Som bekant har familjen i veckan som gått haft magsjuka. I lördags morse rasade sonen, som förste man ut. På söndag kvällen minsta dottern, natten söndag till måndag rasade maken, äldsta dottern kroknade på måndag morgon och jag själv på måndag vid lunch. Alla 5, med andra ord.
Jag pratade med en kollega då jag inte kunde åka till jobbet och vara med på ett möte som planerat. Jag berättade om våra magsjukeframgångar här hemma. Vid det laget var alla barnen i gott skick och magsjukan hade så sakta börjat glida över i förkylning. Livet med småbarn...
Kollegan frågade då: "Tänkte du egentligen igenom detta ordentligt, då när det begav sig för några år sen? När ni låg där och kramades?"
Nej. Just då gjorde man såklart inte det. Då hade man bara en sinnebild av världens gulligaste lilla bebis som bara var söt och luktade gott. Alltid. Och om små härliga, glada barn i sådär lite för stora regnkläder som Bullerbyn-aktigt plaskade runt i vattenpölar sommartid.
Nej nej. Inte tänkte man då på att man skulle ligga vaken en hel natt i soffan bredvid en ettåring som oroligt kryper runt halvt om halv i sömnen och kräks var 20:e minut. Man tänkte in heller på att det inte skulle finnas avlösning från ovan nämnda nattvak då maken springer på toa var 10:e minut. Man tänkte absolut inte på det faktum att man själv skulle sitt på husets ena toalett med en hink i knät och ynkligt gråta medan man hör hur maken låter ungefär likadant på husets andra toalett. Under tiden hoppas man bara att det barn, som inte redan är med en inne på toaletten i samma stund och nyfiket gnuggar alla familjens tandborstar mot badrumsgolvet, inte kräks ner soffa och matta, utan bara sig själv och parketten. Eftersom de är lättare att tvätta av.
Nej. Det tänkte man inte på. Inte alls.
Så här i efterhand... Var var du då, kloka Eftertanke? Du skulle ha stått där, vid sidan av sängen och försynt knackat på axeln strax innan sista klädesplagget åkte av. Du skulle lite försiktigt hållit fram en blankett för oss att skriva på. En kort information om att situationen ovan oundvikligen kommer att uppstå, vid åtminstone ett tiotal tillfällen. Per barn.
Du skulle förvissat dig om att vi var på det klara med det. Att vi skrev på alla 3 kopiorna. Att vi var väl medvetna om det. Så att vi liksom hade vetat vad vi gav oss in på.
Sedan, efter att de flesta äntligen piggnat till såpass från magsjukan att vi är skapligt on-line igen, bestämmer sig det minsta barnet för att ha eget nattvak, som en liten present till sin mamma eftersom mamman fyllde år dagen efter. Dvs att helt enkelt bara tycka att det är läge att vara vaken mitt i natten. Liksom, vaddå, det är ju nu det händer, morsan, häng på! Jag känner för att leka med lite schyssta prylar i vardagsrummet, inte ligga här i sängen och bli gammal!
För att inte vålla större skada än nödvändigt (att hon väcker alla andra) gick jag upp med det lilla barnet vid 3-tiden på natten, fortfarande post-magsjuke-matt. Efter nära två timmar somnade hon till slut om bredvid mig i soffan och jag själv kunde lägga mig till rätta under filten vid halv sex och sova. Härliga tider...
Halv sju vaknade jag av en rejäl smäll i pannan och tillhörande blixtrande huvudvärk. Jag tänker att det var ett uttryck över barnets oförmåga att sjunga Har den äran och att hon i panik istället valde att slå till mig med min mobiltelefon. Innan jag hann orientera mig och förstå vad som hänt fick jag en smäll till. Med min datormus. Jag satte mig upp för att skydda mig själv från de två sista av ett fyrfaldigt leve...
Jag förbannade dig igen, du Eftertanke som lyste med din frånvaro. Du, som skulle gått emellan innan det där sista glaset vin. Du som, med ett varnande finger, skulle tänt en kirurgbelysning rakt in i pupillerna när man låg där och var uppfylld av hur gott och mysigt allt skulle bli... Ditt jobb är ju att ta hand om mig när jag inte klarar det själv. När jag håller på att fatta dumma beslut och trampa galet.
Ja. Well. Det var väl inte första gången du inte var på rätt plats vid rätt tid. Jag förstår nu att du inte är att lita på. Jag får klara mig själv.
Nåja, det kunde varit värre.
söndag 29 april 2012
torsdag 26 april 2012
Det ljuva livet på Club Tropicana, vart tog du vägen?
Såhär mitt i aprilregnet, precis när årets andra varv av magsjuka lagt sig här hemma... Såhär när andra vårförkylningen ledigt smyger in i näsorna på de små barnen och mamman... Såhär när man idag fyller 38 och med stormsteg närmar sig 40... Såhär när man precis lagt in månadens räkningar och kallsvettig räknar samman totalsumman... Såhär när man står mitt i livet och har bytt jobb och är lite osäker på hur det kommer att gå... Ja, såhär... när man börjar drabbas av ålderskrämpor av typen ischias, åderbråck och hängbröst...
Det är då jag tar min tillflykt till bilden av framtiden jag hade i flickrummet i mitten på 80-talet. Det var program som Bagen och tidningarna Starlet och Okej som gav mig den lilla inblick i kändislivet som gick att få. Så min bild av hur vuxenlivet för alla lite coola vuxna såg ut som följer:
Rio Duran Duran
Club Tropicana Wham
I'm Still Standing Elton John
David Lee Roth Just a gigolo, Sabrina Boys boys boys... Exemplen är hur många som helst. Bilder på hårfagra män och kvinnor (stora hår gällde ju över hela linjen) som låg utfläkta i spännande miljöer. Reklambilderna för Piz Buin: en kvinna liggande på ett kritvit, kalkat hus någonstans vid medelhavet: blå himmel, blått hav, vitt parasoll, vitt hus, gul baddräkt och en väldigt väldigt solbränd kvinna.
Det ljuva livet (såhär lät det på topplistan på det bekymmerslösa 80-talet, ni minns väl den??), helt enkelt. En modern variant av Hemingways Och solen har sin gång.... Fast det visste jag såklart inte då.
Som om det inte vore nog redan där, var TV-serier som Miami Vice och Magnum något som fladdrade förbi allt som oftast. Bond-filmer. Exotiskt. Varmt. Vackra människor. Pengar. Lyx, flärd. Kom ihåg, vi snackar 80-tal. För den lättillgängliga, drygt 10 år gamla hjärnan i fru Strängs unga huvud, var detta bilden av vuxenlivet. Bara man lyckades sådär lite halv om halvt ok, skulle livet inte vara annat än enda lång Duran Duran-video. Supermodeller (och förresten, skulle inte jag vara en av dem dessutom?), franska rivieran, palmer som hänger ut över havet på en kritvit sandstrand, Don Johnson barfota i sina loafers. Eller Simon Le Bon med pannband, välj själv. Casinot i Monaco, snygga bilar. Ok, kanske inte varje dag, men såpass ofta att det skulle vara en del av livet ändå. Liksom. Man sparade bara lite, så kunde man vara en del av det där ibland.
Vi flyttar oss tillbaka dit i ett bredare perspektiv. Hur såg det ut i vardagen? Det här var mitten-slutet av 80-talet. Det var på den tiden axelvaddar och yuppies var inne. Pastellfärger. Mobiltelefonen var något enigmatiskt, en pjäs på sisådär en 25 kilo som bara de riktigt rika hade råd med och där man ringde till en växel...
Det var i oskuldens tid, innan malignt melanom blev en latinsk term som mellanstadieelever känner till. Man kunde fortfarande äta sötlimpa med hushållsost och dricka o'boy till frukost. Långt innan sockerchocken fanns. Pizza och pasta var spännande, nydanande inslag i husmanskosten.
Man kunde inte plocka sitt eget lösgodis, utan handlade lösgodis av en tant över disk. Att få "en peng" av farmor var en 5-krona som räckte till lite av varje.
Inför sommarens husvagnssemester var högsta drömmen att ha lyckats spara ihop till en egen free-style. En röd Sony walkman.
Arnold Schwarzenegger var the Terminator, inte politiker. Judd Nelson kunde anses vara lite bad boy, vilket även Prince försökte komma undan med i filmen Purple Rain. Prince hette för övrigt fortfarande Prince och inte The Sign eller The Artist formerly known as...
George Michael var ännu inte uttalat gay och därför fortfarande en våt dröm för några av tjejerna i klassen. Michael Jackson var fortfarande skapligt mörkhyad och Whitney Houston var prydligheten själv.
Framtiden var ljus. Börsen pekade rakt upp. Neonfärgade skidoveraller.
Det var tider det.
Hur blev det då? I den fula verkligheten? Tja... Sådär jättemycket exotiska ställen har det inte blivit än så länge. Man är ödmjuk, hunsad och tuktad, skinnad och uppiskad av livets rottingkäpp. Man tycker det är exotiskt och avslappnande nog att få tid att halvsova en stund framför TV:n på kvällen när alla barnen är friska. Pengarna går åt till husrenovering, mat och transport. Och under många många år har jag lagt ner det där med att drömma om det ljuva livet. Man kommer aldrig att få ta del av det ändå...
Men nu, med några år på nacken är jag slutligen mogen att undra: vad är det ljuva livet? Egentligen? Bestämmer inte jag det själv? Och när jag blir Mallorca-pensionär (fast utan den pergamentliknande läderhuden - det där är ju bara SÅ 90-tal) och har tid och ork att låna pengar på huset för att äntligen åka på semester till Barbados, Maldiverna, Bali, Cuba och alla de andra skönt exotiska ställena... Då har jag ändrat min syn på vad en vacker människa och lyx är. Och då kommer jag att få det, alltihop; det finns redan inom räckhåll. Det ljuva livet finns, redan nu, hos mig, alldeles intill.
Eller nja. Nästan. Det är slutet av april på västkusten. 8 grader och regn som regnar snett rakt upp i näsan. Stora droppar.
Men till sommaren, då, när vädret är som på Club Tropicana (det har hänt förr att vädret är bra i Sverige på sommaren, låt mig få tro det i år, ta det inte ifrån mig)... Då lever jag det ljuva livet.
Det är då jag tar min tillflykt till bilden av framtiden jag hade i flickrummet i mitten på 80-talet. Det var program som Bagen och tidningarna Starlet och Okej som gav mig den lilla inblick i kändislivet som gick att få. Så min bild av hur vuxenlivet för alla lite coola vuxna såg ut som följer:
Rio Duran Duran
Club Tropicana Wham
I'm Still Standing Elton John
David Lee Roth Just a gigolo, Sabrina Boys boys boys... Exemplen är hur många som helst. Bilder på hårfagra män och kvinnor (stora hår gällde ju över hela linjen) som låg utfläkta i spännande miljöer. Reklambilderna för Piz Buin: en kvinna liggande på ett kritvit, kalkat hus någonstans vid medelhavet: blå himmel, blått hav, vitt parasoll, vitt hus, gul baddräkt och en väldigt väldigt solbränd kvinna.
Det ljuva livet (såhär lät det på topplistan på det bekymmerslösa 80-talet, ni minns väl den??), helt enkelt. En modern variant av Hemingways Och solen har sin gång.... Fast det visste jag såklart inte då.
Som om det inte vore nog redan där, var TV-serier som Miami Vice och Magnum något som fladdrade förbi allt som oftast. Bond-filmer. Exotiskt. Varmt. Vackra människor. Pengar. Lyx, flärd. Kom ihåg, vi snackar 80-tal. För den lättillgängliga, drygt 10 år gamla hjärnan i fru Strängs unga huvud, var detta bilden av vuxenlivet. Bara man lyckades sådär lite halv om halvt ok, skulle livet inte vara annat än enda lång Duran Duran-video. Supermodeller (och förresten, skulle inte jag vara en av dem dessutom?), franska rivieran, palmer som hänger ut över havet på en kritvit sandstrand, Don Johnson barfota i sina loafers. Eller Simon Le Bon med pannband, välj själv. Casinot i Monaco, snygga bilar. Ok, kanske inte varje dag, men såpass ofta att det skulle vara en del av livet ändå. Liksom. Man sparade bara lite, så kunde man vara en del av det där ibland.
Vi flyttar oss tillbaka dit i ett bredare perspektiv. Hur såg det ut i vardagen? Det här var mitten-slutet av 80-talet. Det var på den tiden axelvaddar och yuppies var inne. Pastellfärger. Mobiltelefonen var något enigmatiskt, en pjäs på sisådär en 25 kilo som bara de riktigt rika hade råd med och där man ringde till en växel...
Det var i oskuldens tid, innan malignt melanom blev en latinsk term som mellanstadieelever känner till. Man kunde fortfarande äta sötlimpa med hushållsost och dricka o'boy till frukost. Långt innan sockerchocken fanns. Pizza och pasta var spännande, nydanande inslag i husmanskosten.
Man kunde inte plocka sitt eget lösgodis, utan handlade lösgodis av en tant över disk. Att få "en peng" av farmor var en 5-krona som räckte till lite av varje.
Inför sommarens husvagnssemester var högsta drömmen att ha lyckats spara ihop till en egen free-style. En röd Sony walkman.
Arnold Schwarzenegger var the Terminator, inte politiker. Judd Nelson kunde anses vara lite bad boy, vilket även Prince försökte komma undan med i filmen Purple Rain. Prince hette för övrigt fortfarande Prince och inte The Sign eller The Artist formerly known as...
George Michael var ännu inte uttalat gay och därför fortfarande en våt dröm för några av tjejerna i klassen. Michael Jackson var fortfarande skapligt mörkhyad och Whitney Houston var prydligheten själv.
Framtiden var ljus. Börsen pekade rakt upp. Neonfärgade skidoveraller.
Det var tider det.
Hur blev det då? I den fula verkligheten? Tja... Sådär jättemycket exotiska ställen har det inte blivit än så länge. Man är ödmjuk, hunsad och tuktad, skinnad och uppiskad av livets rottingkäpp. Man tycker det är exotiskt och avslappnande nog att få tid att halvsova en stund framför TV:n på kvällen när alla barnen är friska. Pengarna går åt till husrenovering, mat och transport. Och under många många år har jag lagt ner det där med att drömma om det ljuva livet. Man kommer aldrig att få ta del av det ändå...
Men nu, med några år på nacken är jag slutligen mogen att undra: vad är det ljuva livet? Egentligen? Bestämmer inte jag det själv? Och när jag blir Mallorca-pensionär (fast utan den pergamentliknande läderhuden - det där är ju bara SÅ 90-tal) och har tid och ork att låna pengar på huset för att äntligen åka på semester till Barbados, Maldiverna, Bali, Cuba och alla de andra skönt exotiska ställena... Då har jag ändrat min syn på vad en vacker människa och lyx är. Och då kommer jag att få det, alltihop; det finns redan inom räckhåll. Det ljuva livet finns, redan nu, hos mig, alldeles intill.
Eller nja. Nästan. Det är slutet av april på västkusten. 8 grader och regn som regnar snett rakt upp i näsan. Stora droppar.
Men till sommaren, då, när vädret är som på Club Tropicana (det har hänt förr att vädret är bra i Sverige på sommaren, låt mig få tro det i år, ta det inte ifrån mig)... Då lever jag det ljuva livet.
tisdag 24 april 2012
Förena musik med filosofi, sighed the snake
God förmiddag
Idag skriver jag inlägg från magsjukans högborg. I söndags kväll kväll kroknade minsta barnet, strax därpå maken och igår morse var det dags för storasyster att gå med i kräkarklubben. Jag höll mig upprätt till lunch, sen rasade jag också. Idag är vi inte starka.
Men ändå, tänkte jag skriva ett lite filosofiskt mail om något jag lärt mig under mina snart 40 år på denna planet. En tanke som blev kristallklar för mig efter att jag, när jag fick avnjuta lite kvalitativ egentid i en bilkö på väg till jobbet häromdagen, mer ingående lyssnade på texten till Al Wilsons fantastiskt svänginga låt The Snake. För er som gått miste om dess storhet, rekommenderar jag er varmt att klicka på denna länk och avnjuta lite northern soul när den är som bäst. För er som redan känner till dess storhet, blir det inget annat än ett värmande återseende (återhörande?).
The Snake
I klippet ovan finns texten med och det är ju det som är hela grunden till det här inlägget, så för er som inte har tid/ork att lyssna igenom eller är otåliga för att komma till skott eller som inte gillar northern soul, klipper jag in texten nedan.
On her way to work one morning
Down the path along side the lake
A tender hearted woman saw a poor half frozen snake
His pretty colored skin had been all frosted with the dew
"Oh well," she cried, "I'll take you in and I'll take care of you"
"Take me in oh tender woman
Take me in, for heaven's sake
Take me in oh tender woman," sighed the snake
She wrapped him up all cozy in a curvature of silk
And then laid him by the fireside with some honey and some milk
Now she hurried home from workthat night as soon as she arrived
She found that pretty snake she'd taking in had been revived
"Take me in, oh tender woman
Take me in, for heaven's sake
Take me in oh tender woman," sighed the snake
Now she clutched him to her bosom, "You're so beautiful," she cried
"But if I hadn't brought you in by now you might have died"
Now she stroked his pretty skin and then she kissed and held him tight
But instead of saying thanks, that snake gave her a vicious bite
"Take me in, oh tender woman
Take me in, for heaven's sake
Take me in oh tender woman," sighed the snake
"I saved you," cried that woman
"And you've bit me even, why?
You know your bite is poisonous and now I'm going to die"
"Oh shut up, silly woman," said the reptile with a grin
"You knew damn well I was a snake before you took me in
"Take me in, oh tender woman
Take me in, for heaven's sake
Take me in oh tender woman," sighed the snake
Det är egentligen samma historia som berättelsen om sköldpaddan och Skorpionen. För er som missat den:
Det slår mig att läxan att lära här är ovärderlig. Man kan inte förändra människor. De är som de är. De har det de har i sin natur. Bjuder du in en orm eller skorpion i ditt liv, så vet du redan från början vad du gör. Bli då inte förvånad om du blir biten eller stucken.
Du har dem på din arbetsplats. De är kompis när de behöver dig, men när de kommer på saker där du inte är viktig längre, åker du ut i kylan. Här finns ingen lojalitet utan egen vinning.
Om du lever med en partner som du önskar hade ändrat på sig... Det går inte. Han/hon är som han/hon är. Till viss del kan man väl komma åt små saker att förändra eller förbättra, men räkna inte med att du kommer att lyckas ändra på något i dess natur. Du kan inte lära någon att förstå dig bättre. Lika lite som du själv kan lära dig att ha överseende med de saker som verkligen kommer åt dig. Sitt inte och tyck synd om dig själv, när du bjudit en orm eller en skorpion i ditt liv. Du får vad du bad om, varken mer eller mindre.
Jag har lärt mig det nu, efter att ha sprungit på dem i många år. Och kommer så att fortsätta att göra. Sånt är livet. Men nu vet jag bättre kring hur nära mig de får komma.
Idag skriver jag inlägg från magsjukans högborg. I söndags kväll kväll kroknade minsta barnet, strax därpå maken och igår morse var det dags för storasyster att gå med i kräkarklubben. Jag höll mig upprätt till lunch, sen rasade jag också. Idag är vi inte starka.
Men ändå, tänkte jag skriva ett lite filosofiskt mail om något jag lärt mig under mina snart 40 år på denna planet. En tanke som blev kristallklar för mig efter att jag, när jag fick avnjuta lite kvalitativ egentid i en bilkö på väg till jobbet häromdagen, mer ingående lyssnade på texten till Al Wilsons fantastiskt svänginga låt The Snake. För er som gått miste om dess storhet, rekommenderar jag er varmt att klicka på denna länk och avnjuta lite northern soul när den är som bäst. För er som redan känner till dess storhet, blir det inget annat än ett värmande återseende (återhörande?).
The Snake
I klippet ovan finns texten med och det är ju det som är hela grunden till det här inlägget, så för er som inte har tid/ork att lyssna igenom eller är otåliga för att komma till skott eller som inte gillar northern soul, klipper jag in texten nedan.
On her way to work one morning
Down the path along side the lake
A tender hearted woman saw a poor half frozen snake
His pretty colored skin had been all frosted with the dew
"Oh well," she cried, "I'll take you in and I'll take care of you"
"Take me in oh tender woman
Take me in, for heaven's sake
Take me in oh tender woman," sighed the snake
She wrapped him up all cozy in a curvature of silk
And then laid him by the fireside with some honey and some milk
Now she hurried home from workthat night as soon as she arrived
She found that pretty snake she'd taking in had been revived
"Take me in, oh tender woman
Take me in, for heaven's sake
Take me in oh tender woman," sighed the snake
Now she clutched him to her bosom, "You're so beautiful," she cried
"But if I hadn't brought you in by now you might have died"
Now she stroked his pretty skin and then she kissed and held him tight
But instead of saying thanks, that snake gave her a vicious bite
"Take me in, oh tender woman
Take me in, for heaven's sake
Take me in oh tender woman," sighed the snake
"I saved you," cried that woman
"And you've bit me even, why?
You know your bite is poisonous and now I'm going to die"
"Oh shut up, silly woman," said the reptile with a grin
"You knew damn well I was a snake before you took me in
"Take me in, oh tender woman
Take me in, for heaven's sake
Take me in oh tender woman," sighed the snake
Det är egentligen samma historia som berättelsen om sköldpaddan och Skorpionen. För er som missat den:
En skorpion, som var väldigt dålig på att simma, frågade en sköldpadda om han skulle vara vänlig och bära honom på ryggen över en flod.
“Är du galen?”, ropade sköldpaddan. “Du kommer att sticka mig med din giftiga svans, medan jag simmar och jag kommer då att drunkna”. “Min kära sköldpadda”, skrattade skorpionen, “om jag skulle sticka dig, då skulle ju även jag drunkna eftersom jag då befinner mig på din rygg. Var är logiken i det? “ “Du har rätt!”, svarade sköldpaddan, och efter lite fundering sade han, “Låt gå, hoppa upp!” Skorpionen klättrade nu ombord på sköldpaddans rygg och plötsligt halvvägs över floden och med en blixtsnabb rörelse högg skorpionen till sköldpaddan med sin giftiga svans.
Det dröjde inte länge förrän giftet spred sig runt i sköldpaddans kropp och paralyserade honom helt. De båda började nu sjunka ner till botten, när sköldpaddan förvånat frågar:
“Du sa ju att det inte skulle finnas någon logik i att du skull hugga mig med din svans. Men varför gjorde du det då?” “Det har ingenting med logik att göra”, svarade den drunknade skorpionen med en sorglig röst och avslutade, innan han helt hade drunknat med orden, “Det är bara min karaktär.”
“Är du galen?”, ropade sköldpaddan. “Du kommer att sticka mig med din giftiga svans, medan jag simmar och jag kommer då att drunkna”. “Min kära sköldpadda”, skrattade skorpionen, “om jag skulle sticka dig, då skulle ju även jag drunkna eftersom jag då befinner mig på din rygg. Var är logiken i det? “ “Du har rätt!”, svarade sköldpaddan, och efter lite fundering sade han, “Låt gå, hoppa upp!” Skorpionen klättrade nu ombord på sköldpaddans rygg och plötsligt halvvägs över floden och med en blixtsnabb rörelse högg skorpionen till sköldpaddan med sin giftiga svans.
Det dröjde inte länge förrän giftet spred sig runt i sköldpaddans kropp och paralyserade honom helt. De båda började nu sjunka ner till botten, när sköldpaddan förvånat frågar:
“Du sa ju att det inte skulle finnas någon logik i att du skull hugga mig med din svans. Men varför gjorde du det då?” “Det har ingenting med logik att göra”, svarade den drunknade skorpionen med en sorglig röst och avslutade, innan han helt hade drunknat med orden, “Det är bara min karaktär.”
Det slår mig att läxan att lära här är ovärderlig. Man kan inte förändra människor. De är som de är. De har det de har i sin natur. Bjuder du in en orm eller skorpion i ditt liv, så vet du redan från början vad du gör. Bli då inte förvånad om du blir biten eller stucken.
Du har dem på din arbetsplats. De är kompis när de behöver dig, men när de kommer på saker där du inte är viktig längre, åker du ut i kylan. Här finns ingen lojalitet utan egen vinning.
Om du lever med en partner som du önskar hade ändrat på sig... Det går inte. Han/hon är som han/hon är. Till viss del kan man väl komma åt små saker att förändra eller förbättra, men räkna inte med att du kommer att lyckas ändra på något i dess natur. Du kan inte lära någon att förstå dig bättre. Lika lite som du själv kan lära dig att ha överseende med de saker som verkligen kommer åt dig. Sitt inte och tyck synd om dig själv, när du bjudit en orm eller en skorpion i ditt liv. Du får vad du bad om, varken mer eller mindre.
Jag har lärt mig det nu, efter att ha sprungit på dem i många år. Och kommer så att fortsätta att göra. Sånt är livet. Men nu vet jag bättre kring hur nära mig de får komma.
måndag 23 april 2012
#magsjuka
Familjen är/har varit magsjuka. Det är det värsta jag vet. Själv fylls jag av självömkan av astronomiska mått. Skakar, gråter, yrar och har ångest. Känner mig liten och längtar efter mamma. Och tänker att en överdos morfin utan vidare hade fått sätta punkt.
Hoppas på bra utveckling till imorgon. Har påbörjat ett lite filosofiskt inlägg, som inte gick att få klart idag.
Hoppas på bra utveckling till imorgon. Har påbörjat ett lite filosofiskt inlägg, som inte gick att få klart idag.
söndag 22 april 2012
En blogg om allt, som t ex müsli
Den som är här inne då och då vet att det här är en blogg om allt. Oftast dock inte en dagbok (undantag finnes) av typen: Vi gick upp då och då, åt det och det till frukost, sen tog det si och så lång tid att åka till jobbet och...
Nej nej. Inte på det sättet.
Men idag ska jag ändå skriva ett inlägg om mat. För jag sticker härmed ut och hakan och påstår att jag gjort den godaste müslin. I världen. Någonsin. LCHF-style. GI-style, lite beroende på hur man ser saken.
Bara så ni vet.
Recept finner ni här, på Locket på.
Nej nej. Inte på det sättet.
Men idag ska jag ändå skriva ett inlägg om mat. För jag sticker härmed ut och hakan och påstår att jag gjort den godaste müslin. I världen. Någonsin. LCHF-style. GI-style, lite beroende på hur man ser saken.
Bara så ni vet.
Recept finner ni här, på Locket på.
lördag 21 april 2012
Fru fiolsträng
Man vet att det blir en intressant dag när man vaknar strax efter 5 på morgonen av att sonen kräks. Han är 9 år, så det är väl en sak. Han sköter sig själv rätt ok.
Men det man i det läget inte vet något om ännu är hur det kommer att slå på resten av familjen? Är det något lokalt som bara han fått (drömma får man ju göra)? Hur illa kommer det att slå på systrarna? Kommer mamman och pappan att åka på det också? I vilken turordning? Hur många vakna nätter har vi framför oss? Hur många nerkräkta omgångar lakan? Klarar vi soffan så vi slipper tvätta klädseln på den?
Dagen flyter på i maklig takt. Sonen kräks i 6 timmar, de två små är vid god vigör och gott humör, äter lunch som ingenting.
Fram vid 14-tiden somnar den stora, vaknar en timme senare glödhet och fiser så tapeterna ramlar ner. Japp. Då vet vi det i alla fall, rullar undan mattan och draperar soffan med handdukar. Och eftersom hon har en förkärlek för att låna lillasysters nappar då och då, kan vi nog utgå ifrån att den minsta snart också är igång. Sådär lagom till kvällen. Sådär lagom till att mamman är så trött efter att ha gått omkring, spänd som en fiolsträng och redo för strid hela dagen och bara inväntat den i omfattning okända, men som faktum så förutsägbara kalabaliken. Lagom till att mamman så hade behövt få lägga sitt lilla bekymrade huvud på kudden och få sin väldigt eftersatta skönhetssömn. Eller ja... skönhetssömn... vilken lyx... Det handlar snarare om behålla-förnuftet-och-inte-glida-in-i-apati-sömn.
Återigen förundras jag över den statistik som påstår att människor som har barn lever längre än de som valt att inte ha barn. Hur sjutton hänger det ihop?
Men det man i det läget inte vet något om ännu är hur det kommer att slå på resten av familjen? Är det något lokalt som bara han fått (drömma får man ju göra)? Hur illa kommer det att slå på systrarna? Kommer mamman och pappan att åka på det också? I vilken turordning? Hur många vakna nätter har vi framför oss? Hur många nerkräkta omgångar lakan? Klarar vi soffan så vi slipper tvätta klädseln på den?
Dagen flyter på i maklig takt. Sonen kräks i 6 timmar, de två små är vid god vigör och gott humör, äter lunch som ingenting.
Fram vid 14-tiden somnar den stora, vaknar en timme senare glödhet och fiser så tapeterna ramlar ner. Japp. Då vet vi det i alla fall, rullar undan mattan och draperar soffan med handdukar. Och eftersom hon har en förkärlek för att låna lillasysters nappar då och då, kan vi nog utgå ifrån att den minsta snart också är igång. Sådär lagom till kvällen. Sådär lagom till att mamman är så trött efter att ha gått omkring, spänd som en fiolsträng och redo för strid hela dagen och bara inväntat den i omfattning okända, men som faktum så förutsägbara kalabaliken. Lagom till att mamman så hade behövt få lägga sitt lilla bekymrade huvud på kudden och få sin väldigt eftersatta skönhetssömn. Eller ja... skönhetssömn... vilken lyx... Det handlar snarare om behålla-förnuftet-och-inte-glida-in-i-apati-sömn.
Återigen förundras jag över den statistik som påstår att människor som har barn lever längre än de som valt att inte ha barn. Hur sjutton hänger det ihop?
Pilates vs Barbamamman, rond 1
OK, den som har lite koll här på lyran vet att jag förra lördagen sa att jag skulle göra magövningar Pilates varje dag i 30 dagar. Tom igår hade första veckan gått och hur gick det då? Jo. Pilates vs Barbamamman 5-2. Visst kunde det ha varit bättre. Men det kunde också ha varit sämre.
För många år sen gick jag en massagekurs och läraren sa att man under träning bryter ner muskeln och att den behöver återhämtning. Jag ser det som att de två dagar Barbamamman vann, vann hon inte ändå, för det var återhämtningsdagar.
Ta det inte ifrån mig. Låt mig få ljuga för mig själv på det sättet.
Men sen är det inte riktigt som att det är fair play. För en dryg timme sen vaknade jag av att sonen kräktes. Altid intressant. Innebär det nu att vi kommer ha magsjuka härjande i residenset här kommande vecka? Då kan man glömma allt annat än tvättmaskinen. Rulla undan mattor, drapera soffan med frottéplast och handdukar och koka sockersaltlösning. I bulk. Glöm Pilates och alla andra ambitiösa projekt. Som t ex att duscha. Nån match Rumble emellan möjligen, that's it.
Och så säger statistiken att människor som har barn lever längre än de som valt att inte skaffa barn. Hur funkar det?
För många år sen gick jag en massagekurs och läraren sa att man under träning bryter ner muskeln och att den behöver återhämtning. Jag ser det som att de två dagar Barbamamman vann, vann hon inte ändå, för det var återhämtningsdagar.
Ta det inte ifrån mig. Låt mig få ljuga för mig själv på det sättet.
Men sen är det inte riktigt som att det är fair play. För en dryg timme sen vaknade jag av att sonen kräktes. Altid intressant. Innebär det nu att vi kommer ha magsjuka härjande i residenset här kommande vecka? Då kan man glömma allt annat än tvättmaskinen. Rulla undan mattor, drapera soffan med frottéplast och handdukar och koka sockersaltlösning. I bulk. Glöm Pilates och alla andra ambitiösa projekt. Som t ex att duscha. Nån match Rumble emellan möjligen, that's it.
Och så säger statistiken att människor som har barn lever längre än de som valt att inte skaffa barn. Hur funkar det?
onsdag 18 april 2012
Anger managament IRL
Påskafton. Fru Sträng och lilla tvååringen lämnade sitt hemman tidig förmiddag för att åka och handla mat och andra hushållsattiraljer. Storhandla. Brukar gå ett par tusen. Och ta någon timme eller två.
Med sig hade fru Sträng några skrämda flaskor att panta. Den totala summan av upp emot 8 kronor låg och skramlade i botten på påsen. Fru Sträng och det lilla barnet gick till direkt till för pantning lämplig avdelning. Där möttes de av ett par i 60-årsåldern som stod vid varsin pantningsmaskin med en kundvagn mellan sig. I kundvagnen låg två till bredden fyllda svarta sopsäckar med flaskor och burkar som skulle pantas. Paret ockuperade i och med detta möjligheter till pantning. Och av mängden att döma, dessutom under en inte helt oväsentlig mängd tid.
Fru Sträng ställde sig och väntade. Tusen tankar genom huvudet. Är det värt 8 kronor att stå här? Kommer de att vara schyssta och låta mig gå emellan? Ska jag bli förbannad om de inte låter mig gå emellan? Vi väntar, så får vi se.
Det gick någon minut. Så sa plötsligt den pantande kvinnan till den pantande mannen: "Du kan väl trycka ut ett kvitto och låta henne gå emellan?"
Utan att ens lyfta blicken för att se sig omkring svarade mannen koncist: "Nej, hon får vänta på sin tur" och fortsatte panta.
Situationen är mycket intressant. Ur ett filosofiskt, psykologiskt, moraliskt och mellanmänskligt perspektiv.
De tar upp båda maskinerna. Det kan väl ändå inte vara rätt, när någon annan kommer och behöver den ena? tyckte fru Sträng, som har ett ganska tungt rättvisepatos. Hade det bara varit några flaskor kvar, hade väl det varit ok, men en hel säck?
Om nu han är en bångstyrig och tjurig gubbe som tycker han har rätt i alla situationer (hans svar till sin fru, sa fru Sträng mycket mer om hurdan han är, än vad han någonsin kan komma att förstå), varför gjorde då inte hon det istället? Varför tog inte hon ut ett kvitto och lät mig gå emellan? Hennes sätt att hantera denna situation sa mycket mer om henne, än vad hon någonsin kan komma att förstå.
Hur skulle då fru Sträng reagera? Strunta i att panta? Slänga flaskorna? Ge dem till paret för att bli av med problemet och markera med en gliring? Panta efter att hon handlat klart istället? Tillkalla butikens personal för att de skulle lösa situationen? Vänta tålmodigt på sin tur, knytandes handen i fickan med höjd puls och för hög magsyreproduktion? Gå fram till tanten och svära och leva jävel? Gå fram till gubben och ge honom en rak höger i solar plexus? Försöka prata dem till rätta med ett klokt och balanserat resonemang? Tappa kontrollen och gapa och skrika åt paret inför ögonen på lilla tvååringen? Stå kvar en liten bit ifrån och tyst och sammanbitet muttra ut sitt missnöje mellan tänderna och hoppas att de hör och skäms?
Anger management, in the making, på nåt sätt.
Fru Sträng valde att, som så många gånger förr, konstatera att det är meningslöst att ödsla med kraft och energi på sådana människor. Hade de förstått från början att de var fel på det, hade inte situationen uppstått alls. Alltså når man dem inte med resonemang. Av deras sätt att prata med varandra och reagera på läget, framgick det ju att det var två envisa och ganska små människor. Varför jobba sig? Varför få en pulshöjning och ökad magsyreproduktion? Varför låta dem vinna energi som fru Sträng själv behöver? Energi som hon istället borde ge sina barn och sig själv?
Hon valde att tålmodigt, lugnt och sansat stå kvar och vänta på sin tur. Under tiden pratade hon och hängde med den underbara tvååringen. Pratade om saker och ting, om folk som gick förbi, tittade på inköpslistan, kramades. Gick igenom vad tvååringen fått med sig i sin handväska, lovade att hon skulle få en egen liten kundvagn när vi handlade idag.
När paret var klara, pantade fru Sträng sina 8 kronor och skänkte dem till Röda Korset.
Små människor som inte förstår sig på hänsyn och rättvisa ska ha skit. Egentligen ska de ha så mycket skit att de inte kan stå upp under alltihop. En örfil så skjortan blir tom. En välplacerad stålhätta i övre tandraden. En armbåge över näsbenet. En tjottablängare mellan lysmaskarna så de får åka pling-plong-taxi till plåsterhuset. Och det är fru Sträng redo att ge dem. Flera gånger om.
Men inte vid pantningsmaskinerna på ICA en påskafton inför sin tvååring. Den här gången valde fru Sträng en noll-lösning. Inget slöseri med energiresurserna, ingen pulshöjning, ingen livrädd tvååring som inte känner igen sin mamma.
Anger management IRL. Jag jobbar på det.
Med sig hade fru Sträng några skrämda flaskor att panta. Den totala summan av upp emot 8 kronor låg och skramlade i botten på påsen. Fru Sträng och det lilla barnet gick till direkt till för pantning lämplig avdelning. Där möttes de av ett par i 60-årsåldern som stod vid varsin pantningsmaskin med en kundvagn mellan sig. I kundvagnen låg två till bredden fyllda svarta sopsäckar med flaskor och burkar som skulle pantas. Paret ockuperade i och med detta möjligheter till pantning. Och av mängden att döma, dessutom under en inte helt oväsentlig mängd tid.
Fru Sträng ställde sig och väntade. Tusen tankar genom huvudet. Är det värt 8 kronor att stå här? Kommer de att vara schyssta och låta mig gå emellan? Ska jag bli förbannad om de inte låter mig gå emellan? Vi väntar, så får vi se.
Det gick någon minut. Så sa plötsligt den pantande kvinnan till den pantande mannen: "Du kan väl trycka ut ett kvitto och låta henne gå emellan?"
Utan att ens lyfta blicken för att se sig omkring svarade mannen koncist: "Nej, hon får vänta på sin tur" och fortsatte panta.
Situationen är mycket intressant. Ur ett filosofiskt, psykologiskt, moraliskt och mellanmänskligt perspektiv.
De tar upp båda maskinerna. Det kan väl ändå inte vara rätt, när någon annan kommer och behöver den ena? tyckte fru Sträng, som har ett ganska tungt rättvisepatos. Hade det bara varit några flaskor kvar, hade väl det varit ok, men en hel säck?
Om nu han är en bångstyrig och tjurig gubbe som tycker han har rätt i alla situationer (hans svar till sin fru, sa fru Sträng mycket mer om hurdan han är, än vad han någonsin kan komma att förstå), varför gjorde då inte hon det istället? Varför tog inte hon ut ett kvitto och lät mig gå emellan? Hennes sätt att hantera denna situation sa mycket mer om henne, än vad hon någonsin kan komma att förstå.
Hur skulle då fru Sträng reagera? Strunta i att panta? Slänga flaskorna? Ge dem till paret för att bli av med problemet och markera med en gliring? Panta efter att hon handlat klart istället? Tillkalla butikens personal för att de skulle lösa situationen? Vänta tålmodigt på sin tur, knytandes handen i fickan med höjd puls och för hög magsyreproduktion? Gå fram till tanten och svära och leva jävel? Gå fram till gubben och ge honom en rak höger i solar plexus? Försöka prata dem till rätta med ett klokt och balanserat resonemang? Tappa kontrollen och gapa och skrika åt paret inför ögonen på lilla tvååringen? Stå kvar en liten bit ifrån och tyst och sammanbitet muttra ut sitt missnöje mellan tänderna och hoppas att de hör och skäms?
Anger management, in the making, på nåt sätt.
Fru Sträng valde att, som så många gånger förr, konstatera att det är meningslöst att ödsla med kraft och energi på sådana människor. Hade de förstått från början att de var fel på det, hade inte situationen uppstått alls. Alltså når man dem inte med resonemang. Av deras sätt att prata med varandra och reagera på läget, framgick det ju att det var två envisa och ganska små människor. Varför jobba sig? Varför få en pulshöjning och ökad magsyreproduktion? Varför låta dem vinna energi som fru Sträng själv behöver? Energi som hon istället borde ge sina barn och sig själv?
Hon valde att tålmodigt, lugnt och sansat stå kvar och vänta på sin tur. Under tiden pratade hon och hängde med den underbara tvååringen. Pratade om saker och ting, om folk som gick förbi, tittade på inköpslistan, kramades. Gick igenom vad tvååringen fått med sig i sin handväska, lovade att hon skulle få en egen liten kundvagn när vi handlade idag.
När paret var klara, pantade fru Sträng sina 8 kronor och skänkte dem till Röda Korset.
Små människor som inte förstår sig på hänsyn och rättvisa ska ha skit. Egentligen ska de ha så mycket skit att de inte kan stå upp under alltihop. En örfil så skjortan blir tom. En välplacerad stålhätta i övre tandraden. En armbåge över näsbenet. En tjottablängare mellan lysmaskarna så de får åka pling-plong-taxi till plåsterhuset. Och det är fru Sträng redo att ge dem. Flera gånger om.
Men inte vid pantningsmaskinerna på ICA en påskafton inför sin tvååring. Den här gången valde fru Sträng en noll-lösning. Inget slöseri med energiresurserna, ingen pulshöjning, ingen livrädd tvååring som inte känner igen sin mamma.
Anger management IRL. Jag jobbar på det.
måndag 16 april 2012
Man borde vara ett år gammal hela livet
Vår minsta har precis lärt sig gå. Eller ja... Hon reser sig upp, tar några steg, ramlar. Reser sig upp, tar några steg, ramlar, slår i rumpan, huvudet. Reser sig upp, tar några steg, lite fler den här gången, ramlar. Blir ledsen, arg och frustrerad, reser sig upp igen, går ännu längre sträcka den här gången, halkar på något, ramlar... Ja, ni fattar grejen. Om och om igen, i dagar och veckor, tills det sitter. Tills hon kan. Tills hon med ett strålande, triumferande leende tar sig fram i världen full av nytt självförtroende. Stolt och lycklig över sin framgång. Hon tar några steg, stannar och gapskrattar (är väl lite tidigt ännu att göra både och) och går vidare. En ettåring är en självklar vinnare. En ettåring ger sig inte förrän han/hon är en självklar vinnare.
Jag undrar, vid vilken ålder försvann det? Det jävlaranamma, det envisa, den instinkt som vi alla hade med oss från födseln? Drivet, viljan, glöden, lusten till utveckling? Förmågan att gång efter gång efter gång, dag efter dag efter dag, ramla omkull, ställa sig upp igen, ramla omkull, ställa sig upp igen? Skam den som ger sig.
När försvann det? När slutade man studsa tillbaka med spänst? När började man låta världen vinna? När slutade man vara som ettåringen - en vinnare? Hade man behövt lära sig gå idag, hade man förmodligen gett upp för längesen. Ettåringen är starkare, tuffare, hårdare. Lite bättre.
Så man borde vara ett år gammal hela livet. Då jävlar, hade det blivit åka av.
Jag undrar, vid vilken ålder försvann det? Det jävlaranamma, det envisa, den instinkt som vi alla hade med oss från födseln? Drivet, viljan, glöden, lusten till utveckling? Förmågan att gång efter gång efter gång, dag efter dag efter dag, ramla omkull, ställa sig upp igen, ramla omkull, ställa sig upp igen? Skam den som ger sig.
När försvann det? När slutade man studsa tillbaka med spänst? När började man låta världen vinna? När slutade man vara som ettåringen - en vinnare? Hade man behövt lära sig gå idag, hade man förmodligen gett upp för längesen. Ettåringen är starkare, tuffare, hårdare. Lite bättre.
Så man borde vara ett år gammal hela livet. Då jävlar, hade det blivit åka av.
söndag 15 april 2012
Make up, high tech
Det här är INTE en blogg om mode, smink eller inredning... Typ så skriver jag i min beskrivning. Men, håll i hatten, nu kommer det... ett inlägg om smink ändå. Otippat?
Förra helgen begav jag mig in till den större staden för att lösa byxor åt sonen (hur snabbt växer de egentligen, det var bara två månader sen sist han fick nya) och att samtidigt skämma bort mig själv med lite nytt. Så har jag en vän, världens bästa S, som är duktig på smink (Sträng är helkass) och eftersom det mesta här hemma var slut, passade jag på att besöka henne där hon jobbar. För inköp.
Efter lite dividerande hit och dit, tipsade hon mig att testa märket Bare Minerals. Jag ska inte gå in i detalj på vad det är, det kan den intresserade fördjupa sig i på egen hand. Men jag kan säga som såhär, att när jag kom hem och (självklart efter några dagar; det måste ju ligga till sig lite här hemma i påsen först) plockade upp förpackningarna, hittade jag en liten... vi kan kalla det användarmanual. En omfattande information om vad jag precis köpt.
Det har jag varit med om förr. En liten skrift på 39 olika språk om vad som finns i och hur man gör och så... Nu brukar det vara rätt givet att man ska ha t ex läppstiftet på läpparna och så, så jag brukar inte fördjupa mig i det där så mycket.
Men, det visade sig snart att det inte bara var fråga om en användarmanual i pappersform, utan de goda människorna på Bare Minerals hade även skickat med en CD/DVD såhär i startpaketet som visar hur man gör.
?????
Det har jag däremot inte varit med om förr.
Jag har inte tittat på den än. Då kanske jag inte vågar använda det. Det kanske är alldeles för avancerat för mig. High tech, liksom. High tech smink, är jag verkligen redo för det? Vågar jag ta ett sådant steg ut i det okända? Matrix-smink?
Men vem vet? Kanske blir det som när jag slutade med PC till förmån för MAC. Don't look back, liksom.
Tur då att jag har min vän S att luta mig emot. Världens bästa S. Jag hör av mig om jag inte klarar av det.
Förra helgen begav jag mig in till den större staden för att lösa byxor åt sonen (hur snabbt växer de egentligen, det var bara två månader sen sist han fick nya) och att samtidigt skämma bort mig själv med lite nytt. Så har jag en vän, världens bästa S, som är duktig på smink (Sträng är helkass) och eftersom det mesta här hemma var slut, passade jag på att besöka henne där hon jobbar. För inköp.
Efter lite dividerande hit och dit, tipsade hon mig att testa märket Bare Minerals. Jag ska inte gå in i detalj på vad det är, det kan den intresserade fördjupa sig i på egen hand. Men jag kan säga som såhär, att när jag kom hem och (självklart efter några dagar; det måste ju ligga till sig lite här hemma i påsen först) plockade upp förpackningarna, hittade jag en liten... vi kan kalla det användarmanual. En omfattande information om vad jag precis köpt.
Det har jag varit med om förr. En liten skrift på 39 olika språk om vad som finns i och hur man gör och så... Nu brukar det vara rätt givet att man ska ha t ex läppstiftet på läpparna och så, så jag brukar inte fördjupa mig i det där så mycket.
Men, det visade sig snart att det inte bara var fråga om en användarmanual i pappersform, utan de goda människorna på Bare Minerals hade även skickat med en CD/DVD såhär i startpaketet som visar hur man gör.
?????
Det har jag däremot inte varit med om förr.
Jag har inte tittat på den än. Då kanske jag inte vågar använda det. Det kanske är alldeles för avancerat för mig. High tech, liksom. High tech smink, är jag verkligen redo för det? Vågar jag ta ett sådant steg ut i det okända? Matrix-smink?
Men vem vet? Kanske blir det som när jag slutade med PC till förmån för MAC. Don't look back, liksom.
Tur då att jag har min vän S att luta mig emot. Världens bästa S. Jag hör av mig om jag inte klarar av det.
lördag 14 april 2012
Barbamamma vs Pilates, 30 ronder
Jodå, så att... Man har en trist kroppsform. Inte mycket mer att säga om det hela. Jag är typen som bara lägger på mig vikt mellan 5:e revbenet uppifrån och ner till höfterna. Allt hamnar alltså på mitten. Och ska jag nu se ut som Barbamamma, vill jag kunna göra alla de schyssta grejer hon kan. Som till exempel att med ett enkelt handgrepp förvandla sig till en bil.
Men så är det inte.
Och då vill jag heller inte se ut som Barbamamma. Det får vara antingen eller, lite så tänker jag.
7 kilo på ett halvår har jag gått ner, vilket är kanon. Men midjemåttet har bara minskat från riktigt illa till ganska illa. Jag behöver utmana midjemåttet. Reta det, störa det, peta på det för att se om jag kan komma åt det. För fyra år sen var midjemåttet nånstans runt 80 cm, 82 kanske ibland. Nu är det 88. Och har så varit i 4 månader trots ymnig viktnedgång. Å andra sidan är det svårt att gnälla, för hela midjan är väl inte annat än ett paket muskler som vilar sig i form.
Därför har jag nu tagit fram ett koncept, en idé, en utmaning. Jag ska göra min Pilates-för-magen-dvd varje dag i 30 dagar. Den tar 20 minuter från start till slut, svårt att skylla på något då. Jag har precis gjort dag 1. Sist jag var envis med min Pilates, minskade jag 7 cm på 6 veckor runt magen. Kombinerat med promenader en masse, förstås, men det orkar jag inte med nu. Så jag sänker ambitionsnivån.
Jag sätter upp ett mål på 3 cm ner på dessa 30 dagar.
Sådär. Då ska det bara göras också.
Men så är det inte.
Och då vill jag heller inte se ut som Barbamamma. Det får vara antingen eller, lite så tänker jag.
7 kilo på ett halvår har jag gått ner, vilket är kanon. Men midjemåttet har bara minskat från riktigt illa till ganska illa. Jag behöver utmana midjemåttet. Reta det, störa det, peta på det för att se om jag kan komma åt det. För fyra år sen var midjemåttet nånstans runt 80 cm, 82 kanske ibland. Nu är det 88. Och har så varit i 4 månader trots ymnig viktnedgång. Å andra sidan är det svårt att gnälla, för hela midjan är väl inte annat än ett paket muskler som vilar sig i form.
Därför har jag nu tagit fram ett koncept, en idé, en utmaning. Jag ska göra min Pilates-för-magen-dvd varje dag i 30 dagar. Den tar 20 minuter från start till slut, svårt att skylla på något då. Jag har precis gjort dag 1. Sist jag var envis med min Pilates, minskade jag 7 cm på 6 veckor runt magen. Kombinerat med promenader en masse, förstås, men det orkar jag inte med nu. Så jag sänker ambitionsnivån.
Jag sätter upp ett mål på 3 cm ner på dessa 30 dagar.
Sådär. Då ska det bara göras också.
fredag 13 april 2012
Låtlista: Skoldisco / Är jag vuxen nu?
Den som tittar in här på lyran med jämna mellanrum vet vid det här laget att jag nyligen bytt jobb. Eller ja. Startat eget. Karriären i nya bolaget är ny 2 veckor gammal. Jajamen serru.
Idag var det dags att starta upp ett av mina nya samarbeten. Ett synnerligen intressant uppdrag är det och det var med spänd förväntan och tillförsikt som jag satte mig i bilen imorse för att åka in till stan på möte. Med ny frisyr, nya kläder och nytt företag dög det verkligen inte alls att lyssna på min vanliga låtlista Favoriter just nu. Det var dags att tänka nytt.
Så jag valde att tänka gammalt.
Låtlistan som snart trummade igång var Skoldisco. Den påläste vet att skoldisco för fru Sträng är detsamma som 80-tal i allmänhet. Första låten ut var Pet Shop Boys och It's a sin. Jag skrålade med för full hals i morgontrafiken, körde på i lugn fart och nådde snart destination Nytt Uppdrag till de skräckblandat förtjusande tonerna av Modern Talking (hur gick det till, ska tydligen ha varit en av musikhistoriens största kassasuccéer... i Tyskland, säger väl kanske en del dock...).
Min samarbetspartner och jag har träffats ett par gånger innan, så jag visste väl lite om vad hon hade för tankar, men sen vi pratade vid sist hade hennes visioner och mål jäst ordentligt och de planer hon snart presenterade för mig idag var spännande, roliga, utmanande och... storslagna.
Först blev jag glad, stolt och smickrad över att få frågan och erbjudande om att vara med och testa detta koncept. Med fjärilar i magen och darrig hand började jag så smått skriva ner lite tankar och idéer.
Dagen förflöt, diskussioner högt och lågt och snart var det dags att packa ihop och avsluta för idag och grubbla vidare på utvecklingen. Och det var då, som ett brev på posten, ångesten kom smygande... Hmm... Vad händer när hon kommer på att jag egentligen inte kan något? Jag menar... vaddå, skulle jag sälja något som någon annan med lite rent bondförnuft inte kan räkna ut på en kafferast? Eller hur? Vem tror jag att jag är? Sitter jag verkligen där och tror att jag har något att komma med? Som folk dessutom skulle vilja betala för? Yeah, right, dra den om älgen också... Ligger London på Island, har påven en lustig hatt, bajsar björnen i skogen?
Jag är ju egentligen bara en liten tjej liksom, du vet... Knappt torr bakom öronen. Jag sjöng med i Scotch Disco Band för allt vad tygen höll i bilen imorse, jag menar hallå, personalen?Det är väl ingen här nu som tänker ge mig ansvar för någonting? Snälla någon, nu tar vi det lite vackert här. Ge inte mig nycklarna - jag vet inte hur man gör när man kör. Jag hittar inte i den här staden.
Jag packade ihop mig, masade mig iväg till bilen och satt en kort stund och smälte all information innan jag startade motorn och backade ut. Direkt rullade Skoldisco-listan igång. Back to Life (Soul II Soul), Money for Nothing (vet du inte vem som gjort den får du skylla dig själv), Mad World (Tears for Fears) och Eternal Flame (Bangles) svepte förbi i lång parad medan hjärnan gick på högtryck. Jisses amalia, klarar jag verkligen detta? Hur gör man? Att vara kung i sitt hemland är en sak, men vad är den kronan värd när man kommer till ett annat land? Ska jag föreställa... typ... vuxen nu då änna? Kompetent och seriös? Nog troligt...
Som om det var planerat startade ösregnet halvvägs hem och där någonstans orkade jag inte oroa mig mer för idag. Kom igen nu. Man up. Eller ja, woman up, kanske snarare. Turen gick till Systembolaget (HA! Tydligen är jag ju i alla fall vuxen på ett sätt då!) och jag dröjde mig kvar en kort stund i värsta skuren till de vemodiga tonerna av Thompson Twins brottarhit Lay your hands on me (minns ni när de var med i Nöjesmassakern? Kanske är jag vuxen ändå, med tanke på hur längesen det var...) och flyttades tillbaka till flickrummet i mitten på 80-talet, då framtiden var så spännande och cool och man inte kunde komma dit fort nog. Hahaaaa, om man bara hade vetat då vad man vet idag. Ironi på nåt sätt. Den som bestämmer och har satt upp spelreglerna har ett sinne för humor. Sjukt sinne.
3 Bag in boxar, diverse knepiga ostar och en påse räkor senare satte jag mig åter i bilen. Som för att understryka min förvirrade sinnesstämning klickade poden in på Genesis Land of Confusion och sen var jag äntligen hemma.
Och det är väl där jag blir kvar idag. In the Land of Confusion. Precis som alla andra vakna sekunder i mitt liv. Med andra ord är allt precis som vanligt. Nej, det är väl synd att 3 bag in boxar ska stå här i köket oöppnade. God kväll och god helg mina vänner. Vi hörs.
Idag var det dags att starta upp ett av mina nya samarbeten. Ett synnerligen intressant uppdrag är det och det var med spänd förväntan och tillförsikt som jag satte mig i bilen imorse för att åka in till stan på möte. Med ny frisyr, nya kläder och nytt företag dög det verkligen inte alls att lyssna på min vanliga låtlista Favoriter just nu. Det var dags att tänka nytt.
Så jag valde att tänka gammalt.
Låtlistan som snart trummade igång var Skoldisco. Den påläste vet att skoldisco för fru Sträng är detsamma som 80-tal i allmänhet. Första låten ut var Pet Shop Boys och It's a sin. Jag skrålade med för full hals i morgontrafiken, körde på i lugn fart och nådde snart destination Nytt Uppdrag till de skräckblandat förtjusande tonerna av Modern Talking (hur gick det till, ska tydligen ha varit en av musikhistoriens största kassasuccéer... i Tyskland, säger väl kanske en del dock...).
Min samarbetspartner och jag har träffats ett par gånger innan, så jag visste väl lite om vad hon hade för tankar, men sen vi pratade vid sist hade hennes visioner och mål jäst ordentligt och de planer hon snart presenterade för mig idag var spännande, roliga, utmanande och... storslagna.
Först blev jag glad, stolt och smickrad över att få frågan och erbjudande om att vara med och testa detta koncept. Med fjärilar i magen och darrig hand började jag så smått skriva ner lite tankar och idéer.
Dagen förflöt, diskussioner högt och lågt och snart var det dags att packa ihop och avsluta för idag och grubbla vidare på utvecklingen. Och det var då, som ett brev på posten, ångesten kom smygande... Hmm... Vad händer när hon kommer på att jag egentligen inte kan något? Jag menar... vaddå, skulle jag sälja något som någon annan med lite rent bondförnuft inte kan räkna ut på en kafferast? Eller hur? Vem tror jag att jag är? Sitter jag verkligen där och tror att jag har något att komma med? Som folk dessutom skulle vilja betala för? Yeah, right, dra den om älgen också... Ligger London på Island, har påven en lustig hatt, bajsar björnen i skogen?
Jag är ju egentligen bara en liten tjej liksom, du vet... Knappt torr bakom öronen. Jag sjöng med i Scotch Disco Band för allt vad tygen höll i bilen imorse, jag menar hallå, personalen?Det är väl ingen här nu som tänker ge mig ansvar för någonting? Snälla någon, nu tar vi det lite vackert här. Ge inte mig nycklarna - jag vet inte hur man gör när man kör. Jag hittar inte i den här staden.
Jag packade ihop mig, masade mig iväg till bilen och satt en kort stund och smälte all information innan jag startade motorn och backade ut. Direkt rullade Skoldisco-listan igång. Back to Life (Soul II Soul), Money for Nothing (vet du inte vem som gjort den får du skylla dig själv), Mad World (Tears for Fears) och Eternal Flame (Bangles) svepte förbi i lång parad medan hjärnan gick på högtryck. Jisses amalia, klarar jag verkligen detta? Hur gör man? Att vara kung i sitt hemland är en sak, men vad är den kronan värd när man kommer till ett annat land? Ska jag föreställa... typ... vuxen nu då änna? Kompetent och seriös? Nog troligt...
Som om det var planerat startade ösregnet halvvägs hem och där någonstans orkade jag inte oroa mig mer för idag. Kom igen nu. Man up. Eller ja, woman up, kanske snarare. Turen gick till Systembolaget (HA! Tydligen är jag ju i alla fall vuxen på ett sätt då!) och jag dröjde mig kvar en kort stund i värsta skuren till de vemodiga tonerna av Thompson Twins brottarhit Lay your hands on me (minns ni när de var med i Nöjesmassakern? Kanske är jag vuxen ändå, med tanke på hur längesen det var...) och flyttades tillbaka till flickrummet i mitten på 80-talet, då framtiden var så spännande och cool och man inte kunde komma dit fort nog. Hahaaaa, om man bara hade vetat då vad man vet idag. Ironi på nåt sätt. Den som bestämmer och har satt upp spelreglerna har ett sinne för humor. Sjukt sinne.
3 Bag in boxar, diverse knepiga ostar och en påse räkor senare satte jag mig åter i bilen. Som för att understryka min förvirrade sinnesstämning klickade poden in på Genesis Land of Confusion och sen var jag äntligen hemma.
Och det är väl där jag blir kvar idag. In the Land of Confusion. Precis som alla andra vakna sekunder i mitt liv. Med andra ord är allt precis som vanligt. Nej, det är väl synd att 3 bag in boxar ska stå här i köket oöppnade. God kväll och god helg mina vänner. Vi hörs.
onsdag 11 april 2012
Förskoleavdelningarna Fredrik & Filippa
Fru Sträng har idag varit och frillat till sig. Nytt jobb, ny vikt, nya kläder, ny frisyr, liksom. Det var längesen sist jag lät håret få ny färg och nu är jag mörkhårig. Najs.
Det är bara hos frisören och tandläkaren jag får (tar mig) tid och ork att hålla mig uppdaterad på vad som händer här i världen. Sist jag klippte mig var det Beyonces stackars lilla barn som skulle vara djävulens utsände på jorden. Idag var det självklart det lilla flickebarnet som kronprinsessan klämt ur sig som pryder alla tidningarnas omslag. Det och såklart, den fruktansvärda nyheten om att vår statsminister och hans fru nu väljer att gå skilda vägar.
Sorgen är stor.
Hur ska jag kunna sova på nätterna nu när jag förstått att sagan om Fredrik och Filippa verkligen är över?
Ni som hänger runt här på lyran nu och då, borde vid det här laget veta att texten ovan är menad med en ironisk ton.
Missförstå mig rätt. Det är klart det är trist för kära statsministern, hans hustru och barn att familjen spricker - det är lika tråkigt för dem som för alla andra där det händer. Varken mer eller mindre. Det som är extra trist är att de inte får sköta det ifred utan att pressen smaskar i det.
Men det är nu inte den saken som slog mig så mycket idag (tycker mest det är trist jämnt när pressen lägger sig i privata angelägenheter, för vem det än är, det händer väl mer intressant och anmärkningsvärda saker här i världen?), utan mer det faktum att när deras namn skrivs gång på gång på det sättet: Fredrik och Filippa...
Jag tycker det låter som barnkläder eller dagisavdelningar.
Kalle & Hobbe
Bamse & Lille Skutt
Lingon & Blåbär
Alfons & Milla
Polarn & Pyret
Max & Mia
Sture & Lisa
Wilma & Morris
Piff & Puff
Bambi & Stampe
"Nä, du vet, vi fick in ungarna på Fredrik & Filippa. Den stora hamnade på Fredrik bland de lite större barnen och den lilla på Filippa. Jag har hört att det ska vara jättebra där... "
Eller:
"Ja, visst är den fin? Köpte den på Fredrik & Filippa. De rear ut sina vinterkläder nu, 30-50 % på allt."
Lite så tycker jag. Med ny frisyr och allt.
Det är bara hos frisören och tandläkaren jag får (tar mig) tid och ork att hålla mig uppdaterad på vad som händer här i världen. Sist jag klippte mig var det Beyonces stackars lilla barn som skulle vara djävulens utsände på jorden. Idag var det självklart det lilla flickebarnet som kronprinsessan klämt ur sig som pryder alla tidningarnas omslag. Det och såklart, den fruktansvärda nyheten om att vår statsminister och hans fru nu väljer att gå skilda vägar.
Sorgen är stor.
Hur ska jag kunna sova på nätterna nu när jag förstått att sagan om Fredrik och Filippa verkligen är över?
Ni som hänger runt här på lyran nu och då, borde vid det här laget veta att texten ovan är menad med en ironisk ton.
Missförstå mig rätt. Det är klart det är trist för kära statsministern, hans hustru och barn att familjen spricker - det är lika tråkigt för dem som för alla andra där det händer. Varken mer eller mindre. Det som är extra trist är att de inte får sköta det ifred utan att pressen smaskar i det.
Men det är nu inte den saken som slog mig så mycket idag (tycker mest det är trist jämnt när pressen lägger sig i privata angelägenheter, för vem det än är, det händer väl mer intressant och anmärkningsvärda saker här i världen?), utan mer det faktum att när deras namn skrivs gång på gång på det sättet: Fredrik och Filippa...
Jag tycker det låter som barnkläder eller dagisavdelningar.
Kalle & Hobbe
Bamse & Lille Skutt
Lingon & Blåbär
Alfons & Milla
Polarn & Pyret
Max & Mia
Sture & Lisa
Wilma & Morris
Piff & Puff
Bambi & Stampe
"Nä, du vet, vi fick in ungarna på Fredrik & Filippa. Den stora hamnade på Fredrik bland de lite större barnen och den lilla på Filippa. Jag har hört att det ska vara jättebra där... "
Eller:
"Ja, visst är den fin? Köpte den på Fredrik & Filippa. De rear ut sina vinterkläder nu, 30-50 % på allt."
Lite så tycker jag. Med ny frisyr och allt.
tisdag 10 april 2012
Paul Vitti, Tony Soprano och...juuuust det... gissa den tredje.
Idag har jag mer gemensamt med Paul Vitti (Robert DeNiros karaktär i Analysera mera) och Tony Soprano (om någon av er därute inte vet vem det är får ni skylla er själva) än jag hade önskat. Så det är fru Sträng som är den som saknas för att utgöra en full soffa, som Galenskaparna hade uttryckt saken i Gissa den tredje (Himla många fina program).
Paul Vitti hade Dr. Ben Sobel (Billy Crystal) att lätta sitt hjärta inför. Tony Soprano hade Dr. Jennifer Melfi (Lorraine Bracco). Vem har fru Sträng? Just nu ingen. Stackars maken när han kommer hem idag.
Jag är helt enkelt på ett satans humör. Arg, irriterad, grinig. Tålamodet är lika långt som det är brett, vilket är lövtunt. Alltså är jag idag en om möjligt ännu sämre mor än jag brukar vara. Det är nästan så att jag sörjer att jag inte har något maffiaimperium där jag kan få utlopp för aggressionerna.
Anger management när man har två små tjejer som klappar en mothårs något såpass? Nej. När jag räknar baklänges för åttiofemte gången idag, räcker det inte att börja på 10 utan får gå på tresiffrigt. Life's a bitch and then you die, black hell.
Hoppas ni har en bra dag därute.
Paul Vitti hade Dr. Ben Sobel (Billy Crystal) att lätta sitt hjärta inför. Tony Soprano hade Dr. Jennifer Melfi (Lorraine Bracco). Vem har fru Sträng? Just nu ingen. Stackars maken när han kommer hem idag.
Jag är helt enkelt på ett satans humör. Arg, irriterad, grinig. Tålamodet är lika långt som det är brett, vilket är lövtunt. Alltså är jag idag en om möjligt ännu sämre mor än jag brukar vara. Det är nästan så att jag sörjer att jag inte har något maffiaimperium där jag kan få utlopp för aggressionerna.
Anger management när man har två små tjejer som klappar en mothårs något såpass? Nej. När jag räknar baklänges för åttiofemte gången idag, räcker det inte att börja på 10 utan får gå på tresiffrigt. Life's a bitch and then you die, black hell.
Hoppas ni har en bra dag därute.
måndag 9 april 2012
Som alver i en George Michael-video
För många många år sen (hur många år sen ÄR det egentligen, typ 20 - hur gammal gör det mig?) lyssnade jag ofta på Pontus Enhörning på P3. Han hade ett återkommande inslag som hette något i stil med En snygg killes dagbok. Det gick ut på att man fick följa en snygg killes vardag. Eller rättare sagt, såsom Pontus Enhörning hade uppfattningen om hur det är att vara snygg: "Jaha, som vanligt fick jag åka gratis på bussen..."
Jag minns att jag skrattade ymnigt åt detta inslag. Jag delar Pontus föreställning om hur det förmodligen är att vara snygg. Allt är enkelt. Allt är gratis. Det regnar manna från himlen dagarna i ända. Alla vill vara med en. Alla kläder passar. Man får allt man vill ha. Utan att egentligen behöva göra så mycket mer än bara vara snygg. Ett högre väsen som inte riktigt behöver inlemma sig i de regler som gäller alla oss andra. Det enda man behöver göra är att liksom bara vara, glida runt och bara vara. Beundrad, åtrådd och lite, lite bättre än alla andra.
Det är så vi vanliga, dödliga reagerar på skönhet, på vackra människor. Ty det är så populärkulturen har skolat oss.
Exemplen på vackra människor som bara finns på något obskyrt ställe är legio. De verkar inte göra något annat är bara vara där och hänga runt. Fullt upp med att bara vara mystiska, svårtillgängliga och... vackra. Det måste vara ett hårt slit.
Jag tänker t ex på Milla Jovovich (innan hon blev en hård zombie ass kicker) i Lenny Kravitz' video. Otroligt snygg video. Otroligt vacker kvinna:
Milla
Eller varför inte Naomi Campbell i Michael Jacksons video till In the Closet. Också snygg video. Och snygg kvinna.
Naomi
Men favoriten, den mesta och bästa, den som säger allt, är ändå videon till George Michaels Freedom '90. Snygg video - såklart. och en hel hoper snygga människor, kan inte ens hålla räkningen på dem. Det måste ha varit helt tomt på vackra människor på dryga 3 mils radie runt inspelningsstudion; kvoten fylld för ett mindre land. Eva Evangelista, Naomi, Cindy och alla de andra. Tjusiga tjusiga. De liksom bara hänger runt i ett öde hus, ett renoveringsobjekt, där det regnar in genom taket. De badar, dansar, kryper omkring på golvet insvepta i lakan, sticker sig i fingret på nålar, bränner sig på en kaffekittel. Röker lite blasé. Var och en för sig själva. Det gåtfulla folket på riktigt... Cool låt. Coola människor.
Freedom
Det är inte helt olikt alverna i Sagan om Ringen. Mystiska väsen som går omkring med en lätt svävande gång. De befattar sig egentligen inte med vanliga folks problem. De står ju lite över alla andra folkslag. De kan en massa saker, på något mystiskt sätt. Man får inget veta om dem, annat än att de är vackra, gamla och beundransvärda. Förmer än alla andra. Också insvepta i lakanliknande tågor sveper de omkring, hemlighetsfulla, i vackra, svåråtkomliga miljöer.
Tja.
Ja. Jo.
Men hur är det då? Här, i den fula verkligheten, som Mia Skäringer uttrycker det? Jag tänker snarare på den här mannen.
Visst handlar det snarare om droger i stroferna nedan, men jag tycker det är direkt applicerbart på människor. Det står mig fritt att tolka som jag vill.
There's lots of pretty, pretty ones
That want to get you high
But all the pretty, pretty Ones
Will leave you low
And blow your mind
För så är det. Populärkulturens skönhet får mig att känna mig som ett troll i en djup grotta i dvärgarnas rike, snarare än som ett svävande vackert väsen i Vattnadal.
Glad påsk.
Jag minns att jag skrattade ymnigt åt detta inslag. Jag delar Pontus föreställning om hur det förmodligen är att vara snygg. Allt är enkelt. Allt är gratis. Det regnar manna från himlen dagarna i ända. Alla vill vara med en. Alla kläder passar. Man får allt man vill ha. Utan att egentligen behöva göra så mycket mer än bara vara snygg. Ett högre väsen som inte riktigt behöver inlemma sig i de regler som gäller alla oss andra. Det enda man behöver göra är att liksom bara vara, glida runt och bara vara. Beundrad, åtrådd och lite, lite bättre än alla andra.
Det är så vi vanliga, dödliga reagerar på skönhet, på vackra människor. Ty det är så populärkulturen har skolat oss.
Exemplen på vackra människor som bara finns på något obskyrt ställe är legio. De verkar inte göra något annat är bara vara där och hänga runt. Fullt upp med att bara vara mystiska, svårtillgängliga och... vackra. Det måste vara ett hårt slit.
Jag tänker t ex på Milla Jovovich (innan hon blev en hård zombie ass kicker) i Lenny Kravitz' video. Otroligt snygg video. Otroligt vacker kvinna:
Milla
Eller varför inte Naomi Campbell i Michael Jacksons video till In the Closet. Också snygg video. Och snygg kvinna.
Naomi
Men favoriten, den mesta och bästa, den som säger allt, är ändå videon till George Michaels Freedom '90. Snygg video - såklart. och en hel hoper snygga människor, kan inte ens hålla räkningen på dem. Det måste ha varit helt tomt på vackra människor på dryga 3 mils radie runt inspelningsstudion; kvoten fylld för ett mindre land. Eva Evangelista, Naomi, Cindy och alla de andra. Tjusiga tjusiga. De liksom bara hänger runt i ett öde hus, ett renoveringsobjekt, där det regnar in genom taket. De badar, dansar, kryper omkring på golvet insvepta i lakan, sticker sig i fingret på nålar, bränner sig på en kaffekittel. Röker lite blasé. Var och en för sig själva. Det gåtfulla folket på riktigt... Cool låt. Coola människor.
Freedom
Det är inte helt olikt alverna i Sagan om Ringen. Mystiska väsen som går omkring med en lätt svävande gång. De befattar sig egentligen inte med vanliga folks problem. De står ju lite över alla andra folkslag. De kan en massa saker, på något mystiskt sätt. Man får inget veta om dem, annat än att de är vackra, gamla och beundransvärda. Förmer än alla andra. Också insvepta i lakanliknande tågor sveper de omkring, hemlighetsfulla, i vackra, svåråtkomliga miljöer.
Tja.
Ja. Jo.
Men hur är det då? Här, i den fula verkligheten, som Mia Skäringer uttrycker det? Jag tänker snarare på den här mannen.
Visst handlar det snarare om droger i stroferna nedan, men jag tycker det är direkt applicerbart på människor. Det står mig fritt att tolka som jag vill.
There's lots of pretty, pretty ones
That want to get you high
But all the pretty, pretty Ones
Will leave you low
And blow your mind
För så är det. Populärkulturens skönhet får mig att känna mig som ett troll i en djup grotta i dvärgarnas rike, snarare än som ett svävande vackert väsen i Vattnadal.
Glad påsk.
lördag 7 april 2012
Nya byxor
Man kunde tro att 7 kilo ner skulle ge minskad storlek i byxor. Men icke så. Enligt de goda människorna på Lindex har jag kvar samma stl 44 idag som jag hade nyförlöst för ett år sen, fastän att jag tappar de byxor jag köpte då och nästan inte kan andas i de jag köpte idag. I samma storlek.
Nåväl. Det är som det är. Egentligen kan man ju skita högaktningsfullt i vilken storlek som står på etiketten, bara de passar. Eller hur. Men den psykologiska effekten då? Liksom, känslan?
Såhär i ledighetstider blir jag som vanligt ruskigt stressad av att jag inte motionerar som en dåre. Att promenera lätt och ledigt med långa benet före minst 2 mil per dag... Vad är problemet, varför gör jag inte det? Såhär när jag varit mer eller mindre ledig en hel vecka, hade det blivit fart på grejerna då. Men nej. Grinig som satan och stressat irriterad går jag omkring här hemma som en osalig ande, får inte ändan ur vagnen till att göra något vettigt alls. Irriterad på allt och alla. Försöker potträna mellantjejen, men helt utan framgång, vilket på alla sätt lägger lök på laxen eftersom hon dessutom utövar sitt 3-årstrots med den äran.
Men ändå. Skärp till dig, Sträng. Du har 5-7 kilo kvar att gå ner innan du är hemma igen. Inga fler bullshit excuses. Man up.
Nåväl. Det är som det är. Egentligen kan man ju skita högaktningsfullt i vilken storlek som står på etiketten, bara de passar. Eller hur. Men den psykologiska effekten då? Liksom, känslan?
Såhär i ledighetstider blir jag som vanligt ruskigt stressad av att jag inte motionerar som en dåre. Att promenera lätt och ledigt med långa benet före minst 2 mil per dag... Vad är problemet, varför gör jag inte det? Såhär när jag varit mer eller mindre ledig en hel vecka, hade det blivit fart på grejerna då. Men nej. Grinig som satan och stressat irriterad går jag omkring här hemma som en osalig ande, får inte ändan ur vagnen till att göra något vettigt alls. Irriterad på allt och alla. Försöker potträna mellantjejen, men helt utan framgång, vilket på alla sätt lägger lök på laxen eftersom hon dessutom utövar sitt 3-årstrots med den äran.
Men ändå. Skärp till dig, Sträng. Du har 5-7 kilo kvar att gå ner innan du är hemma igen. Inga fler bullshit excuses. Man up.
fredag 6 april 2012
Hur hålla sig vaken?
Det minsta barnet höll mig vaken till halv fyra natten till idag. Med påföljd att jag varit illa trött under eftermiddagen, då jag dessutom har mycket svårt för att sova på dagen. Ändå ville jag njuta lite av lördagkvällen tillsammans med maken en stund även efter mörkrets inbrott. Runt 20-snåret tänkte jag då: hur göra för att kicka igång så man hänger med ett par timmar till?
Då kom det till mig. Vaxa benen. Det kan väcka den bäste. Toppa det med att vaxa bikinilinjen, så kan du hålla dig vaken en bra stund efter. Dessutom ska jag nu, enligt förpackningen, kunna avnjuta upp till 4 veckors smoothness. Det är både bra och dåligt. Jag lär behöva ha trick till att vakna till långt innan dess.
Då kom det till mig. Vaxa benen. Det kan väcka den bäste. Toppa det med att vaxa bikinilinjen, så kan du hålla dig vaken en bra stund efter. Dessutom ska jag nu, enligt förpackningen, kunna avnjuta upp till 4 veckors smoothness. Det är både bra och dåligt. Jag lär behöva ha trick till att vakna till långt innan dess.
Innan fru Sträng blev just fru Sträng
Jag har en vän vars dotter har en... låt oss kalla det faiblesse (läs besatthet) för Eric Saade. Ponera att hon heter Maria Johansson. På facebook kallar hon sig helt sonika M Saade Johansson. Då vet man att det är på riktigt.
Men det fick mig såklart att fundera över vad jag själv skulle valt att kalla mig på facebook om det hade funnits under krita-perioden, då jag var runt tio? Ja, lite enligt nedan hade det nog varit. Jag var inte så monogam i de åldrarna, men jag hoppas att ni inte dömer mig alltför hårt ändå. På den tiden hette jag inte Sträng i efternamn, men för att ni ska kunna hänga med, kör vi på det ändå.
A Herrey Sträng (japp, tyckte Richard var hemskt söt när jag var tio år och de vann Eurovision, kanske inte mitt ljusaste ögonblick).
A Gibson Sträng (någonstans där kring Dödligt Vapen-filmerna, hade jag helt klart kunnat tänka mig att vara fru Gibson Sträng).
A Schwarzenegger Sträng (på 80-talet, när det gjordes filmer som Conan Barbaren, var ingenting omöjligt).
A Bon Jovi Sträng (ni måste förstå; Slippery When Wet kom när jag gick i sjuan och antalet timmar jag hånglade till Wanted Dead or Alive, vågar jag inte ens tänka på).
En annan av 80-talets stora rockers var också aspirant på namnplatsen: A Lee Roth Sträng. Som namn sett, ett av mina personliga favoritförslag så här i efterhand. Lee Roth, rätt fränt... Men David Lee Roth själv, dock... vad hände? Han klippte av sig håret och plötsligt såg han ut som Jonas Gardell.
Efter att ha sett filmen Youngblood (se även inlägget Mjukporr 80's style), hade jag en tid en tanke på A valfritt-hockeyproffs Sträng. Då, som nu, kunde jag inte så många namn på sportutövare över lag, men Gretzky hade jag hört var en av de största. Lite för gammal, men vad sjutton (ironin är att jag sedermera fick barn med en man som är född samma år som Gretzky; där fick jag för det)... A Gretzky Sträng, kanske?
Nåväl. Det var 80-talet det. Sen kom 90-talet med verkligheten och då slutade jag drömma om vad jag skulle heta när man blev stor; det handlade om att överleva dag för dag.
Gifta mig? Skulle inte tro det va. Sambo tre gånger, barn med en av dem, men förlovning, giftermål och/eller namnbyte? Absolut inte. Kom aldrig ens på tal.
Så träffade jag till slut den bäste, the One. Vi skaffade barn ögonaböj och gifte oss strax därpå. Faktiskt - helt oväntat och otippat - på mitt initiativ. Och DÅ först byttes det namn. Men inte som man kan tro. Maken bytte efternamn från A till B. Och jag bytte efternamn från C till Sträng. Ett tag hade vi 5 efternamn i vår familj på 4. Sådär riktigt modernt, liksom.
Så när jag till slut hade läge att byta efternamn och ta namnet till mannen jag älskar, valde jag att gå några generationer tillbaka i min egen släkt istället och ta ett gammalt släktnamn. Så kan det gå.
Trevlig långfredag.
Men det fick mig såklart att fundera över vad jag själv skulle valt att kalla mig på facebook om det hade funnits under krita-perioden, då jag var runt tio? Ja, lite enligt nedan hade det nog varit. Jag var inte så monogam i de åldrarna, men jag hoppas att ni inte dömer mig alltför hårt ändå. På den tiden hette jag inte Sträng i efternamn, men för att ni ska kunna hänga med, kör vi på det ändå.
A Herrey Sträng (japp, tyckte Richard var hemskt söt när jag var tio år och de vann Eurovision, kanske inte mitt ljusaste ögonblick).
A Gibson Sträng (någonstans där kring Dödligt Vapen-filmerna, hade jag helt klart kunnat tänka mig att vara fru Gibson Sträng).
A Schwarzenegger Sträng (på 80-talet, när det gjordes filmer som Conan Barbaren, var ingenting omöjligt).
A Bon Jovi Sträng (ni måste förstå; Slippery When Wet kom när jag gick i sjuan och antalet timmar jag hånglade till Wanted Dead or Alive, vågar jag inte ens tänka på).
En annan av 80-talets stora rockers var också aspirant på namnplatsen: A Lee Roth Sträng. Som namn sett, ett av mina personliga favoritförslag så här i efterhand. Lee Roth, rätt fränt... Men David Lee Roth själv, dock... vad hände? Han klippte av sig håret och plötsligt såg han ut som Jonas Gardell.
Efter att ha sett filmen Youngblood (se även inlägget Mjukporr 80's style), hade jag en tid en tanke på A valfritt-hockeyproffs Sträng. Då, som nu, kunde jag inte så många namn på sportutövare över lag, men Gretzky hade jag hört var en av de största. Lite för gammal, men vad sjutton (ironin är att jag sedermera fick barn med en man som är född samma år som Gretzky; där fick jag för det)... A Gretzky Sträng, kanske?
Nåväl. Det var 80-talet det. Sen kom 90-talet med verkligheten och då slutade jag drömma om vad jag skulle heta när man blev stor; det handlade om att överleva dag för dag.
Gifta mig? Skulle inte tro det va. Sambo tre gånger, barn med en av dem, men förlovning, giftermål och/eller namnbyte? Absolut inte. Kom aldrig ens på tal.
Så träffade jag till slut den bäste, the One. Vi skaffade barn ögonaböj och gifte oss strax därpå. Faktiskt - helt oväntat och otippat - på mitt initiativ. Och DÅ först byttes det namn. Men inte som man kan tro. Maken bytte efternamn från A till B. Och jag bytte efternamn från C till Sträng. Ett tag hade vi 5 efternamn i vår familj på 4. Sådär riktigt modernt, liksom.
Så när jag till slut hade läge att byta efternamn och ta namnet till mannen jag älskar, valde jag att gå några generationer tillbaka i min egen släkt istället och ta ett gammalt släktnamn. Så kan det gå.
Trevlig långfredag.
torsdag 5 april 2012
Plastskeden blev mitt fall
Igår kväll, sent, tog sig fru Sträng det sedvanliga inför-natten-varvet i huset. Kollade så att dörren är låst, att det är släckt överallt, att inga små fingrar startat igång några maskiner eller så. Turen gick till tvättstugan. Och det var där det hände. Det var där jag mötte min överman.
Eller snarare, översked.
Förvisso hade inte små fingrar startat någon maskin, men de hade lämnat en liten plastsked till leksaksservisen på golvet, förödande väl kamouflerad på det spräckliga golvet.
Fru Sträng satte så foten rakt på skeden, som snabbt förvandlades till en skridsko på hal is. Sträng är inte känd för att vara lätt och ledig i kroppen som en balettdansös eller konstsimmerska direkt, utan alla de härliga nästan 75 kilona rasade i golvet med överljudshastighet och landade på höften.
Jag lyckades trassla in mig i såväl tvättkorg som torkställning med de olika kroppsdelarna utsträckta i spridd ordning.
Jag har nu örnskärpa inställd, terminator-aktig scan-funktion efter små plastskedar, ty liten plastsked stjälper ofta stort lass.
Eller snarare, översked.
Förvisso hade inte små fingrar startat någon maskin, men de hade lämnat en liten plastsked till leksaksservisen på golvet, förödande väl kamouflerad på det spräckliga golvet.
Fru Sträng satte så foten rakt på skeden, som snabbt förvandlades till en skridsko på hal is. Sträng är inte känd för att vara lätt och ledig i kroppen som en balettdansös eller konstsimmerska direkt, utan alla de härliga nästan 75 kilona rasade i golvet med överljudshastighet och landade på höften.
Jag lyckades trassla in mig i såväl tvättkorg som torkställning med de olika kroppsdelarna utsträckta i spridd ordning.
Jag har nu örnskärpa inställd, terminator-aktig scan-funktion efter små plastskedar, ty liten plastsked stjälper ofta stort lass.
onsdag 4 april 2012
Förspel à la Sträng
Här för någon vecka sen utspelade sig följande.
Fru Sträng, lagom sönderstressad, likblek och trött efter att ha varit vaken några timmar under natten med en pigg och glad ettåring.
Fru Strängs make, andra dagen in i sin rejäla halsfluss, hade precis hämtat ut sin penicillin och var allmänt sluten och försökte tappert hålla fanan högt ändå.
Äta bör man, annars dör man och därför hade fru Sträng rört ihop något tveksamt ätbart. Hon tittade på sin make och sa: "Jag vet inte hur du ser på saken, men idag tänker jag ta ett glas vin till maten."
Maken nickade. Han också.
Fru Sträng hällde upp vin i två glas. Trött som hon var, tappade hon koncentrationen för ett ögonblick och tja... glasen blev väl lite... välfyllda, kan man kanske säga. Resolut och utan vidare omsvep ställde hon fram det ena framför näsan på maken.
Blank i ögonen, ljusgrå i ansiktet och svullen av feber tittade så maken på glaset och sen upp på sin hustru. Han hämtade andan, svalde plågat i sin ömma hals och sa uppgivet: "Det var ett manligt glas vin. Vill du ligga idag eller?"
Så har vi det här hos oss. Ett lite mer enkelt förspel. Liksom.
Fru Sträng, lagom sönderstressad, likblek och trött efter att ha varit vaken några timmar under natten med en pigg och glad ettåring.
Fru Strängs make, andra dagen in i sin rejäla halsfluss, hade precis hämtat ut sin penicillin och var allmänt sluten och försökte tappert hålla fanan högt ändå.
Äta bör man, annars dör man och därför hade fru Sträng rört ihop något tveksamt ätbart. Hon tittade på sin make och sa: "Jag vet inte hur du ser på saken, men idag tänker jag ta ett glas vin till maten."
Maken nickade. Han också.
Fru Sträng hällde upp vin i två glas. Trött som hon var, tappade hon koncentrationen för ett ögonblick och tja... glasen blev väl lite... välfyllda, kan man kanske säga. Resolut och utan vidare omsvep ställde hon fram det ena framför näsan på maken.
Blank i ögonen, ljusgrå i ansiktet och svullen av feber tittade så maken på glaset och sen upp på sin hustru. Han hämtade andan, svalde plågat i sin ömma hals och sa uppgivet: "Det var ett manligt glas vin. Vill du ligga idag eller?"
Så har vi det här hos oss. Ett lite mer enkelt förspel. Liksom.
tisdag 3 april 2012
Har varit upptagen med att slappna av
Hej bloggen
Ursäkta att jag inte hört av mig på länge. Det har varit så mycket det sista. Eller ja, det var mycket tills alldeles nyligen, men sen lugnade det ner sig och jag har sista tiden arbetat hårt på att landa, slappna av, vila, sova, vara med familjen, känna solens strålar i ansiktet och äta gott. Jag har behövt läka. Hitta lite glöd och glädje, du vet som vi pratat om så många gånger.
Så, sen sist kan jag glädja dig med att jag gjort stora personliga framsteg. Dels känner jag det själv och dels kan såväl terapeut som omgivning intyga att de så sakta sett lugnet återvända till fru Strängs aura. Som exempel kan jag nämna att jag för en dryg vecka sen utförde ett mindre hjältedåd med mina mått mätt. Jag körde sonen till ett kalas på ett av de stora shoppingcentren i staden. För bara några månader sedan hade den situationen skapat stor ångest: Jaha, hur kör man dit? Var hittar jag parkering? Vad ska jag göra under de tre timmar kalaset pågår? Usch vad jobbigt. Mycket folk, lönehelg. Åh, INTJ, hur ska det här gå? Ååååångest... kallsvettning... Tyvärr sonen, vi kan inte åka dit på kalas...
Men nej, kära blogg, denna gång icke så. Jag andades, surfade runt innan för att se vilka affärer som fanns i närheten, ställde in mig på stora folkmassor och alldeles för många intryck, andades igen och gav mig iväg. Hittade ok parkering och tillbringade sen tre timmars egen tid med att gå i affärer. För att inte vara helt blockerad gjorde jag, innan jag åkte, en lista på affärer jag skulle kunna kolla i och vad jag skulle kunna köpa i de olika. I lugn och fin takt knatade jag på och tre timmar senare hade jag fått tag på det mesta på listan. Med humör och förnuft i behåll. Och inte nog med det. Redan samma kväll använde jag en av de tröjor jag köpte. Small step for mankind kanske, men ett djävulskt giant leap för lilla mig. Annars, som du vet, brukar jag helst vilja se att mina nya kläder parar sig ett tag (gärna fram till nästa säsong) med mina gamla i garderoben innan jag ens tar bort prislappen. Under den dryga vecka som gått har jag använt nästan allt det jag köpte då. Undrens tid är inte förbi. Inte i min vildaste, hade jag väl vågat hoppas...
Vidare har jag plötsligt sett tydligt vad mitt största uppdrag som förälder är. Som du vet bloggen, är jag en funderande och grubblande person som ofta ödslar onödigt mycket tid på att komma på meningen med allt. Men nu vet jag min arbetsorder som förälder, min arbetsuppgift, vad som måste göras. Jag har blivit lite klokare. Och så enkelt det är, så självklart, så glasklart, nu när jag ser det så tydligt, när jag lyckats formulera det för mig själv. Därmed inte enkelt att genomföra dock, men jag ser målbilden, hur det blir när jag lyckas. Och framför allt vet jag hur det blir om jag inte lyckas.
Men, bloggen min, det hinner jag tyvärr inte fördjupa mig i idag. Älskade maken och jag har börjat se om den fantastiska Battlestar Galactica, som vi såg precis när vi träffats för drygt 3 år sen. 3 fantastiska år, som samtidigt känns som 10 eftersom så mycket hunnit hända. Och nu ikväll vankas ytterligare ett par avsnitt och just ikväll prioriterar jag de avsnitten, lite choklad och fotmassage framför att blogga. Jag hoppas du förstår mig. Det vet jag att du gör, efter allt som vi varit med om tillsammans du och jag. Riktiga vänner vet vad som behövs och när det behövs.
Vi skrivs snart igen.
Din tillgivna
Ursäkta att jag inte hört av mig på länge. Det har varit så mycket det sista. Eller ja, det var mycket tills alldeles nyligen, men sen lugnade det ner sig och jag har sista tiden arbetat hårt på att landa, slappna av, vila, sova, vara med familjen, känna solens strålar i ansiktet och äta gott. Jag har behövt läka. Hitta lite glöd och glädje, du vet som vi pratat om så många gånger.
Så, sen sist kan jag glädja dig med att jag gjort stora personliga framsteg. Dels känner jag det själv och dels kan såväl terapeut som omgivning intyga att de så sakta sett lugnet återvända till fru Strängs aura. Som exempel kan jag nämna att jag för en dryg vecka sen utförde ett mindre hjältedåd med mina mått mätt. Jag körde sonen till ett kalas på ett av de stora shoppingcentren i staden. För bara några månader sedan hade den situationen skapat stor ångest: Jaha, hur kör man dit? Var hittar jag parkering? Vad ska jag göra under de tre timmar kalaset pågår? Usch vad jobbigt. Mycket folk, lönehelg. Åh, INTJ, hur ska det här gå? Ååååångest... kallsvettning... Tyvärr sonen, vi kan inte åka dit på kalas...
Men nej, kära blogg, denna gång icke så. Jag andades, surfade runt innan för att se vilka affärer som fanns i närheten, ställde in mig på stora folkmassor och alldeles för många intryck, andades igen och gav mig iväg. Hittade ok parkering och tillbringade sen tre timmars egen tid med att gå i affärer. För att inte vara helt blockerad gjorde jag, innan jag åkte, en lista på affärer jag skulle kunna kolla i och vad jag skulle kunna köpa i de olika. I lugn och fin takt knatade jag på och tre timmar senare hade jag fått tag på det mesta på listan. Med humör och förnuft i behåll. Och inte nog med det. Redan samma kväll använde jag en av de tröjor jag köpte. Small step for mankind kanske, men ett djävulskt giant leap för lilla mig. Annars, som du vet, brukar jag helst vilja se att mina nya kläder parar sig ett tag (gärna fram till nästa säsong) med mina gamla i garderoben innan jag ens tar bort prislappen. Under den dryga vecka som gått har jag använt nästan allt det jag köpte då. Undrens tid är inte förbi. Inte i min vildaste, hade jag väl vågat hoppas...
Vidare har jag plötsligt sett tydligt vad mitt största uppdrag som förälder är. Som du vet bloggen, är jag en funderande och grubblande person som ofta ödslar onödigt mycket tid på att komma på meningen med allt. Men nu vet jag min arbetsorder som förälder, min arbetsuppgift, vad som måste göras. Jag har blivit lite klokare. Och så enkelt det är, så självklart, så glasklart, nu när jag ser det så tydligt, när jag lyckats formulera det för mig själv. Därmed inte enkelt att genomföra dock, men jag ser målbilden, hur det blir när jag lyckas. Och framför allt vet jag hur det blir om jag inte lyckas.
Men, bloggen min, det hinner jag tyvärr inte fördjupa mig i idag. Älskade maken och jag har börjat se om den fantastiska Battlestar Galactica, som vi såg precis när vi träffats för drygt 3 år sen. 3 fantastiska år, som samtidigt känns som 10 eftersom så mycket hunnit hända. Och nu ikväll vankas ytterligare ett par avsnitt och just ikväll prioriterar jag de avsnitten, lite choklad och fotmassage framför att blogga. Jag hoppas du förstår mig. Det vet jag att du gör, efter allt som vi varit med om tillsammans du och jag. Riktiga vänner vet vad som behövs och när det behövs.
Vi skrivs snart igen.
Din tillgivna
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)