nyss fyllda två år och snart 8 månader. Lillasyster sitter fortfarande lite ostadigt ibland och vid ett tillfälle när hon vält säger storasyster: "Bebis. Ramla. Härligt."
Som bara syskon kan älska varandra.
Kärleken är stor och innerlig. Inte minst märks detta när man för ett kort ögonblick tappar koncentrationen och rycks tillbaka till verkligheten av att lillasyster gallskriker och stora tårar rinner ner för kinderna. Storasyster ser väldigt skyldig ut och börjar så smått, sakta, liksom lite slumpartat, dra sig undan från brottsplatsen. "Vad gjorde du nu?" undrar mamman försiktigt.
Storasyster tittar en kort stund i taket, ska jag säga som det är eller ska jag mörka?, men bestämmer sig för att köra raka kort. Hon drar armen genom luften (ungefär som när man slår med en hammare för allt man har) med handflatan öppen och säger: "Banka. Ssåååå..."
Så är det. Love Hurts.
Som bara syskon kan älska varandra.
Kärleken är stor och innerlig. Inte minst märks detta när man för ett kort ögonblick tappar koncentrationen och rycks tillbaka till verkligheten av att lillasyster gallskriker och stora tårar rinner ner för kinderna. Storasyster ser väldigt skyldig ut och börjar så smått, sakta, liksom lite slumpartat, dra sig undan från brottsplatsen. "Vad gjorde du nu?" undrar mamman försiktigt.
Storasyster tittar en kort stund i taket, ska jag säga som det är eller ska jag mörka?, men bestämmer sig för att köra raka kort. Hon drar armen genom luften (ungefär som när man slår med en hammare för allt man har) med handflatan öppen och säger: "Banka. Ssåååå..."
Så är det. Love Hurts.
fredag 2 september 2011
Rutger Hauer
Jag är en sci-fi-nörd och som sådan värmer det när man av en slump bläddrar mellan kanalerna och ramlar in i Blade Runner lagom till att höra Rutger Hauer leverera den oförglömliga repliken: "If only you could see what I've seen with your eyes".
Att boken filmen bygger på heter Do androids dream of electric sheep och att jag försökt läsa den flera gånger men aldrig fattat ett smack är en annan sak. Det är mycket jag inte förstår här i världen, så jag tar det inte så allvarligt.
God natt till alla ni som läser denna blogg, wherever you are. Ni är fler än jag någonsin trodde och det glädjer mig mer än ni kan föreställa er. Tack och välkomna åter.
Att boken filmen bygger på heter Do androids dream of electric sheep och att jag försökt läsa den flera gånger men aldrig fattat ett smack är en annan sak. Det är mycket jag inte förstår här i världen, så jag tar det inte så allvarligt.
God natt till alla ni som läser denna blogg, wherever you are. Ni är fler än jag någonsin trodde och det glädjer mig mer än ni kan föreställa er. Tack och välkomna åter.
Pojken och flygplanet
En dag, gick sonen vid 4 års ålder gick omkring hemma med ett modellplan flygandes i luften: swiiiissshhh, swwoooosssshhh, öhnöhnöhnöööööhn... Ja, ni fattar grejen. Jag kan inte mycket om flygplan och har ingen aning om vilken typ av plan det skulle föreställa. Det är dock oväsentligt eftersom det i sonens värld var ett stridsflygplan. Tveklöst ett stridsflygplan.
Vid något tillfälle när det flög genom luften (med hjälp av sonens hand) pekade sonen stolt på planets olika delar och förklarade för mamman hur det hela gick till. "Det här är vingarna och med dem flyger planet. Det här är där piloten sitter, som flyger planet. Med vingen här bak styr man planet" osv osv... Efter en lång utläggning kom till slut det som var mest viktigt. Sonen pekade, kanske något oväntat, på motorerna och sa kunnigt: "Och här mamma, här ur kommer det strids..."
Självklart.
Vad annars.
Vid något tillfälle när det flög genom luften (med hjälp av sonens hand) pekade sonen stolt på planets olika delar och förklarade för mamman hur det hela gick till. "Det här är vingarna och med dem flyger planet. Det här är där piloten sitter, som flyger planet. Med vingen här bak styr man planet" osv osv... Efter en lång utläggning kom till slut det som var mest viktigt. Sonen pekade, kanske något oväntat, på motorerna och sa kunnigt: "Och här mamma, här ur kommer det strids..."
Självklart.
Vad annars.
Bra tänkt på fyllan
Jag hade för längesen en arbetskamrat (nedan kallad modern) som berättade en härlig historia. Hennes då ca 20-åriga dotter hade varit ute på galej och rullat hatt en kväll och kom hemsläntrade fram i gryningen till familjens villa. Modern på övervåningen hörde direkt hur det var ställt eftersom det fäpplades hit och dit med låset i dörren, att det var lite svårt att få galgen att hänga uppe rätt och lite så.
Dottern valde klokt att sköta sin nattoalett i badrummet på undervåningen och efter en del slamrande och spolande var hon till slut redo för den vingliga färden uppför trapporna.
Modern lyssnade tålmodigt, beredd att komma till undsättning om trapporna skulle visa sig vara för stor utmaning. Det verkade dock gå vägen och modern såg sin möjlighet att fint somna om. Dottern verkade ju, om än något överförfriskad, ändå vara i gott skick.
Men, i ett plötsligt infall av välvilja smög dottern oväntat inte direkt in till sitt rum, utan kom in till modern för att avlägga rapport: "Mamma, jag använde badrummet därnere så jag inte skulle väcka dig..."
Bra där.
- Åh, förlåt väckte jag dig nu när jag ringde?
- Ja, men det gjorde inget, jag skulle ändå upp och svara.
Typ.
Dottern valde klokt att sköta sin nattoalett i badrummet på undervåningen och efter en del slamrande och spolande var hon till slut redo för den vingliga färden uppför trapporna.
Modern lyssnade tålmodigt, beredd att komma till undsättning om trapporna skulle visa sig vara för stor utmaning. Det verkade dock gå vägen och modern såg sin möjlighet att fint somna om. Dottern verkade ju, om än något överförfriskad, ändå vara i gott skick.
Men, i ett plötsligt infall av välvilja smög dottern oväntat inte direkt in till sitt rum, utan kom in till modern för att avlägga rapport: "Mamma, jag använde badrummet därnere så jag inte skulle väcka dig..."
Bra där.
- Åh, förlåt väckte jag dig nu när jag ringde?
- Ja, men det gjorde inget, jag skulle ändå upp och svara.
Typ.
torsdag 1 september 2011
Vad skönt, nu slipper vi umgås
Kom igen nu, ni resterande av mina vänner som inte bloggar. Det är smidigt som sjutton att blogga. Man slipper umgås IRL som det heter. Det är grymt. Man slipper, i inbördes ordning, träffas, pratas vid i telefon, maila, sms:a... Via bloggarna blir man vän igen med de man tappat bort. Och så tappar man bort de vänner som inte bloggar.
Kanon. Eller hur var det nu...
Kanon. Eller hur var det nu...
Förlöjligad
Jag började skolan ett år tidigare än de flesta. Dels berodde det på att jag självmant lärt mig läsa och skriva när jag var 4 år, men framför allt på att mamma lät mig börja lekis ett år tidigare då det inte fanns så mycket andra barn i min ålder där vi bodde. När resten av lekisgruppen började ettan fick jag flytta med upp efter att ha utvärderats på ett skoltest.
Lågstadiet minns jag som helt ok. En liten klass, bara 13 stycken. Men så när det var dags för mellanstadiet, delades den lilla klassen i två och jag flyttades som ensam tjej upp i en klass med jämnt antal befintliga tjejer. Tjejer i den åldern har oftast lättast för att vara två och två, är min erfarenhet.
Jag var lång och benigt smal (öh, spindeln), ett år yngre och till råga på allt en av de bästa i klassen (öh, pluggis). En inte alls så lyckad kombination. Kanske lite socialt missanpassad, lite udda och dessutom med ett lyte, mitt i ansiktet utan möjlighet att dölja: stora läppar. Kan minnas kommentarer som: "vilken liten väska; där får du väl inte plats med ditt läppstift". Eller varför inte, när vi tittade på film om vattenbristen i Afrika (detta var i mitten av 80-talet, så hela Band Aid-grejen var väldigt stor; det handlade mycket om Afrika) och vid ett inslag figurerade de intressanta människorna som har lerkakor i underläppen: "Titta, ska du inte åka hem tillbaka till din släkt".
På 80-talet var det, precis som nu märkligt nog, trendigt att gå till skolan i träningsoverall. Vi som var med, minns t ex hur Taikano-overallen var ett viktigt modeinslag (min var aprikos-rosa). Jag minns vid något tillfälle då jag till äventyrs hängde i någon klätterställning, eller ja, snarare i övre ribban på någon typ av fotbollsmål. Vi var några som hängde där och lekte väl något. Mitt på rasten för hela skolan. Som en blixt från klar himmel kände jag plötsligt hur två händer tog tag i tyget kring höfterna och med ett snabbt ryck drog ner byxorna. Jag var en av få som redan då hade fått behåring på känsliga delar och tro mig... Man ska inte vara tidig med något. Sekunderna det tog att hoppa ner och klumpigt få rätt grepp om byxorna så de var på plats igen kändes som flera långa evigheter.
Eller den gången jag gick för mig själv i vanlig ordning vid kanten av skolgården. Jag var inte så väldigt modeintresserad, varken då eller nu, så jag brukade trivas bra i min äldre brors gamla kläder. Självklart alldeles för stora och ibland satt därför linningen på byxorna en bra bit upp i midjan. Men det gjorde andra byxor också på 80-talet, så i min värld var det inte ett så stort modemässigt faux pas. Jag aktade mig ofta för att vara för nära boll-lekar av olika slag eftersom det lite väl ofta resulterade i att jag fick en boll på mig, så jag gick väl en bit bort från alla andra, lite försjunken i min egen värld som vanligt. Sakta la jag märke till att... hm... det skrattades runt omkring? Jag tittade upp. Nej, det var inte mig man skrattade åt, det var inte mig man tittade på. Men nästan. Alldeles bakom mig fanns det roliga. Jag vände mig om och där gick en av skolans lustigkurrar och härmade mig. Han hade med ett fast grepp dragit upp sina egna byxor så de skar in både här och var och härmade min gångstil. Jag räknade snabbt ut att han hållit på med det en längre stund där jag gått och funderat på mitt...
Ett annat uppskattat tilltag var när man helt enkelt pratade om mig när jag var kvar i samma rum. "Jag tycker det är så fult med tjejer som har si och sånt hår" och så var det bara jag som hade det. Dubbelt elakt på något sätt.
Ja, mellanstadiet var inte så kul. Jag gick hem på lunchrasterna. Varje dag. Det var en handfull personer i parallellklassen och i en av klasserna över vår som gjorde att jag hade ont i magen, att jag grät när jag kom hem på eftermiddagarna, då min bror ofta blandade till lite saft och satt och klappade om mig när jag var ledsen innan han drog iväg på träning.
Om det skulle visa sig att något av mina barn får samma behandling i skolan här om några år kommer det att släppa för mig. Jag kommer att hemsöka föräldrarna till de barn som ger den tomma känslan i magen hos de mina. Utrustad med en ilska från en annan värld kommer jag inte sky några medel, obarmhärtigt slå ner allt motstånd och de kommer knappt hinna undra över vad som hände. Föräldrar, lärare, rektorer, ingen kommer att gå fri. Krävs det kommer jag att ge skolplikten ett långt finger. Min plikt är gentemot mina barn i första hand. Take no prisoners, show no mercy, I'm coming to get you. Bara så ni vet.
Lågstadiet minns jag som helt ok. En liten klass, bara 13 stycken. Men så när det var dags för mellanstadiet, delades den lilla klassen i två och jag flyttades som ensam tjej upp i en klass med jämnt antal befintliga tjejer. Tjejer i den åldern har oftast lättast för att vara två och två, är min erfarenhet.
Jag var lång och benigt smal (öh, spindeln), ett år yngre och till råga på allt en av de bästa i klassen (öh, pluggis). En inte alls så lyckad kombination. Kanske lite socialt missanpassad, lite udda och dessutom med ett lyte, mitt i ansiktet utan möjlighet att dölja: stora läppar. Kan minnas kommentarer som: "vilken liten väska; där får du väl inte plats med ditt läppstift". Eller varför inte, när vi tittade på film om vattenbristen i Afrika (detta var i mitten av 80-talet, så hela Band Aid-grejen var väldigt stor; det handlade mycket om Afrika) och vid ett inslag figurerade de intressanta människorna som har lerkakor i underläppen: "Titta, ska du inte åka hem tillbaka till din släkt".
På 80-talet var det, precis som nu märkligt nog, trendigt att gå till skolan i träningsoverall. Vi som var med, minns t ex hur Taikano-overallen var ett viktigt modeinslag (min var aprikos-rosa). Jag minns vid något tillfälle då jag till äventyrs hängde i någon klätterställning, eller ja, snarare i övre ribban på någon typ av fotbollsmål. Vi var några som hängde där och lekte väl något. Mitt på rasten för hela skolan. Som en blixt från klar himmel kände jag plötsligt hur två händer tog tag i tyget kring höfterna och med ett snabbt ryck drog ner byxorna. Jag var en av få som redan då hade fått behåring på känsliga delar och tro mig... Man ska inte vara tidig med något. Sekunderna det tog att hoppa ner och klumpigt få rätt grepp om byxorna så de var på plats igen kändes som flera långa evigheter.
Eller den gången jag gick för mig själv i vanlig ordning vid kanten av skolgården. Jag var inte så väldigt modeintresserad, varken då eller nu, så jag brukade trivas bra i min äldre brors gamla kläder. Självklart alldeles för stora och ibland satt därför linningen på byxorna en bra bit upp i midjan. Men det gjorde andra byxor också på 80-talet, så i min värld var det inte ett så stort modemässigt faux pas. Jag aktade mig ofta för att vara för nära boll-lekar av olika slag eftersom det lite väl ofta resulterade i att jag fick en boll på mig, så jag gick väl en bit bort från alla andra, lite försjunken i min egen värld som vanligt. Sakta la jag märke till att... hm... det skrattades runt omkring? Jag tittade upp. Nej, det var inte mig man skrattade åt, det var inte mig man tittade på. Men nästan. Alldeles bakom mig fanns det roliga. Jag vände mig om och där gick en av skolans lustigkurrar och härmade mig. Han hade med ett fast grepp dragit upp sina egna byxor så de skar in både här och var och härmade min gångstil. Jag räknade snabbt ut att han hållit på med det en längre stund där jag gått och funderat på mitt...
Ett annat uppskattat tilltag var när man helt enkelt pratade om mig när jag var kvar i samma rum. "Jag tycker det är så fult med tjejer som har si och sånt hår" och så var det bara jag som hade det. Dubbelt elakt på något sätt.
Ja, mellanstadiet var inte så kul. Jag gick hem på lunchrasterna. Varje dag. Det var en handfull personer i parallellklassen och i en av klasserna över vår som gjorde att jag hade ont i magen, att jag grät när jag kom hem på eftermiddagarna, då min bror ofta blandade till lite saft och satt och klappade om mig när jag var ledsen innan han drog iväg på träning.
Om det skulle visa sig att något av mina barn får samma behandling i skolan här om några år kommer det att släppa för mig. Jag kommer att hemsöka föräldrarna till de barn som ger den tomma känslan i magen hos de mina. Utrustad med en ilska från en annan värld kommer jag inte sky några medel, obarmhärtigt slå ner allt motstånd och de kommer knappt hinna undra över vad som hände. Föräldrar, lärare, rektorer, ingen kommer att gå fri. Krävs det kommer jag att ge skolplikten ett långt finger. Min plikt är gentemot mina barn i första hand. Take no prisoners, show no mercy, I'm coming to get you. Bara så ni vet.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)